onsdag 23 juni 2010

Semesterplanerna reviderade, träningen igång

Tyvärr blir det första, och också största, äventyret för sommaren inställt. RS2010, cykelresan från Riksgränsen till Smygehuk drabbades av en serie avhopp och blir därför inte av. Annars hade det varit dags för avresa norrut redan idag eller imorgon. Istället planerar jag en mindre resa med cykeln över midsommar. Det bär av uppåt Norrtäljehållet, där jag ska fira midsommar med familjen, sedan ned till Stockholm där jag ska träffa några vänner samt dra ett par cykelrundor med Jens som jag lärde känna under Ride of Hope. Återstår att se om några fler stockholmscyklister vill vara med.

Eventuellt blir det sedan en avstickare söderut med Jens, som ska cykla till familjens skånesemester. Det beror på hur det ser ut i almanackan när det väl drar ihop sig. Hur som helst så blir det sedan till att ge sig av uppåt Uppsala igen innan semestern är slut.



Jag har delat upp semestern i två tvåveckorsblock. Detta första block var ju alltså tänkt för RS2010, och det andra blocket är avsatt för deltagande i Ride of Hope. Det skulle jag aldrig missa!

Förresten, kan jag cykla alla 125 mil på Ride of Hope, så kan du säkert cykla åtminstone en etapp. Alla pengar från arrangemanget går till barncancerfonden, och det är ett helt fantastiskt motionslopp med underbara människor och en fantastisk stämning. Var med, för tusan! Första etappen går den 7 augusti och den sista går 15 augusti. Bor du söder om Dalälven så finns det en etapp nära dig. Kolla på Ride of Hopes hemsida!

In other news, anledningen till att bloggen har legat inaktiv ett tag är att jag själv har gjort detsamma. Här har jag lyckats lägga om mitt liv helt och fullt, blivit ett med träningen, identifierat mig utifrån min fysiska aktivitet, blivit pigg, stark, självsäker. Jag hade återupptäckt en del av mig själv som jag saknat sedan mina löpardagar, och denna gång var det för evigt. Nästan..

Plötsligt fann jag mig själv i en förvisso mycket bekväm soffa, men i en desto mer obekväm sanning - jag hade åter förvandlats till en hösäck. Visst, jag har alltid kunnat titulera mig aktiv. Jag har aldrig haft problem med att anstränga mig - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km helt otränad, vilket är en merit jag kan leva länge på (och således säkert redan flashat med här på bloggen förut). Men kan man verkligen kalla sig idrottare om man nästan aldrig idrottar? Jag vaknade dock till en insikt - jag vägrar att tappa det som jag äntligen, efter många misslyckade försök, hade lyckats bygga upp. Jag vägrar bli den där killen som skulle kunna om han bara orkade bry sig. Inte en gång till. Alltså, det finns bara en sak att göra: Att komma igång igen.

Bilden ovan är tänkt som något av en metafor. Att börja träna (eller, om man vill, att sluta löka) är i mångt och mycket detsamma som att sluta röka. Att sluta är inte svårt. Varje rökare slutar flera gånger om dagen - varje gång de släcker en cigarett. Den stora konsten är att inte börja igen - att inte tända nästa cigarett, eller, i träningsfallet, att inte hoppa över nästa träningspass. Träning, liksom rökfrihet, är ett livslångt åtagande som kräver ständig hängivenhet och självdiciplin. Det går att underlätta kampen med hjälp av delmål och social kontroll.

Det är bland annat därför jag har föresatt mig att springa Fjällräven Extreme Marathon 2011, och det är bland annat därför jag har denna blogg.

Den tid som jag stått träningslös har trots allt gett mig något positivt. Den ilska jag känner gentemot mig själv och den rädsla jag känner för att förlora det jag börjat bygga upp tjänar som en extra injektion av inspiration. Dessutom har det gett upphov till lite intressanta reflektioner. Alla erfarenheter är nyttiga erfarenheter, bara man kan göra något konstruktivt utav dem.

___
Foto: Nina Hellman

måndag 21 juni 2010

Dagens inspiratör



In other news, det har börjat röra sig lite i mitt träningsliv, så snart börjar uppdateringarna rulla här på bloggen igen.

måndag 29 mars 2010

Spinn of Hope

I lördags gick jag upp i ottan för en god sak. 04:30 stod klockan på, och färden gick till huvudstaden där jag skulle sitta på en spinningcykel mellan klockan 08 och 10. Men det var inte vilket spinningpass som helst, det var Spinn of Hope, systerarrangemang till Ride of Hope som jag cyklade i sommar. Tanken är att ett antal lag håller igång varsin spinningcykel under 12 timmar, betalar en summa för att få vara med på kalaset och så går pengarna raka vägen till Barncancerfonden. I år deltog ca 4500 personer och vi lyckades gemensamt samla in 673 500 kr!

