Nu finns det ingen återvändo, åtminstone ekonomiskt sett. Jag har betalat in 1800 kr för att få vara med i Ride of Hope, ett cykellopp som går från Lund till Stockholm via diverse omvägar. Totalt spänner banan över 125 mil och den passerar ett antal sjukhus där cancersjuka barn vårdas. Slutmålet är Astrid Lindgrens barnsjukhus, där en maskot som forslats cykelvägen genom hela södra Sverige ska överlämnas.Loppet arrangeras till förmån för Barncancerfonden, och alla anmälningspengarna går raka vägen till dem, så det gör inte så mycket om mitt knä eller något annat sätter punkt för mitt deltagande, trots att anmälan och inbetalningen är bindande. Ja, knäet är ett reellt hot som det känns just nu. Loppet är visserligen uppdelat på 9 dagsetapper, men det är ändå ganska mycket cykling för min bara nästan återställda led. Och inte nog med det; jag ska cykla dit också.
Japps, den 11 juli påbörjar jag mitt mödosamma trampande i riktning söderut. På tre veckor ska jag ensamcykla ned till Skåne och gärna få lite tid att åka runt lite där innan det är dags att infinna sig i Lund den 1 augusti för att delta i loppet.
Med på resan har jag den ovan avbildade cykelkärran av modell BOB Yak (som Göran Kropp enligt obekräftade uppgifter hade på sin cykelexpedition till Himalaya). Gosh, den var dyrare än min cykel, som jag visserligen köpte begagnad till ett bra pris. Men det var det värt, för alla andra modeller är klumpiga, breda tvåhjulslösningar som fullkomligt dödar cykelns köregenskaper.
Men vi får se hur långt jag klarar mig med mitt stackars knä. Jag håller tummarna, men ropar inte hej förrän... Man kan ju inte lyckas om man inte försöker. Och om jag misslyckas, så får i alla fall de cancersjuka barnen ett litet bidrag.
