I förra inlägget hintade jag om mitt beslut att börja med triathlon. Det är inget hastigt infall som drabbat mig såhär på förvinterkanten, utan produkten av ett moget övervägande och en ganska naturlig beslutsgång.
Det började när jag i våras började med cykling. Flera års inaktivitet har gjort att jag nästan glömt känslan av att vara en aktiv person. Visst, jag har aldrig bangat för ett spontant infall att göra något fysiskt krävande - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km i krävande terräng, helt otränad sånär som på ett pass på 18 km och en halv handfull kortdistanspass, bara för att visa att jag kunde. Och visst kunde jag, även om tiden var långt ifrån något jag ville skylta med och jag fick gå ett antal kilometer. Och ja, jag spydde.
Nej, hösäck har jag aldrig varit. Men känslan fanns inte kvar. Ni som vet vad jag talar om, ni vet. Känslan av att vara i fin form, en förmåga att inbilla sig att de små muskler man har är sjukt heta och väldefinerade, vetskapen att ens kropp är perfekt svarvad för att utföra just den uppgift man satt sig själv att utföra. Ett självförtroende som sitter djupt inne i kroppen, och som påverkar allt man gör. En vilja att föra ett sunt liv, inte för att köpa sig ett par extra levnadsår utan för att motsatsen är främmande för hela ens person. En motivation som genomsyrar allt man gör från morgon till kväll. Och framför allt en obeskrivlig eufori efter genomförda träningspass.
(För ett exempel på nämnda eufori, se detta inlägg som jag mobilknappade i affekt under min cykelresa)
Ett flertal år efter att jag insåg att jag inte längre med övertygelse kan kalla mig löpare, så lärde jag genom mitt nya jobb känna en kille som sysslar med cykling. Det var i våras, och killen heter Patrik. Vi började tala om träning. Det hände sig att jag sprang till och från jobbet några gånger, men annars levde jag mest på gamla meriter. Men så en dag undrade han om jag inte ville köpa hans landsvägscykel, då han skulle skaffa en ny. Och skulle jag inte ta och hänga med på Vätternrundan också? Som sagt, jag är inte den som bangar - klart jag skulle. Och träningen kom igång.
Känslan kom.
Bloggen startades.
Funbeat började frekventeras.
Mina gamla löparvänner i Hässelby SK hade all anledning att tvivla. Jag har en lång historia av halvhjärtade försök till comeback, men de har mest resulterat i välförtjänta gliringar. "Upp som en sol och ned som en pannkaka, som vanligt". Känslan kom aldrig de gångerna. Men nu hade jag den. Jag hittade känslan.
Men...
Lika plötsligt som väntat (ja, faktiskt både och) så kom minnena från löpningen tillbaks. I detta sammanhang återanvänder jag en snutt från ett bloginlägg som jag skrev i den vevan:
Samtidigt kommer min gamla löparådra upp till ytan. Den spänner och pulserar, och löpskorna ser plötsligt mycket inbjudande ut där de står på skamplats längst in i skohyllan. Gamla bilder av trånga terräng-SM-fållor blandas med doftminnen av svett och tigerbalsam. Det rytmiska trampet av tusentals fötter över en bågspänd Västerbro ekar nånstans i bakhuvudet, och jag känner att jag vill dit igen!
Till råga på allt gick det bättre än väntat i Blodomloppets 10 km, som jag sprang på 42:43 (tydligen under namnet Anonym, enligt resultatlistan) utan att egentligen ha tränat någon löpning. Det spädde på mina funderingar - ska jag vara cyklist eller löpare?
Tanken på duathlon har slagit mig förut, och likaså triathlon. "Någon gång i framtiden ska jag testa", på samma sätt som jag är fast övertygad om att jag någon gång kommer att göra en klassiker. Jag vet att jag kan. Jag vill. Men när jag var löpare så fans inte utrymme för annat än löpning. När jag var inaktiv så var jag... inaktiv. Men nu, ja nu ville jag ju både cykla och springa. Simma kunde jag inte särskilt väl, och det kändes onödigt att lägga in det i träningen. Men cykling och löpning, det blir ju duathlon, det. Så "vi kör", tänkte jag.
Det bar av in på duathlonförbundets hemsida. Kollade runt lite på tävlingskalendrar, klubbar, mm. Sonderade duathlonaktiviteten i landet. Det verkade inte sjuda direkt, så jag började rikta min uppmärksamhet mot triathlon. Men då var det ju det där problemet med simningen.
Vartefter jag tänkte mer på simning, insöp mer kunskaper från internet och studerade teknik på Youtube, så började vad som tidigare var ett problem framstå som en riktigt rolig utmaning. Så jag gick in helhjärtat för att lära mig simma bra, och nu har jag alltså genomgått min enveckas crash course mestadels på egen hand (se föregående inlägg).
Min träning består hädanefter av både simning, cykling och löpning. Jag har blivit en triatlet. Och jag bara blev det. Jag fördes successivt hit av olika omständigheter, känslor och tankar. Någon gång nästa år ska jag göra mitt första triathlon. Det blir mitt dop i triathlonvärlden.
Bildkälla:
