onsdag 23 december 2009

God Jul


Största delen av julhandeln brukar jag sköta dagen före dopparedagen. Nu har jag tagit mig till mitt smultronställe, Café Sten Sture i gamla stan i Stockholm. En jultradition som jag firar på egen hand varje år. Julen innebär en lugnare period i träningen några dagar, men simutrustningen har fått följa med på resan för att jag i vart fall ska kunna få in ett pass. Återstår bara att önska er alla en God Jul och skön vila om det blir något av den varan. På återseende!

tisdag 22 december 2009

Bloggen för RS2010



Sommarens äventyr Riksgränsen-Smygehuk 2010 har fått en egen blog, där några av oss som tänkte delta ska skriva om vägen fram till resan. Jag är först ut, och min presentation kan du läsa här.

Se även mitt tidigare bloginlägg om RS2010.

torsdag 17 december 2009

Inspiratörsutbildning med mera

Så var det imorse äntligen dags för den tredje dagen i hälsoinspiratörsutbildningen med Niclas Mårdfelt (se mitt förra inlägg om Niclas och utbildningen). Det var roligt och intressant förra gången, och likaså denna gång. Vi inspiratörer är i vart fall inspirerade, och det är ju en bra början.

Idag har jag kört ett relativt lätt spinningpass. Jag måste tvinga mig själv att köra nåt annat än bara simning, även om simningen är prioriterad nu när jag är nybörjare. Jag vill få en snabb start och utnyttja Kroons kurs till fullo.

Knäet känns inte av alls, men jag har inte vågat testa det i skarpt läge med löpning. Inga problem vid gårdagens simning eller dagens spinning, så jag tycks kunna träna minst två av tre moment i alla fall. Imorgon har jag dock bestämt att det får bli vilodag. Jag har tränat 8 dagar i rad nu.

tisdag 15 december 2009

Vinterlöpning, gamla löparbekanta och ett ont knä

Genom den mailinglista som används av IK Fyris Triathlon har jag kommit i kontakt med en gammal bekant. Fredrik Swahn heter han, och vi möttes ofta ute på tävlingar på den tiden då det begav sig för 8-10 år sedan. Han var bättre än jag, men jag har slagit honom minst en gång, vilket jag naturligtvis måste påpeka..

Nu visade det sig att han dessutom för några år sedan träffade en tjej som sedermera blev hans flickvän, och det är ingen mindre än min gamla träningskamrat från tiden i Hässelby SK för många år sedan, Jenni Nilsson. När jag sedan tappade kontakten med dem båda av den anledningen att jag helt enkelt inte höll på med löpning längre, så hade de fortfarande inte träffats. Men vi alla flyttade var för sig till Uppsala, och de träffades här. Där ser man. Världen är liten.

Båda sysslar nu för tiden med duathlon, och Jenni har tagit små steg mot triathlon. I senaste upplagan av duathlon-SM stod de båda högst upp på prispallen i sina respektive klasser. En högst imponerande dubbel! Och nu när jag ska börja syssla med triathlon, så har det fört mig samman med dessa båda människor igen.

Jenni träffade jag på redan igår, då jag åkte ned till simhallen för att presentera mig för triathlonklubben under deras simpass. Och idag tog jag mig till Eriksbergsskolan för att köra ett cirkelträningspass med dem båda och två för mig nya bekantskaper. Det var länge sen jag körde ett sånt pass. Det var både nyttigt, roligt och lite nostalgiskt.


Riktigt så här mycket snö har vi visserligen inte

Jag snörade på mig löpskorna på vägen till träningen. Den första riktiga snön har äntligen kommit till Uppsala, och det var riktigt vackert ute. Mitt i halvskymningen gav jag mig ut på en omväg runt elljusspåret i Stadsskogen. Det var väldigt stämningsfullt. Mörker omkring mig, ett upplyst lössnöbelagt spår framför mig och skogen nästan helt för mig själv. Det är såna här pass som ger glädje och motivation, och som man tänker tillbaks på under regngrå höstdagar.

Tyvärr fick jag ont i knäet mot slutet av löpningen. Cirkelträningen gick bra ändå, men löpningen hemmåt fick gå i skamtempo för att hålla knäet under smärtgränsen. Jag hoppas bara att det inte blir några framtida komplikationer av detta.

Bildkälla:

Ansiktslyft

Bloggen har fått ett nytt ansikte. Blogspots gamla trötta standardtemplate duger inte. Hur funkar denna? Jag vet att det är lite klichéartat med spiralblocksdesignen, men ändå.

måndag 14 december 2009

Om formmörkning, vandaliserade böcker och idolflickvänner

Juristen och den fruktade motstudenten

Innan jag flyttade till Uppsala för drygt åtta år sedan, med juridikstudier i siktet och en tyvärr ganska träningslös tillvaro framför mig, så fick jag höra att juridikstudenter var ena rackare på att förstöra för varandra. Enligt mina sagesmän var det vanligt att man försökte förstöra för sina medstudenter, eller ska vi säga motstudenter, för att lättare kunna hävda sig i den hårda konkurrensen om jobben i den tuffa betygshetsen. Det visade sig inte riktigt stämma på den juridiska fakulteten i Uppsala, men enligt vänner som läser juridik vid Stockholms universitet så förekommer det där.


Ett annat bibliotek

Enligt uppgift är det inte ovanligt att folk lånar upp viktig kurslitteratur från biblioteken inför tentorna, inte för att läsa den, utan för att ingen annan ska kunna läsa den. Det i kronologisk ordning sorterade riksdagstrycket med alla förarbeten till gällande lagar stuvas om i hyllorna för att göra det näst intill omöjligt att hitta just den riksdagsproposition man söker och kritiska avsnitt i böcker rivs ut. Enligt uppgift, som sagt. Vissa tilltag av denna sort har jag stött på även i Uppsala, men det har lyckligtvis varit sparsmakat med den saken.

Varför detta besvär för att förstöra för andra, kan man fråga sig. Tankegången tycks gå ungefär som följer:

Det är en enorm betygshets på juristernas arbetsmarknad, och det är svårt att hävda sig i jakten på ett jobb. Om jag kan förstöra för någon annan i dennes jakt på fina betyg, så innebär det att konkurrensen minskar och mina chanser att få ett bra jobb således ökar.


