Tyvärr blir det första, och också största, äventyret för sommaren inställt. RS2010, cykelresan från Riksgränsen till Smygehuk drabbades av en serie avhopp och blir därför inte av. Annars hade det varit dags för avresa norrut redan idag eller imorgon. Istället planerar jag en mindre resa med cykeln över midsommar. Det bär av uppåt Norrtäljehållet, där jag ska fira midsommar med familjen, sedan ned till Stockholm där jag ska träffa några vänner samt dra ett par cykelrundor med Jens som jag lärde känna under Ride of Hope. Återstår att se om några fler stockholmscyklister vill vara med.
Eventuellt blir det sedan en avstickare söderut med Jens, som ska cykla till familjens skånesemester. Det beror på hur det ser ut i almanackan när det väl drar ihop sig. Hur som helst så blir det sedan till att ge sig av uppåt Uppsala igen innan semestern är slut.
Jag har delat upp semestern i två tvåveckorsblock. Detta första block var ju alltså tänkt för RS2010, och det andra blocket är avsatt för deltagande i Ride of Hope. Det skulle jag aldrig missa!
Förresten, kan jag cykla alla 125 mil på Ride of Hope, så kan du säkert cykla åtminstone en etapp. Alla pengar från arrangemanget går till barncancerfonden, och det är ett helt fantastiskt motionslopp med underbara människor och en fantastisk stämning. Var med, för tusan! Första etappen går den 7 augusti och den sista går 15 augusti. Bor du söder om Dalälven så finns det en etapp nära dig. Kolla på
Ride of Hopes hemsida!
In other news, anledningen till att bloggen har legat inaktiv ett tag är att jag själv har gjort detsamma. Här har jag lyckats lägga om mitt liv helt och fullt, blivit ett med träningen, identifierat mig utifrån min fysiska aktivitet, blivit pigg, stark, självsäker. Jag hade återupptäckt en del av mig själv som jag saknat sedan mina löpardagar, och denna gång var det för evigt. Nästan..
Plötsligt fann jag mig själv i en förvisso mycket bekväm soffa, men i en desto mer obekväm sanning - jag hade åter förvandlats till en hösäck. Visst, jag har alltid kunnat titulera mig aktiv. Jag har aldrig haft problem med att anstränga mig - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km helt otränad, vilket är en merit jag kan leva länge på (och således säkert redan flashat med här på bloggen förut). Men kan man verkligen kalla sig idrottare om man nästan aldrig idrottar? Jag vaknade dock till en insikt - jag vägrar att tappa det som jag äntligen, efter många misslyckade försök, hade lyckats bygga upp. Jag vägrar bli den där killen som skulle kunna om han bara orkade bry sig. Inte en gång till. Alltså, det finns bara en sak att göra: Att komma igång igen.
Bilden ovan är tänkt som något av en metafor. Att börja träna (eller, om man vill,
att sluta löka) är i mångt och mycket detsamma som att sluta röka. Att sluta är inte svårt. Varje rökare slutar flera gånger om dagen - varje gång de släcker en cigarett. Den stora konsten är att inte börja igen - att inte tända nästa cigarett, eller, i träningsfallet, att inte hoppa över nästa träningspass. Träning, liksom rökfrihet, är ett livslångt åtagande som kräver ständig hängivenhet och självdiciplin. Det går att underlätta kampen med hjälp av delmål och social kontroll.
Det är bland annat därför jag har föresatt mig att springa Fjällräven Extreme Marathon 2011, och det är bland annat därför jag har denna blogg.
Den tid som jag stått träningslös har trots allt gett mig något positivt. Den ilska jag känner gentemot mig själv och den rädsla jag känner för att förlora det jag börjat bygga upp tjänar som en extra injektion av inspiration. Dessutom har det gett upphov till lite intressanta reflektioner. Alla erfarenheter är nyttiga erfarenheter, bara man kan göra något konstruktivt utav dem.
___
Foto:
Nina Hellman