För min egen del blev det alltså "bara" två timmar denna gång. När rosa bandets 24h-spinning (ett par korta inlägg om den tillställningen finns här) gick av stapeln i Göteborg så körde jag ju 10h, men jag hade en bra anledning till att ta det lite lugnare denna gång; det var min födelsedag, och jag skulle till en annan del av stan för att fira ut min ungdom. Det blev en riktigt lyckad dag med spinning, bowling, golf, öldrickande och poker. Nytta och nöje i förening, i dubbel bemärkelse - välgörenhet contra spel och dobbel, träning contra ölkonsumtion. Är det vad som avses med Yin och Yang?

Bilden har jag stulit från Spinn of Hopes hemsida, jag tror säkert inte att de misstycker.

onsdag 10 mars 2010

Min simteknik genom kameralinsen

Jag har gått oerhört mycket framåt i min simning. Nu känner jag att uthålligheten finns och jag börjar hitta en teknik som känns avslappnad och hyffsat effektiv. Nu ska jag skifta över en del av mitt fokus till löpning och cykling igen, för jag känner att simningen funkar. Hittills har jag spenderat all träningstid i bassängen.

I måndags körde vi lite filmning under träningen med IK Fyris Triathlon. Väldigt nyttigt att se hur det ser ut när man simmar. Vissa saker ser jag ju själv, men jag uppskattar alla kommentarer på min teknik.

Video nr 1

P3080020 from Martin Rölin on Vimeo.



Jag säger i början av klippet att min vändningsteknik är allt annat än bra, och tur är väl det, för min andra vändning i detta klipp är, just det, allt annat än bra. "Vad sa jag om mina vändningar?" lyder min replik, varvid jag anser att jag slätat över min egentligen ganska stora skam. Tråkigt nog har det hänt att jag gjort just sådana här vändningar ett antal gånger, oftast med folk på alldeles för kort håll. Osnyggt, men fåfängan lämnar jag vid poolkanten när jag tränar simning. Det ser inte alltid vackert ut, helt enkelt.

Video nr 2

P3080021 from Martin Rölin on Vimeo.



Video nr 3

P3080022 from Martin Rölin on Vimeo.



Delfinkicken vid frånskjutet har i stort sett ingen effekt, och det slutar med att jag tappar nästan all fart och mer eller mindre flyter upp till ytan. Men det finns säkert mer att säga om detta klipp. Kommentera gärna!

lördag 20 februari 2010

Förbättrad benspark

Jag har nu spenderat väldigt mycket tid i bassängen. Denna vecka har jag simmat varje dag hittills, och det ser ut som att det blir en sjudagarsvecka i poolen. För närvarande har jag väldigt bra arbetstider - jag jobbar långa pass tisdag till torsdag och är ledig resterande dagar. De dagar då jag jobbar börjar jag kl 9, så jag hinner ta en kort vända i poolen innan jobbet.

Igår när jag kom till Fyrishov så gick jag först för att köpa en ny pull buoy från Kroons Simcenter, butiken som även håller i simkurser. Den första månaden i min än så länge korta simkarriär simmade jag med i deras motionsgrupp över jul och nyår. Tränaren Kjell skakade nog lite på huvudet när han såg mig plaska omkring i något som skulle efterlikna crawl, men jag är en envis jäkel och gav mig den på att hitta tekniken. Konsten är att lämna fåfängan vid poolkanten. Det får se illa ut, bara man tar sig framåt. Och även om simningen inte alltid bar framåt, till färdriktningen sett, så gick i alla fall utvecklingen framåt.

Efter att ha överlevt deltagandet i Kroons jul- och nyårsgrupp, men inte mer än så, var det till att fortsätta på egen hand. Jag började även träna med IK Fyris triathlon varje måndag, så där har jag en del hjälp med teknikbiten. Största delen av simningen sker dock på egen hand. I helgen hade jag ett genombrott i och med att jag hittade en bra high elbow catch (se detta inlägg i bloggen). Igår var det dags för nästa genombrott.


Crawlkicken ska ungefär se ut som om du ska sparka till en fotboll

Det började redan i torsdags när jag för andra gången experimenterade med en tvåtaktskick, dvs att bara sparka två gånger för varje armcykel. Det innebär en kick per armtag. Jag vet sedan tidigare att det är till stor del benkickens fel att jag blir så trött när jag simmar, och när jag tvåtaktskickar så orkar jag mycket mer. Dock blir vattenläget sämre - benen hinner sjunka mellan kickarna. Jag drog mig så till minnes att jag hört sägas att en klassisk sextaktskick (dvs tre kickar per armtag, sex per armcykel) ska göras med en kraftig kick som initierar kroppsrotationen, följd av två lättare kickar. Min egen kick hade mer karaktären av en kollibris vingslag - full fart och samma styrka i alla kickar. Jag tror dock att själva kicktekniken varit acceptabel i sig.

Jag drog därför slutsatsen att det inte är tvåtaktskick jag behöver, utan en bättre och mer ändamålsenlig tretaktskick. Under gårdagens pass fokuserade jag därför på att träna in en bra rytm i bensparken. Med fenor på fötterna började jag så med ett långsamt crawl, där jag räknade "ETT, två, tre, ETT, två, tre" för varje armtag. Den accentuerade ettan svarade mot en kraftig kick med benet på samma sida som den arm som just då gjorde ett drag. De två följande kickarna gjordes utan nån egentlig kraft, och där låg fokuset på att hitta en jämn rytm i räkningen. Ganska snart hittade jag rytmen, och efter några vändor kände jag att det satt riktigt fint.

Ett par saker slog mig: För det första så hittade jag på ett par längder ett vattenläge som kändes oerhört mycket bättre än jag är van vid. Det kändes som att benen flöt upp och jag låg spikrak utefter vattenytan, och jag kände en stark känsla av strömlinjeformning som är svår att beskriva. Det var en fantastisk känsla. För det andra insåg jag att min kick tidigare knappast kan ha varit sextakt, då det kändes som att jag kickade tämligen långsamt nu när jag hittade en bra sextaktsrytm. Jag måste snarare ha legat närmare tiotakt tidigare. Inte konstigt att jag blev trött.

Idag ska jag ned till Fyrishov för att fortsätta finslipningen av kicken och för att testa om jag orkar simma längre sträckor än förr. Det kändes lättare, så det borde gå. Uthålligheten borde gå från nära noll till i vart fall några längder. Det har bekymrat mig att jag, som annars är mer uthållig än något annat, har kunnat simma hyffsat över 25 meter men haft stora problem så fort det kommit över 50 meter. Jag hoppas att jag i och med detta har identifierat och eliminerat en stor del av problemet. Det återstår att se.

Nåja, åter till Kjell på Kroons Simcenter. När jag stod där i butiken så sa han att han omvärderat mig under de veckor som gått sedan jag slutade i hans motionsgrupp. Jag tror nog inte att han trodde på mig i början, men nu sa han att han tyckte att jag tagit mig från ett riktigt dåligt läge till ett riktigt bra läge. Han hade sett mina framsteg på avstånd och verkade riktigt imponerad. "Det är nog för att du är en envis jäkel", sa han.

Jag tackade Kjell för hans ord. Det var feedback som verkligen värmde. Och just det, jag ÄR en envis jäkel, och jag ska nog se till att bli riktigt bra på triathlon en dag.

lördag 13 februari 2010

Krig i bassängen

Igår och idag var Fyrishov stängt för oss vanliga simmare, då det var stora tävlingar där. Så det blev till att simma i Gottsundabadet. Igår var det en riktigt positiv upplevelse, men det var desto stökigare idag. Av någon anledning fanns bara en bred bana för motionssimmare, resten var för bad och lek. Simbanan hade med fördel kunnat delas upp i två. Som det var nu så trängdes motionärer av alla typer, från damen som simmade högst märkligt och fruktansvärt långsamt, via ett par långsamma bröstsimmare och en som envisades med att blindsimma rygg mitt i trängseln, till ett par tjejer som crawlade på rätt bra och, glädjande nog, mig som var snabbast i bassängen.

Dock inte bäst, crawltjejerna simmade betydligt bättre. Men jag börjar känna mig som en riktig simmare nu i vart fall.

Släng in ett knippe badungar, en del av trotsigt tonårssnitt, i mixen. Jag blev påsimmad ifrån sidan, nästan hoppad på (bomben style) och det var en kille som stod stilla mitt i banan och tjafsade med badvakten. Det var krig i bassängen, kort sagt. Det blev en fruktansvärd massa omkörningar, ofta i tre filer, inte sällan följda av små tillbud. Jag fick någons fingrar i ansiktet, och flera gånger fick jag avbryta simmet för att det var omöjligt att köra om. Jag fick se det som träning inför en trång simsträcka i ett triathlon.

Bekantade mig genom gemensamma svordomar med en medsimmare. Han passade på att ge mig några tekniktips - tänka på att inte skära över i handisättningen och att attackera vattnet mer.

Över lag ett helt OK pass om man bortser från allt stök.

Simmar i rätt riktning

Under gårdagens pass klockade jag ett par 25:or på 18 sekunder, vilket är personligt rekord (än så länge). Jag tror att en gick på 17, men jag missade klockan, så den räknar vi inte.

Ett par bitar har verkligen fallit på plats. Framför allt var det när jag fick till min high elbow catch (1) igår som jag verkligen kände ett genombrott. Det blev oerhört mycket lättare att simma. För det första ankrar jag armen bättre i vattnet, och för det andra (och kanske främst) så ger det mig ett bättre vattenläge. Jag kom nämligen på att innan jag fick till den detaljen så riktade jag mycket kraft nedåt i vattnet, vilket lyfte överkroppen och således tryckte ned benen. Det gav väldigt mycket extra vattenmotstånd.

Nu börjar voltvändningarna ta form också. Nu ska jag snart till simhallen, och det är knappt att jag orkar vänta, så spännande är simningen just nu!

---

(1) High elbow catch:



Jag förstod inte riktigt detta videoklipp när jag började simma, men nu är det mesta klart för mig. Marc Evans har en bra instruktionsvideo om detta:



Hans videos kan verkligen rekommenderas. Lite långrandiga, men mycket bra.

måndag 25 januari 2010

Mellanmål


Så här kan det se ut.

måndag 11 januari 2010

Apropå det senaste dopingavslöjandet

Min vän Alexander Amprazis skrev ett tänkvärt inlägg apropå det senaste avslöjandet om att Nicklas Axelsson återigen har fifflat med med doping. Alexander menar att det finns en tendens att dekontextualisera doping och därigenom demonisera den enskilda idrottaren. Istället för att överbestraffa den dopade idrottaren så menar Alexander att man måste arbeta fram en grundläggande attitydförändring inom cykelsporten. Organisationerna och sponsorerna bakom idrottaren måste få sin del av ansvaret, menar han.

Jag håller med Alexander till viss del. Visst krävs det en attitydförändring, och visst måste alla parter få del av ansvaret. Och visst finns det en tendens att dekontextualisera dopingmissbruket. Men det finns en motsatt tendens också, nämligen att beröva den enskilda idrottaren sitt individuella ansvar. Överkontextualisering gör idrottaren till en produkt av kontexten, alltså ett offer för den hårda, brutala idrotten och dess demoniska företrädare som kräver prestation till varje pris. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans i mitten på skalan.

I min mening så väger det personliga ansvaret över. Vi kan inte låta individer gömma sig bakom ett system, en hårt drivande tränare eller orimliga krav från sponsorer. Klarar man inte av att uppfylla uppställda förväntningar utan att göra avkall på det personliga ansvarstagandet, så har man för högt ställda förväntningar. Det är trots allt så att de allra flesta av oss inte ryms på toppen. Vi tvingas acceptera det och välja en annan karriär, snarare än en spruta.

Någon som gör det motsatta valet visar med tydlighet på två saker. För det första är hon inte en idrottare i vidsträckt bemärkelse, och för det andra har hon i grunden en inställning till idrotten som kan komma att bli farlig i eventuellt framtida idrottande. Sådana utövare har inte i idrotten att göra, inte för att de nödvändigtvis ska straffas i varnaglande syfte, utan för att de är något främmande för idrotten som sådan.

Och alldeles oavsett det subjektiva så innebär doparens fortsatta tävlande rent objektivt att förtroendet för sporten i allmänhet och hennes resultat i synnerhet blir högst begränsat. Oavsett vad man tycker om den enskilda doparens klandervärdhet så talar detta för att utesluta henne från idrottens gemenskap i en för idrotten rent protektionistisk anda. Hon bör alltså offras på den rena idrottens altare.

Bildkälla: Wikimedia Commons, fotograf Wladyslaw Sojka
Bildlicens: Creative Commons