Resonemanget har sina poänger. Men man missar något. Det finns ingen rimlig proportion mellan insats och return eller relation mellan handling och konsekvens. Vi kan ta insats och return först. Det är en ganska stor insats att vandalisera, förstöra och omorganisera på biblioteket. Blir man upptäckt så får det svåra konsekvenser - det är en stor risk man tar. Dessutom tar det tid och energi. Och allt detta för att vinna.. ja, vad då? En mikroskopiskt förbättrad chans att få drömjobbet. Hur många jurister utexamineras i Sverige varje år? Hundratals, troligen rent av någonstans mellan 1000-1500. I detta hav av konkurrenter är resultatet av min insats för att sänka konkurrensens slagkraft endast en droppe. Min insats är med andra ord stor i relation till min förväntade return. Jag hade kunnat använda tiden och energin på ett mer konstruktivt sätt - exempelvis hade jag kunnat lägga den på att plugga. Hemska tanke.

För att inte tala om relationen mellan handling och konsekvens, men det berör vi senare.

Idolen och hans onda flickvän

För inte länge sen så vann en herre vid namn Erik Grönwall sångtävlingen Idol. Jag kan inte säga att jag följt tävlingen alltför noga, men Erik har av olika anledningar fångat mitt intresse och jag har lyssnat på en del av hans sångframföranden via Youtube. Jag var inte alltför förvånad när jag läste att han vunnit tävlingen. Desto mer förvånad blev jag när jag såg det drev som rullades igång mot hans flickvän.

Vad vet vi om Eriks flickvän? Inte mycket. Hon har fladdrat förbi i bild nån gång under säsongen, och hon blev upptagen på scenen av Erik när han sjöng vinnarlåten efter att det blivit avgjort att han stod som vinnare. Dagen därpå lyder löpsedeln nånting i denna stil:

Idoljuryn sågar Eriks flickvän - Laila Bagge: Hon borde ha lämnat scenen


Det bildas anti-Eriks-flickvän-grupper på Facebook. En grupp lyckas samla ihop 12000 medlemmar som alla säger sig skämmas för Eriks flickvän. Andra grupper går under namn som "Eriks flickvän ville bara ha uppmärksamhet" och liknande. Och allt detta för... ja, vad då?

Bilda dig själv en uppfattning:



Jag ser en spontan glädjeyttring. Jag ser en artist som bjuder in sin flickvän att dela en stor stund med honom och jag ser en flickvän som är utom sig av lycka. Och visst, det kanske finns fog för att säga att det, i en scenografiskt perfekt planerad show, hade varit bättre om hon gått upp ett par sekunder och sedan klivit ned igen. Men nu var det inte så det gick till, och ärligt talat ser jag inget fel i det som händer i det där klippet. Jag ser bara kärlek och lycka.

Men nu är det inte detta som drevet egentligen handlar om. Erik är nämligen en så kallad flickidol. Eriks flickvän står i vägen för alla tonårsflickor som när en naiv dröm om att en dag vinna Eriks hjärta, och således är hans flickvän inte en medmänniska utan en motmänniska. Mycket i likhet med hur en medstudent kan synas vara en motstudent. Genom att skapa internethat hoppas man kunna undanröja ett hinder på vägen till Eriks hjärta.

Betänk nu proportionen mellan insats och return. Tror vi verkligen att vi kommer att vinna Eriks hjärta om vi onlinebashar hans flickvän? Chansen synes minimal. Den energin kunde vi hellre ha lagt på något mer konstruktivt. Relationen mellan handling och konsekvens, då? Någonstans på vägen glömde man bort att bakom beteckningen Eriks flickvän döljer sig en människa, som liksom du och jag hyser tankar och känslor och som högst sannolikt inte alls myser åt all uppståndelse. Man har avhumaniserat henne och gjort henne till en medial konstruktion, och kan därmed bete sig hur som helst mot henne, utan att veta mer om henne än att hon en dag i december stod några sekunder längre på en scen än man själv kanske skulle ha önskat i ett rent scenografiskt perspektiv. På samma sätt är motstudenten något diffust, något som man inte behöver förhålla sig till eftersom man inte behöver möta personen i fråga. Hon är avhumaniserad och endast ett hot som måste undanröjas.

Allt detta sker högst omedvetet i våra hjärnor. Det skulle räcka med en smula reflektion för att inse att våra motstudenter och motmänniskor faktiskt lider skada av vad vi gör, och för att se hur oproportionerliga våra handlingar är och hur oproduktiva våra metoder är. Problemet är inte att vi är omänskliga eller elaka. Vi reflekterar bara inte. Vi borde oftare stanna upp och tänka efter. Väg positiva och negativa konsekvenser av en handling mot varandra, och se om den eventuella övervikten i positiv riktning ens är värd besväret. Väg insats mot return, handling mot konsekvens.

Den hemliga löparen

Ett ämne som jag betänkt en del är företeelsen att mörka sin fysiska form eller sin träning. Genom att inte låta konkurrenterna veta vilken form man är i, eller ta del av ens träning, så hoppas man vinna fördelar mot konkurrenterna. Det slog mig plötsligt att det finns vissa likheter mellan denna företeelse och de ovan diskuterade, även om stora olikheter finns - framför allt på det moraliska planet. Jag anser det inte vara moraliskt tvivelaktigt att mörka, men väl illa genomtänkt i många fall.


Maskerar du formen?

Den som mörkar sin form eller träning tror att den informationen ska ha ett avgörande värde för konkurrenterna. Den gråa massan av mottävlande, eller kanske en specifik rival, kan använda min offentligt publicerade träningsdagbok för att anpassa sin träning därefter och därmed kunna slå mig. Eller så ska hans vetskap om min goda form göra att han är förberedd på mitt ryck i sista kurvan och därmed ge honom bättre chanser att vinna. Och visst kan det vara så.

Men man glömmer något, nämligen proportionen mellan insats och return. Den fördel som mörkningen kan ge är i bästa fall mycket liten, medan den som mörkar går miste om mycket. Att inte delta i gemensamma träningar med sina bästa konkurrenter, allt för att inte avslöja sin goda form, innebär att man går miste om viktig sparring och träningsmotivation. Bra träningskamrater kan höja nivån och kvaliteten på träningspassen oerhört mycket, och detta förvägrar sig mörkaren. Han går likaså miste om möjligheten att öppet diskutera sin träning och finna motivation så som jag gjort dels på denna blog och dels på Funbeat.

Motmänniskan som var en nod

I de tre fall som vi diskuterat ovan så ser vi medmänniskan som ett hot. Det är bristen på reflektion som skapar bilden, och vi agerar omedelbart utifrån denna bild. Det är naturligt och djupt rotat, men om vi bara hade stannat upp och reflekterat över sakernas verkliga natur så hade vi sett att faran i vart fall inte var överhängande och att vi inte hade någon större anledning att motarbeta våra medmänniskor. Vid ytterligare reflektion hade vi kanske sett att raka motsatsen hade gett oss en bättre return.

Vad skulle till exempel hända om juridikstudenten startade en studiegrupp med några av sina medstudenter? Jo, medstudenterna hade förmodligen höjts en smula, och konkurrensen sålunda ökat. Men ställ den procentuella ökningen av konkurrensen på arbetsmarknaden mot den ökning av vår juridikstudents egen konkurrenskraft som hade resulterat av ett sådant samarbete, och vi ser att ingen skada är skedd - tvärt om! Vad händer när vår hemliga löpare börjar dela med sig av sin träningserfarenhet på ett socialt internetforum för träningsintresserade, eller börjar träna i grupp med andra likasinnade? Jo, alla höjer sig, och hon själv vinner mer på det än hon förlorar.

Våra medmänniskor, konkurrenter och mottävlande är många, och vi kan inte påverka dem som grupp i någon nämnvärd omfattning. Men vi kan nyttja det nätverk som de utgör för att lyfta oss själva. Den handling, som vid närmare reflektion är bäst av rent egoistiska skäl, är oftast densamma som den handling som är mest positiv i moraliskt hänseende. Att se sig själv och sina medmänniskor som noder i ett nätverk, och försöka bidra till att organisera nätverket i sin egen omgivning till det bättre, brukar leda till ett positivt slutresultat för en själv.

Och det är sensmoralen i denna långa blogpost som sorteras in under taggen "Pladder".

Bildkällor
Biblioteket:

Löparen:

söndag 13 december 2009

Luciatåg vid bassängen

Dagens träningspass fick skjutas upp med si sådär en halvtimme, för när jag gick in till simbassängen var där fullt av folk. Inte i bassängen, utan på läktarna vid sidan om. Det var nämligen dags för Uppsala Simsällskaps luciatåg. Folk kommenderades upp ur vattnet, varpå ljuset släcktes. Därefter tågade simklubbens juniorer in och ställde sig att riva av några välkända luciadängor. Det var riktigt fint, tyvärr satt jag i fel ände av bassängen och hörde därför mest porlandet av vattnet i avrinningsrännorna. Tänk att det låter så mycket om en simhall. Förvisso har jag hört ljuden förut, men aldrig tänkt på dem innan hela hallen tystnade i väntan på luciatåget.



Träningen gick bra. Det är fortsättningsvis många saker som inte sitter, men jag känner att jag betar av problemen successivt. En av övningarna idag var att simma 4 * (25 crawl + 25 bröst) där första crawl-längden skulle simmas i tretakt, andra i femtakt, tredje i sjutakt och fjärde i niotakt. Takten anger hur många armtag man tar mellan varje andetag, dvs tretakt innebär att man andas vid var tredje andetag. Det gick... sådär. Femtakt klarade jag bitvis, men sjutakt var inte att tänka på. Jag fuskade lite med att simma fyrtakt, och att det gick så bra som det gjorde ser jag ändå som en framgång, med tanke på att jag vanligtvis tycker tretakt är svårt nog.

Dagens sista två längder crawl kändes inget vidare alls. Men Kroon sa att de var de bästa han sett mig göra. Där ser man.

Bildkälla:

Att simma efter maten, eller bättre illa fäkta än att fly.

Har nu varit med i Kroons simgrupp för första gången efter min egna lilla crash course. Jag körde ett sista pass på egen hand i fredags, med nedslående resultat. Tekniken fanns ingenstans, jag simmade mycket bättre för en vecka sen. Men när jag nu igår (lördag) hoppade i poolen i sällskap med ett gäng redan kompetenta simmare, så fanns inget annat att göra än att bita ihop och göra sitt bästa.


Utrustning, varav jag saknar det mesta.

Visst, det var inte vackert. Tränaren sa att han såg många brister i min teknik, men det fanns inte tid att korrigera dem på detta pass - det var ett träningspass med många simmare som skulle coachas på en gång. Idag ska jag dock på ett renodlat teknikpass, där just teknikkorrigering står i fokus. Det blir nog till att att gå på de passen i första hand.

Med tanke på att jag fortfarande tycker att en längd crawl är en utmaning, så var det inte utan lite darr i knäna som jag dök ner i vattnet för att köra 6-8 * (25 crawl + 25 bröst) som första övning av många. Men allt går ju. Det var först vid bensparksövning med platta som jag kände mig riktigt dum - stundtals var hastigheten så låg att jag nästan lika gärna kunde ha trampat vatten. Bokstavligen talat nästan stillastående. I början av den femte längden fick jag kramp i vaden och nödgades klänga mig fast i avdelaren mellan banorna. Det var en intressant upplevelse att inte bara kunna ställa sig och stretcha ut krampen. Till slut lyckades jag något sånär genom att stretcha med min andra fot som stöd. Sen återstod bara två längder benspark, som jag klarade utan mer kramp.

Jag kom inte igenom hela passet, för det hanns helt enkelt inte med - passet var utformat för snabbare simmare som skulle hinna med det under en timme. Jag fick hoppa över vissa övningar som jag inte hade utrustning för. Fenor, till exempel. Japps, man ska ha fenor att fästa på händerna, för att öva upp styrka och teknik i armtaget. Än så länge har jag bara en platta som även kan användas som en pull buoy (även kallad dolme, men jag föredrar det engelska namnet av någon anledning). Pull buoyen sätts mellan benen för att hålla en rak position i vattnet utan att behöva göra någon benspark. På så vis kan man fokusera på armtaget, något som visade sig vara väldigt nyttigt för mig. När man inte behöver sprattla med benen så blir andningen oerhört mycket lättare också - bensparken slukar visst massor av syre, och med min teknik dessutom till nästan ingen nytta.

När passet så avslutades med ett par längder vanligt crawl, så inbillade jag mig att det gick bättre än innan. Om så var fallet, så tycks passet i vart fall ha uppnått syftet: Att göra mig till en bättre simmare.

Bildkälla:

torsdag 10 december 2009

14000 träningsminuter

Efter dagens 45 minuters spinning, där jag för övrigt testade att vara instruktör för första gången, har jag uppnått exakt 14000 träningsminuter i år. Runt och fint.

Kollegan Fredrik bara skakar på huvudet.

onsdag 9 december 2009

Att sadla om, men ändå inte



I förra inlägget hintade jag om mitt beslut att börja med triathlon. Det är inget hastigt infall som drabbat mig såhär på förvinterkanten, utan produkten av ett moget övervägande och en ganska naturlig beslutsgång.

Det började när jag i våras började med cykling. Flera års inaktivitet har gjort att jag nästan glömt känslan av att vara en aktiv person. Visst, jag har aldrig bangat för ett spontant infall att göra något fysiskt krävande - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km i krävande terräng, helt otränad sånär som på ett pass på 18 km och en halv handfull kortdistanspass, bara för att visa att jag kunde. Och visst kunde jag, även om tiden var långt ifrån något jag ville skylta med och jag fick gå ett antal kilometer. Och ja, jag spydde.

Nej, hösäck har jag aldrig varit. Men känslan fanns inte kvar. Ni som vet vad jag talar om, ni vet. Känslan av att vara i fin form, en förmåga att inbilla sig att de små muskler man har är sjukt heta och väldefinerade, vetskapen att ens kropp är perfekt svarvad för att utföra just den uppgift man satt sig själv att utföra. Ett självförtroende som sitter djupt inne i kroppen, och som påverkar allt man gör. En vilja att föra ett sunt liv, inte för att köpa sig ett par extra levnadsår utan för att motsatsen är främmande för hela ens person. En motivation som genomsyrar allt man gör från morgon till kväll. Och framför allt en obeskrivlig eufori efter genomförda träningspass.

(För ett exempel på nämnda eufori, se detta inlägg som jag mobilknappade i affekt under min cykelresa)

Ett flertal år efter att jag insåg att jag inte längre med övertygelse kan kalla mig löpare, så lärde jag genom mitt nya jobb känna en kille som sysslar med cykling. Det var i våras, och killen heter Patrik. Vi började tala om träning. Det hände sig att jag sprang till och från jobbet några gånger, men annars levde jag mest på gamla meriter. Men så en dag undrade han om jag inte ville köpa hans landsvägscykel, då han skulle skaffa en ny. Och skulle jag inte ta och hänga med på Vätternrundan också? Som sagt, jag är inte den som bangar - klart jag skulle. Och träningen kom igång.

Känslan kom.
Bloggen startades.
Funbeat började frekventeras.

Mina gamla löparvänner i Hässelby SK hade all anledning att tvivla. Jag har en lång historia av halvhjärtade försök till comeback, men de har mest resulterat i välförtjänta gliringar. "Upp som en sol och ned som en pannkaka, som vanligt". Känslan kom aldrig de gångerna. Men nu hade jag den. Jag hittade känslan.

Men...
Lika plötsligt som väntat (ja, faktiskt både och) så kom minnena från löpningen tillbaks. I detta sammanhang återanvänder jag en snutt från ett bloginlägg som jag skrev i den vevan:

Samtidigt kommer min gamla löparådra upp till ytan. Den spänner och pulserar, och löpskorna ser plötsligt mycket inbjudande ut där de står på skamplats längst in i skohyllan. Gamla bilder av trånga terräng-SM-fållor blandas med doftminnen av svett och tigerbalsam. Det rytmiska trampet av tusentals fötter över en bågspänd Västerbro ekar nånstans i bakhuvudet, och jag känner att jag vill dit igen!


Till råga på allt gick det bättre än väntat i Blodomloppets 10 km, som jag sprang på 42:43 (tydligen under namnet Anonym, enligt resultatlistan) utan att egentligen ha tränat någon löpning. Det spädde på mina funderingar - ska jag vara cyklist eller löpare?

Tanken på duathlon har slagit mig förut, och likaså triathlon. "Någon gång i framtiden ska jag testa", på samma sätt som jag är fast övertygad om att jag någon gång kommer att göra en klassiker. Jag vet att jag kan. Jag vill. Men när jag var löpare så fans inte utrymme för annat än löpning. När jag var inaktiv så var jag... inaktiv. Men nu, ja nu ville jag ju både cykla och springa. Simma kunde jag inte särskilt väl, och det kändes onödigt att lägga in det i träningen. Men cykling och löpning, det blir ju duathlon, det. Så "vi kör", tänkte jag.

Det bar av in på duathlonförbundets hemsida. Kollade runt lite på tävlingskalendrar, klubbar, mm. Sonderade duathlonaktiviteten i landet. Det verkade inte sjuda direkt, så jag började rikta min uppmärksamhet mot triathlon. Men då var det ju det där problemet med simningen.

Vartefter jag tänkte mer på simning, insöp mer kunskaper från internet och studerade teknik på Youtube, så började vad som tidigare var ett problem framstå som en riktigt rolig utmaning. Så jag gick in helhjärtat för att lära mig simma bra, och nu har jag alltså genomgått min enveckas crash course mestadels på egen hand (se föregående inlägg).

Min träning består hädanefter av både simning, cykling och löpning. Jag har blivit en triatlet. Och jag bara blev det. Jag fördes successivt hit av olika omständigheter, känslor och tankar. Någon gång nästa år ska jag göra mitt första triathlon. Det blir mitt dop i triathlonvärlden.

Bildkälla:

måndag 7 december 2009

En vecka i poolen



Jag har fått för mig att jag ska börja med triathlon. Nej. Sudda, sudda. Jag har bestämt mig för att börja med triathlon. Löpningen sitter i ryggmärgen och cykla kan jag ju numera. Men om man ska bli triatlet så måste man ju kunna simma ordentligt också, så jag anmälde mig till en simgrupp med Anders Kroon och Kjell Karlsson som instruktörer. Enda kruxet var att den förutsätter redan befintliga färdigheter i crawl och startar i denna vecka. Så sent som i måndags hade jag aldrig tagit ett crawltag, förutom några tafatta försök i barndomens badlekar, och det räknas ju inte. Så det blev till att lära sig snabbt som vinden!

Sagt och gjort; i måndags begav jag mig till Fyrishovs simbassäng, där jag började mina försök att åtminstone se ut som en olympisk simmare. Jag såg nog snarare ut som ovan avbildad katt. Det var svårt, mycket svårt. Man skulle plaska med benen, synkronisera armarna, göra korrekta armtag och mitt i allt detta skulle man andas också.

Just det, andas var det, ja... Tänk att något så basalt kan vara så svårt. Till att börja med har vi det lilla problemet att huvudet ska hållas under vattnet större delen av tiden. Under ett kort, väl intajmat ögonblick ska huvudet vändas upp och ett snabbt andetag ska dras in. Man får inte andas för tidigt, för då andas man vatten - föga behagligt. Inte för sent, för då hinner man inte få i sig tillräckligt och drabbas således av andnöd. Inte åt fel håll för då andas man in vattenstänk. Dessutom ska luften räcka till tre armtag innan man får andas in igen. Och har man då inte sett till att andas ut ordentligt, så blir det svårt att få i sig nästa andetag. Och hur man än gör, så tycks luften bli mer knapphändig för varje meter man simmar på sin länga.

Men det ger sig med tiden. Dag ett och två kom jag hem med magont - troligen av allt klorvatten jag inhalerat och druckit. Magknipets bortavaro den tredje dagen såg jag därför som ett tecken på framsteg. Och dag fyra och framför allt fem gick andningen faktiskt riktigt bra, i vart fall med relativa mått mätt.


Så ska ett andetag tas.

Så var det det där med tekniken i övrigt. Att synka allt tycktes omöjligt den första dagen. Andra dagen tränade jag med Anders Kroon, som hade förbarmat sig över mig och erbjudit mig att delta i en grupp jag egentligen var långt ifrån kvalificerad att ens närma mig. Där och då fick jag ett tips som jag tror var väldigt värdefullt: "Veva som en väderkvarn". Jag skulle glömma allt finlir och bara fokusera på att veva med armarna och få till rätt rotation på överkroppen och framför allt kunna andas. När jag under mina följande tre pass på egen hand började känna att det satt något sånär, så började jag mer eller mindre omedvetet lägga till lite finlir.

Eller, nja. Det vore väl förmätet att påstå att de gester jag kallar simtag är resultatet av något som helst finlir. Men ändå. Nu kan jag simma någorlunda, och känner mig redo att hoppa in i träningsgruppen. Och det tycker jag inte alls är illa pinkat för någon som fram till för en vecka sedan inte kunde annat än vanligt svenssonbröstsim och inte ens hade koll på hur man dyker ned i vattnet.

Återstår att slipa på vändningar och få till lite distansuthållighet. Och nöta, nöta, nöta på tekniken för att gå från att simma hjälpligt till att flänga runt som en delfin i vattnet.

Bildkällor:
Katten:

Simmaren:

söndag 6 december 2009

Tidstämpel



Trots att det var ett tag sen jag startade denna blog, så har jag inte tänkt på att ändra tidstämpeln. Det betyder att alla inlägg har sett ut att ha postats vid en annan tid än de faktiskt har. Inget jättestort problem, men det har skapat viss förvirring. Till exempel i kommentarerna till detta inlägg. Nu är det dock åtgärdat.

Bilden ovan har ingenting med cykling eller annan träning att göra, men väl med tid. Det är det astronomiska uret på stadshusfasaden i gamla stan i Prag. En finfin stad med god och billig mat och öl, men det astronomiska uret drar såna astronomiska mängder folk, så har man inte annat än kuriosaintresse för uret så är det knappt värt att försöka tränga sig fram för en bild.

torsdag 26 november 2009

Dagens inspiratör


Inspiration kan komma i stort och i smått. Ofta genom att någon föregår med gott exempel. Just nu sitter jag och avnjuter en morgonkaffe på McDonalds. För några minuter sedan såg jag en kille resa sig från sitt bord mitt i lokalen, jogga sig fram till ytterdörren och hålla upp den för en man med rullator. En enkel välgärning, men en desto större gest - de flesta sträcker sig på sin höjd till att stanna upp ett par sekunder för att hålla upp en dörr som de redan är på väg igenom. Jag lyfter på kepsen åt dagens inspiratör.

måndag 23 november 2009

Framtidens pendlarcykel?



På mässan mötte jag Fredrik Rudenstam som ställde ut sin Nishiki Urban Commute Concept. Förutom att den är riktigt snyggt designad, så har den ett par riktigt intressanta tekniska egenskaper. Belysningen till exempel, består av LED-film som följer ytskiktet på cykeln och inte syns när belysningen är avstängd. Det betyder att man inte behöver bekymra sig om lampor och reflexer som stör helhetsintrycket. Naven är helt svarta i dagsljus, men när de belyses i mörker så syns texten "Nishiki" skriven med reflextext över naven. Snyggt, helt i stil med tex Zipps nav, men med en kreativ extra dimension.

Mest intressant är dock de datorstyrda steglösa växlarna. Man ställer in några referensvärden, och datorn anpassar utväxlingen efter vilken effekt man har i pedalerna, så man håller en konstant kadens. När du trycker på hårdare i pedalerna så behöver du inte trampa snabbare eller manuellt växla upp. Det går bara snabbare, helt enkelt.

När får vi se denna cykel i butikerna då? Mja, det verkar oklart när eller om vi ens får det över huvud taget. Fredrik talar om sin kreation som ett debattinlägg. Han vill främst belysa kraften i en enhetlig design av såväl ram som komponenter. I dagsläget finns det en tydlig uppdelning mellan å ena sidan ramtillverkare och å andra sidan komponenttillverkare, var och en med sitt eget formspråk. Vad händer med designen när dessa två formspråk måste kombineras till en helhet, frågar han sig.

Den ovan avbildade modellen är just det, en modell. Det finns ingen fungerande prototyp, men tekniken finns. Det steglösa navet är redan utvecklat, men är för tungt för tävlingscyklar. På sikt talar Fredrik om att man kanske får se dem i tempocyklar. Den som lever får se. Klart är att denna cykel väcker ett antal intressanta tankar, och jag hoppas att vi får se mer av Fredriks idéer inom kort.

Och appropå det, man kan ju ta en titt på hans företags hemsida:
http://standarddesign.se/

söndag 22 november 2009

Tempocykel


För nätta 110 lax blir den din. Ja tack.

lördag 21 november 2009

Ride of Hope på Svenska cykeldagarna



Imorgon ska jag åka till Jönköping för att i dagarna två stå i Ride of Hopes monter på Svenska cykeldagarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa många av mina cykelvänner som annars är utspridda över halva landet. Under första dagen ska vi köra ett spinningpass med och av Ride of Hope-cyklister.

Ni som följde min cykelresa i somras kanske kommer ihåg Sara och Damir som drev ett kafé vid Skuruhatt i Småland. Jag har hållit kontakten med dem, de har nu flyttat till Jönköping. Jag hoppas hinna med att träffa dem under helgen också.

Ride of Hopes hemsida
Svenska cykeldagarnas hemsida

torsdag 19 november 2009

Riksgränsen - Smygehuk 2010



Förhoppningsvis blir detta ett av mina äventyr under 2010. Det är min vän Alexander Amprazis (eller Bruschan, som vi kallar honom) som arrangerar, och ett helt knippe cyklister från Ride of Hope planerar att delta. Så även jag, bara jag får det att funka med jobb och allt. Jag vill verkligen vara med.

Sträckan är 210 mil och den ska cyklas på ganska kort tid. Troligen landar dagsetapperna på 18-25 mil, om jag inte missminner mig.

I övrigt hoppas jag på att kunna få tid till att delta i Ride of Hope, också har jag ett eget litet bergscyklingsprojekt på G.

Bloggen för Riksgränsen - Smygehuk 2010
Alexanders blogg

onsdag 18 november 2009

Dagens inspiratör

Jag ska bli hälsoinspiratör på företaget där jag jobbar. Det innebär att jag ska inspirera och stötta mina arbetskamrater till en hälsosammare livsstil och hjälpa till att skapa ett hälsosammare arbetsklimat såväl fysiskt som psykiskt. Idag har jag varit på utbildning inför detta, och utbildningen fortsätter imorgon.



Men det är inte mig som rubriken syftar på, utan på en av föreläsarna under utbildningen, Niclas Mårdfelt. Han och Rune Larsson (mannen bakom de välkända Runekakorna) blev första svenskar att ro över Atlanten, och Niclas har gjort ett antal andra äventyr. Han blev förste svensk och fjärde person i världen att med muskelkraft både ha korsat en ocean, cyklat över en kontinent och bestigit en kontinents högsta berg. På hans hemsida uttrycks saken så här:

Tanken på att genomföra 3 x mårdfelt är över tio år gammal och baseras på att oceanrodd är mer krävande än andra äventyrsformer. Det vore helt enkelt dumt att inte genomföra 3 x mårdfelt när chansen fanns.


Man kan alltså säga att han gjorde de senare två äventyren som av bara farten. Också ett sätt att se på saken, och det ger lite perspektiv på mitt eget cykeläventyr. Den inställningen är helt fantastisk och väldigt kraftfull när det gäller att få saker gjorda. Jag har vid flera tillfällen mött folk som gått igenom något väldigt svårt, låt vara något som är fysiskt krävande, en mental utmaning eller en personlig tragedi. Ofta har dessa människor en helt annan inställning till problem: "Vad är detta mot vad jag har gått igenom förut". Problem, hinder och utmaningar är relativa.



Niclas sprudlar av energi och livsglädje. Inte ens den mest motsträviga kan låta bli att dra på munnen när han kämpar med yviga gester som involverar hela kroppen ända nedifrån tårna och ut i fingerspetsarna, ansiktsuttryck, tillrop och olika röstlägen för att engagera, entusiasmera och underhålla publiken. Ingen kan undgå att känna sig inspirerad, och när han bakar in gedigna kunskaper om friskvård, prestationspsykologi, mm. i kakan och kryddar med paralleller till sina egna äventyr, då är framgångsreceptet ett faktum.

Om du vill läsa mer om Niclas Mårdfelt så kan du besöka hans hemsida. Där kan man även hitta videofilmer och radioklipp från atlantrodden.

http://www.mardfelt.com/

Bilderna är tagna från Niclas hemsida och publicerade med hans tillstånd.

tisdag 17 november 2009

Solnahallen


Jag har hela hallen för mig själv. Det var flera år sedan jag var här sist, och tyvärr har de byggt om hallen till det sämre. Nu är det bara en bana mot tre eller fyra som det var förr. Dessutom är kurvorna inte doserade längre. Det är en märkbar skillnad, kurvorna tar ordentligt på benen. Anledningen till ombyggnationen var tydligen att marken sjönk, och det finns visst inga planer på att dosera kurvorna igen. Synd. Det blir nog inte så mycket mer träning i Solnahallen för min del efter detta pass, så det känns nästan lite vemodigt att lämna hallen. Jag har en förmåga att bli lite nostalgisk av mig.

Adjö, Solnahallen. Tack för den tid som varit, även om det mesta utspelade sig för länge sedan.

Shoes, shoes, shoes!


Är på en kort stockholmsvistelse, och packningen består mest av skor. Cykelskorna med SPD för spinningpasset jag tog på vägen hit samt löpskor och spikskor. Jag är inte i form att köra ett helt intervallpass i spikskorna, men ska ta ett par vändor för känslans skull. Spikskor är löpningens tempohojjar. Ett av målen för resan är Solnahallens inomhusarena för friidrott, där jag ska springa ett intervallpass. Inte så mycket för träningseffektens skull som för inspiration och gamla minnen.

söndag 25 oktober 2009

Återhämtning


För första gången nånsin känns en ICA-handlad sallad riktigt prisvärd. Riktigt trött efter 10 fullvärdiga spinningpass. Jag körde på ordentligt i stort sett hela tiden. Mer om dagen senare.

lördag 24 oktober 2009

10 timmar spinning


Det är vad jag har framför mig det närmaste dygnet. Nu framme på gymmet i Göteborg efter en resa med komplikationer.

onsdag 23 september 2009

Dag 1: Uppsala - Stockholm

(Om du kom till bloggen på jakt efter förslag på en cykelrutt mellan Uppsala och Stockholm så har du hittat rätt. Längst ned på denna sida finns en variant. I detta inlägg (länk) finns en annan som inte är lika fin men som är snabbare.)

Kvällen innan avresan hade min arbetskamrat Adel fest med middag hemma hos sig. Vi var ett gäng arbetskamrater som bjöds på en riktig festmåltid med kurdiska läckerheter beredda av Adels säkra hand. Tyvärr kunde jag inte delta i de efterföljande festligheterna, utan var tvungen att åka hem och avsluta packningen. Det tog längre tid än jag räknat med, så det blev bara några ynka timmars sömn innan det var dags att ta sig upp på morgonen dag 1 och cykla iväg på det stora äventyret.

Med vagnen kopplad bakom cykeln och kroppen full av gröt, så bar det av den välbekanta vägen söderut från Uppsala via väg 255. Här hade jag cyklat några gånger i min bara några månader långa cykelkarriär. När det bar av åt höger mot första delmålet Sigtuna var jag dock inne på för mig nya cykelvägar.



Syftet med besöket i Sigtuna var att gå på vernisage, och inte vilken vernisage som helst - min brors flickvän Cecilia ställde ut sina alster på Strandgalleriet. Det var hennes första vernisage, och jag var riktigt imponerad av den konstsamling hon lyckats producera!



Det blev en lång paus på galleriet. Förutom Cecilia och brorsan, så hade även våra och hennes föräldrar slutit upp. Vi satt i galleriets trädgård och fikade och pratade bort några timmar.



Men, så småningom var det dags att fortsätta resan. Jag tog mig utefter vattnet och hittade en Sverigeleden-skylt, så jag började följa leden mot Stockholm. Det innebar långa omvägar, men betydligt roligare vyer än man får om man följer Sollentunavägen mot stan. Jag minns inte exakt hur vägen gick, men jag passerade bland annat ovanstående fina slott, och till slut kom jag fram till Edsviken nära Sollentuna.



Framme vid Edsviken ställde jag upp cykeln på en brygga och satte mig och åt lite mat. Under det att ovanstående bild togs, var det en förbipasserande kille som började ropa på mig, och följande samtal utspelade sig:

- Ey, kompis, vad kostar cykeln?
- Den här? Nä, den är inte till salu.
- Va? Varför fotograferar du, då? Jag trodde du skulle lägga ut på blocket!

Han hade ju förstås en poäng. Kanske den bilden skulle kunna dra in många kulor på blocket...

Resan fortsatte efter provianteringen in i villaområdet utefter vattnet vid Edsviken. Det var enormt backigt med vackra vyer och stora, dyra villor. Vagnen kändes riktigt tung i de branta backarna, men det var det värt. Härefter följde jag ömsom järnvägen mot stan, ömsom Sverigeleden. Leden anlöpte så småningom Solna, inte alls långt ifrån mitt föräldrahem, vilket var slutmålet för dagen. Jag ringde min vän Peter, som bor i Solna, och blev genast hembjuden till honom på en öl. Precis utanför Peters port slog distansmätaren över på 100 km.



När Peter bjuder på öl, så kommer den inte från vilket dussinbryggeri som helst! Här bjöds det på finöl och trevligt sällskap, och efter att vi fått i oss ett par stycken var vi inte svårövertalade när hans arbetskamrat ringde och tyckte att vi skulle med ut på lokal. Knappast den bästa uppladdningen inför nästa dag, men roligt hade vi. Krogen vi gick på var så överbefolkad att en sardell skulle drabbats av cellskräck, men trots detta lyckades vi svänga våra lurviga fram till stängning.

I den sena natten cyklade jag så hem till föräldrahemmet, där jag somnade gott i brorsans gamla barndomsrum.

Summering av dagen:

Distans: 106,6 km
Tid: 05:42:20
Medelhastighet: 18,68 km/h

Jag är väldigt osäker på vägen efter Sigtuna, då jag större delen av den sträckan bara följde Sverigeledens skyltar. Men jag tror att det var någonting i denna stil:


Visa större karta

Reseberättelser


Jag ska nu påbörja det mödosamma arbetet med att gå igenom bilderna från min cykelresa. Totalt ligger det drygt tusen bilder på min mobil. Samtidigt som jag går igenom bilderna så ska jag skriva ned mina minnen. Jag vill göra det nu, när jag fått lite distans till resan men innan de bleknat alltför mycket. Självklart passar jag på att lägga upp berättelserna här, så nu kommer det komma spridda skurar av reseberättelser från min månad ute på cykeln.

Ovan syns min cykelbränna än en gång avbildad. Och, nej, jag har inte fallit för trycket att raka benen än. Men det verkar omöjligt att undkomma i längden, om man ska hänga med de riktiga cyklisterna...

tisdag 8 september 2009

Intervju nr 2 i UNT

Jag tror inte jag postat denna:

ARTIKEL

UNT var på plats när Ride of Hope anlöpte Uppsala, och då fick de nys om att det var en uppsalabo med i loppet. Det var jag, det. Intervju följde och i länken ovan ser ni resultatet.

måndag 7 september 2009

En halv vurpa

Jag hade en händelserik resa hem från jobbet häromdagen. Först inledde jag med en punktering. Efter att jag fixat den och kommit igång igen var jag nära att vurpa. Det hände när jag stod upp i pedalerna och trampade på ganska bra. Båda fötterna klickade ur pga att kedjan hoppade, men jag landade med fötterna på asfalten i full fart och tappade märkligt nog inte balansen. Jag lyckades i stället glida ett flertal meter på fötterna medan jag balanserade cykeln med styret. Jag fann mig alltså utförande någon form av ofrivillig crossover mellan cykling och vattenskidor...

In other news, jag har kommit igång med styrketräning igen, vilket känns mycket bra. Ikväll blev det en timmes motionscykel framför en film på TV:n och därefter en halvtimmes styrka. Ibland orkar man inte ge sig ut på vägarna, men det behöver ju inte hindra att man tränar ändå!

torsdag 3 september 2009

Post- semestriös vitalitetsnedsättning

Denna åkomma har jag drabbats av. En kraftig nedgång i träningsmotivation följde på semesteräventyrets avslutande. Innerst inne vill jag ut och trampa, men när det väl är dags så känns det tungt. Nu känner jag dock att jag börjar hitta tillbaks till startbåset igen.

Brist på kontinuitet är den största träningsdödaren för mig. Dags att rycka upp sig. Jag känner ändå att formen är bättre än före resan, det måste jag ta vara på!

måndag 17 augusti 2009

Videos från Ride of Hope

Jag hittade några riktigt trevliga videofilmer från Ride of Hope. Egocentrisk som jag är så postar jag bara de där jag själv figurerar...



lördag 15 augusti 2009

Nära nära-döden-upplevelse


Detta är platsen där jag senast trodde att jag skulle dö. Det var den första dagen på min resa ned till Lund, vid en industritomt med en jästfabrik i Sollentunatrakten. Jag korsade ett järnvägsspår, ett sådant som är infällt i asfalten och som det finns tjogtals av i alla industriområden. Det ledde rakt in genom de stängda grindarna på industritomten, varför jag korsade spåret utan att se mig om alltför noga. Men ett oljud till höger om mig föranledde mig att vrida på huvudet, och vad fick jag se? Jo, Arlanda Express. På väg rakt mot mig.

Jag hann inte bromsa, så instinktivt kastade jag mig på pedalerna och försökte gasa över korsningen, men det var lönlöst - jag skulle inte ha en chans att få över hela ekipaget med vagn och allt innan kollisionen skulle vara ett faktum.

I nästa stund hade tåget passerat, och jag var helskinnad, skakis och förvirrad. Det visade sig att tåget gått på ett annat spår, vilket ju verkar mer logiskt så här i efterhand - vad skulle Arlanda Express in på en jästfabrik och göra? Men i just det ögonblicket såg det ut som om loket siktade rakt på mig. Sedan den dagen har jag alltid sett mig om lite extra noga när jag korsar ett järnvägsspår, även de mest blygsamma industrispår.

fredag 14 augusti 2009

Plantagen i Märsta


Denna plats känns väldigt tom utan ett hundratal cyklister och en vätskedepå. Idag är jag på väg till Stockholm för att träffa syskonen. Vägen är ungefär densamma som sista etappen i Ride of Hope. Bakom mig har jag min trogna cykeltrailer, lätt packad med ett ombyte, cykelkläder och en pava vin.

Ride of Hope, the movie

Magnus har gjort en riktigt trevlig liten video av 2009 års Ride of Hope:

LÄNK

Låtvalet känns väldigt naturligt, på nåt sätt.

tisdag 11 augusti 2009

Ride of Hope, dag 9 - Avslutningen

video

Jag fick jobba lite extra under denna etapp, som egentligen skulle vara den lättaste med sin relativt korta sträcka om ca 8,5 mil och sin flacka profil. Jag ställde nämligen upp som gruppledare för en klunga cyklister. Första halvan så låg jag i täten och tog vind mest hela tiden, då jag höll koll på vägval och tyckte att jag lika gärna kunde göra det jobbet eftersom jag var pigg i benen. Andra halvan hade vi guider från Hovet, så jag låg istället längst bak i klungan för att se till att alla hängde med, och det var ett tämligen hårt jobb. Två tjejer tröttnade rätt ordentligt i benen, och jag försökte hjälpa dem framåt genom att putta på och trampa upp lite fart åt dem också. Det blev många extra watt i pedalerna, framför allt i backarna, och det blev till ett riktigt ordentligt träningspass. Det passade dock rätt bra, för jag hade massor av krafter kvar för denna sista etapp.

Avslutningen var magnifik med drygt 200 cyklister i samlad klunga genom Stockholms trafikvimmel och slutligen ledda utefter gärdet och in på Gröna Lund av två cancerdrabbade barn - en på cykel och en i tävlingsrullstol.

Detta lopp kommer att finnas kvar som ett fantastiskt minne för livet och jag har träffat massor av underbara människor som jag kommer ha fortsatt kontakt med. Dessutom är det ingen tvekan om att vi till 100% har gjort detta för barnen. Arrangörerna har verkligen lyckas med att engagera och involvera oss cyklister i projektet, och nästa år vill jag gärna vara med och dra ett lass mer än bara en dag.

Ett stort tack till arrangörerna och alla cyklister som var med!

söndag 9 augusti 2009

Målet nått


Bilden är från avslutningen på Gröna Lund. Jag har cyklat 300 mil på 30 dagar. Rätt exakt, faktiskt.

lördag 8 augusti 2009

Cykelbrännan är ett faktum



Hemma!


Efter 2890 km och 135 timmar i sadeln så är jag nu tillbaks i Uppsala och min sköna lya. Men det är inte slut än. Imorrn cyklar vi till Stockholm och den stora avslutningen på Gröna Lund. I natt ska jag dock avnjuta en natts skön sömn i min egen säng.

En liggist!


Lasse cyklar liggcykel på dagens etapp till Uppsala.

fredag 7 augusti 2009

Valterego


Pokerforum.nu:s största geni. Pokerblogfenomenet och vännen Valterego, av vissa envist kallad Erik, bjuder på kost och logi här i Västerås. Jag har fått en ordentlig uppdatering om vad som hänt på sistone i pokersverige. En hel del, som det verkar.

Köping


Obligatorisk bild. Jag var ju tvungen.

GP-loppet


Daniel, som är en av gruppledarna på loppet och som kör alla sträckor, cyklar för CK Ceres som stod för gårdagens målgång och arrangerade GP-loppet i Katrineholm igår. Här har vi precis åkt vårt mastervarv för att visa upp oss och promota loppet och barncancerfonden.

Teambussen


Klart vi har en egen buss som de elitcyklister vi är. Jonas är ständigt uppkopplad.

torsdag 6 augusti 2009

Ride of Hope, dag 6


Denna buffé mötte oss vid målgången i Katrineholm. Klart bästa målgången hittills. 146 km på 5,5 h för en medelhastighet på 27 km/h. Lugna gruppen fram tills det var 3 mil kvar. Då var vi ett stort gäng som bröt oss ut och drog på ett rätt bra tempo. Det var ett par riktiga backkörningar också. Ännu en riktigt bra tur!

Donut i Katrineholm


Stackars Jens har försökt köpa donuts på McDonalds i varje stad vi besökt, men de har alltid varit slut. När han för en gångs skull inte hängde med till Donken så låg de där och drypte.

Kvarsebofärjan igen


Denna gång har jag också sällskap. Av ca 60 cyklister.

Dags för start


Dag 6 från Linköping till Katrineholm. På kvällen ska vi köra mastervarv på ett GP-lopp. Övernattning sker i Norrköping.

onsdag 5 augusti 2009

Ride of Hope, dag 5

Resan från Örebro till Linköping gick över klassisk cykelmark i och kring Motala. Jag gick med den lite lugnare gruppen hela tiden, men jag och mina spurtfränder Jens, Mats och Niklas gjorde våra sedvanliga ryck vid uppförsbackar och improviserade buskagebevattningspauser. På så vis blev det en rätt hård etapp ändå, och den sista milen hade jag lite krampkänningar i baksidan av låret. Det blev till att stå på pedalerna till största delen, för att kunna trampa utan att använda baksidorna alltför mycket.

179 km blev det totalt under ca 7 timmars effektivt cyklande för en medelhastighet på 25,8 km/h.

Jag har visst blivit bloggad om också:

LÄNK

Roxen igen


Sjön utanför Linköping. Denna gång passerad på västra sidan om min orienteringsförmåga inte sviker mig helt så här efter totalt ca 18 mil.

Ride of Hope, dag 4

Skövde - Örebro. Totalt 188 km inklusive sträckan mellan hotellet och starten. Jag gick med i den snabbare gruppen till en början. Vid matpausen bytte jag till den långsammare, men när snabbgruppen passerade oss några kilometer innan sista vätskedepån så hakade jag på dem igen. Vi körde en riktig spurtkörning med bitvis riktigt bra klungkörning fram till depån, och benen värkte skönt efter det. I depån anslöt den lugnare gruppen och jag körde de sista milen in i mål med dem. Rullsnittet blev 28,53 km/h och det var en riktigt trevlig etapp.

Imorgon blir det en avstickare söderut mot Linköping.

Ride of Hope i ett nötskal

video
Såna här är arrangörerna på loppet. Stämningen är riktigt bra, man träffar fantastiska människor och får en upplevelse för hela livet. Videon är filmad mitt i dagens etapp.

Tyvärr, Rolf...


Timmerbilen missade.

tisdag 4 augusti 2009

Matpaus


Gullspång på vägen mot Örebro. Idag är det tänkt att vi ska cykla 18 mil, 8 avklarade.

måndag 3 augusti 2009

Mediarapportering

Jag själv i egen hög person figurerar i Uppsalas lokalpress:

LÄNK

Alldeles nyss satt vi i hotellobbyn här i Skövde och såg ett inslag om oss på TV4:s lokalnyheter. Och loppet har fått mycket publicitet i andra medier. Superkul!

Ride of Hope, dag 3


Mats och Niklas med vår vägvisare som anslöt de sista milen till Skövde. Totalt blev det 19 mil idag, och det var regnrusk nästan hela tiden. Det gällde att hålla igång för att inte bli nedkyld. Tempot var lagom och man är skönt trött nu.

söndag 2 augusti 2009

Ride of Hope, dag 2


Tommy och en jättetrevlig tjej vid namn Hanna. Hon var bara med på dagens etapp men funderar på att ta sig upp till den sista också. Det hoppas vi på. Idag tog vi det lugnt, och dessutom hade vi perfekt väder och vind i ryggen. Vi nästan seglade de 16 milen till Göteborg. Benen mår finfint nu efter en dag med aktiv vila.

Åbytravet


Inom promenadavstånd från hotellet.

Varbergs fästning


Så här ser den ut när man susar förbi den och skjuter bilder från höften.

lördag 1 augusti 2009

Halmstad


Vilar trötta ben på en bänk mitt i folkvimlet.