Sitter här och tänker att jag måste bli en mer driven säljare i mina försök att skrapa ihop pengar till Barncancerfonden. Aldrig missa en chans att påminna er blogläsare om min insamling (länk i högermarginalen). Prata med fler utefter vägen. Missbruka mina facebookkontakter.
Insamlingen är just nu uppe i 2820 kr, vilket jag är jätteglad för och tacksam för gentemot er som redan har bidragit.
Imorgon kommer jag fram till Lund, och kanske hinner jag redan då träffa några andra nyanlända Ride of Hope-cyklister. Det ska bli fantastiskt roligt. Redan igår började min mage befolkas av fjärilar vid tanken på att det snart drar igång igen.
Så, varför gör jag egentligen det här egentligen? Är det välgörenhet eller för mitt eget höga nöjes skull? Svaret är förstås: Både och.
Jag älskar att cykla och att göra den här typen av resor hör till det bästa jag någonsin gjort. När jag började planera min första resa fanns det ingen välgörenhet med i bilden. Men av en händelse snubblade jag över Ride of Hope, och passade på att planera om min resa så att jag kunde hänga på loppet på vägen hem. Välgörenheten blev en bonus.
Men när jag väl var där, och träffade alla människor där med sina verkliga erfarenheter av cancer i allmänhet och barncancer i synnerhet, då växte engagemanget. Där fanns Billy, som berättade om sin dotter som gått bort i cancer. Där fanns Gary, en urstark cyklist som har cyklat Vätternrundan under pågående cancerbehandling. Där fanns föräldrar som just då hade barn som gick igenom det otänkbara. Alla dessa historier, berättade i de intervallsamtal man för under en dag i en roterande cykelklunga; man höll 15-20 enskilda samtal igång simultant, alla med massor av öppenhet, kärlek och ett jätteengagemang.
Där föddes ett engagemang även hos mig. Nu var välgörenheten inte längre en bonus, nu var det cyklingen som var bonusen och välgörenheten som var huvudmålet. Det är fantastiskt att cykling som event fungerar så bra för att skapa uppmärksamhet och därigenom generera bidrag. Förra året samlade Ride of Hope ihop en miljon. I skrivande stund har de fyra tjejer, som cyklar Juliaresan (juliaresan.se) från Östersund till norra Öland via Kalmar för att hedra sin bortgångne vän Julia, samlat in över 374000 kr. Rosa Bandet-spinningen blev största insamlingen efter Rosa Bandet-galan och Spinn of Hope samlade förra året in 1,1 miljon.
Så det är ju alldeles underbart att man kan ta något man älskar att göra, och göra välgörenhet av det. Jag hade säkert varit ute och cyklat ändå. Men nu gör jag något nyttigt av det. Jag passar på att informera människor jag möter utefter vägen och förmår mina vänner att skänka en slant. För märkligt nog är det lättare att säga "jag cyklar 200 mil, kan du skänka en tjuga" än att bara be någon skänka en tjuga.
Det är alltså ingen uppoffring jag gör för detta. Tvärt om. Men jag gör någonting ännu bättre av något som redan var bra. Och du kan göra det ännu bättre - genom att skänka en tjuga.
Klicka på länken i vänstermarginalen och gör mig, mina cykelvänner, eldsjälarna på Barncancerfonden, de cancersjuka barnen, deras familjer och framtida barn en smula lyckligare.
Jag avslutar med ett citat från min vän Billy, som jag nämnde ovan:
"Tänk den dag då man kan säga 'Jag fick en släng av cancer'".
Vi har besegrat nästan alla stora sjukdomar. Sjukdomar som förr var en dödsdom får man nu för tiden "en släng" av. Varför inte cancer?
Där har vi en riktig framtidsvision. Ett bidrag snabbar på förverkligandet av den.
Tack för den här gången. Nu ska jag vidare på min resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar