1) Jag åkte mot bättre vetande med mina smala, släta däck på en skogsstig, för att jag ville ta mig till en sevärdhet i Vittsjö. Naturligtvis åkte jag väldigt försiktigt och sakta. För sakta, skulle det visa sig, för när jag tryckte på en smula för att lyfta cykeln över ett litet, litet krön resulterade det inte i någon fart framåt utan i att bakdäcket spann runt. Där fann jag mig alltså helt stillastående, vilket resulterade i att jag råkade ut för nybörjarklassikern pedalclipsvurpan; att man, efter att ha förpassat cykeln till stillastående, inte hinner klicka loss fötterna ur pedalfästena innan man på ett ytterst genant sätt helt sonika tippar sidledes över ända.
Sevärdheten i fråga hittade jag dock inte.
2) Ett antal mil senare stannade jag för att läsa kartan. Jag klickade ur foten som vätte mot vägkanten och tog stöd med den mot marken. Plockade upp kartan. Inga konstigheter. Men på något sätt lyckades jag sedan vingla till. Släpet bakom mig stod inte helt rakt så när jag tappade balansen ville släpet välta hela ekipaget i riktning utåt vägen. Det gäller att balansera släpet, för det drar åt diverse håll när ekipaget är böjt. Detta misslyckades jag med i mitt vingliga tillstånd, och då jag satt fast i den fot som vätte mot vägen, åt vilket håll nu hela ekipaget var på väg att oombett förflytta sig, hade jag att välja mellan att kämpa emot med risk för att trassla in mig och kanske ådra mig en nominering till en föga hedrande Darwin award eller att helt enkelt ge upp och följa med i fallet. Reflexmässigt valde jag det sista och lade mig alltså ned på asfalten i en på sin höjd halvkontrollerad rörelse.
Efter dessa två fadäser övervägde jag att låta dra in mitt cykelkörkort, men jag bestämde mig till slut för att låta de små skrapblessyrer som jag ådrog mig vara straff nog. Dessutom kunde jag ju ogärna avsluta min resa mitt ute mellan Ignaberga och Höör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar