onsdag 1 augusti 2012

Om en mosse

Det blev ju inte så mycket skrivet om dag 6 utan ni fick hålla till godo med några bilder från Store Mosse nationalpark. Nu ska jag försöka mig på en lekmannabeskrivning av vad som möter en besökare på en mosse och hur en mosse fungerar. Eventuella felaktigheter kommer på köpet men får gärna rättas i kommentarsfältet.

Jag stannade en dag extra på Flatenbadets camping, vilket var väldigt lyckat i sig; paret som driver campingen var mycket trevliga, de hade en bra servering och TV:n visade OS hela dagarna. Bilden på solnedgången vid stranden blir nog semesterns bästa bild, men den kan jag inte slänga upp nu för uppkopplingen är si sådär halvt obefintlig på den betydligt mindre trevliga camping där jag nu befinner mig (man tycker ju att man åtminstone ska SE en sjö på en campingplats som har ordet "sjön" i namnet).

Så den mycket trevliga Flatenbadets camping var utgångspunkt för mitt äventyr. Jag kopplade loss cykeln från trailern, surrade fast trekkingskorna på den och begav mig, efter att över en lunch ha väntat ut ett regnväder, till Store Mosse nationalpark.

Parken bär spår efter en tid då en stor sjö, Fornbolmen, som nu är reducerad till sjön Bolmen (vid vilken jag nu, i vart fall enligt kartan och namnet på campingen, befinner mig) låg där. I och med att landhöjningen var större i öst än i väst, välte landskapet sakta västerut och Fornbolmen drog sig tillbaka och lämnade efter sig stora sandbelagda ytor. Denna sand greps av vinden. En del for långväga, och en del bildade sanddyner som än idag löper som långa rännilar av skogsbeklädda åsformer genom mosslandskapet. Se bilden på rotvältan.

En mosse har, till skillnad från ett kärr, den egenskapen att det inte sker någon tillrinning av det näringsrika grundvattnet, utan vattenflödena löper ut från mossen. Det innebär att mossens växter är hänvisade till att leva på den näring som tillförs genom nederbörden.

En mosse kan uppstå till exempel ur ett kärr eller en sjö som växer igen. Vitmossor och andra växter som dör förmultnar och nya växter växer uppepå dem, varpå de dör och åter nya växter växer uppepå dem - lager på lager. Marken höjs på detta sätt och tappar kontakten med grundvattnet. En mosse är född. Vattnet blir i denna miljö så syrefattigt att förmultningsprocessen inte kan fullbordas utan det byggs lager på lager av halvt förmultnade växtdelar - torv.

På högmossen där jag gick var torvdjupet 5-7 meter ned till den underliggande sandbotten. Ytan är till största delen beväxt med ett - i bästa fall - bärande lager, men här och var tittar djupa pölar av genomsläpplig torvvälling (mitt ord, i brist på bättre) fram och påminner om att man gör bäst i att hålla sig på spången.

Mossen släpper ifrån sig vatten, men den fungerar samtidigt som en jättelik tvättsvamp (faktum är att basväxten vitmossa har använts just som tvättsvamp - den kan även användas för sårtvätt, då den har antiseptiska egenskaper). Man kan förnimma en lätt välvd form när man är ute på mossen. I kanterna kan det förekomma mosseruptioner, då det övre/yttre lagret brister och torvvälling väller ur såret och en ny ytterskorpa av sammanhållande växtlighet på sikt bildas. I bland annat Skottland har det förekommit att människor förolyckats i mosseruptioner.

Skiftningarna i växtligheten är mycket tydliga när man korsar mossens yttre gränser. Man ser dramatiska skiftningar i växtligheten när man kommer till områden dit det näringsrika grundvattnet når. I kanten mellan mossen och fastmark bildas kärr, och upp mot fastmarken sker på något tiotal meter en övergång mellan 50 cm höga martallar och vanlig tallskog eller dito björkar.

I en annan del av parken, den som blivit mest välbesökt eftersom den är mest lättillgänglig, finns en sjö som delvis är överväxt av gungfly. Det är ett lager av växter, levande så väl som döda, sammanlänkade av rotsystem så att de bildar en matta kompakt nog att - i bästa fall - bära en människa. I värsta fall går man igenom i ett hål som sluter sig igen utan att röja några som helst tecken på att en människa just blivit slukad. Tur att där var fågelskyddsområde, så dumdristiga enligt laga föreskrift måste hålla sig på avstånd. Men förr var man ut på gungflyet och skördade hö.

Mot slutet av min tur i parken öppnade sig himmelen - mossen skulle få mat. Jag blev blöt som en katt och begav mig hemåt campingen.

Cykling dag 6, utan packning:

Distans: 20,65 km
Tid: 45:29
Medelhastighet: 27,4 km/h

Vandring: Ca 12 km.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar