söndag 31 maj 2009

Kom kontinuitet

När man äntligt återhämtat sig efter knäskadan så pass att man i vart fall kan släppa ut cykeln på grönbete, så vet kroppen att det är dags att bli hypokondrisk. "Är det inte ett virus allra längst där bak i halsgropen?" Och så kommer halsbrännan som ett betalningskrav på kvarskatten.

Varje gång. Inte en enda gång ska man få komma igång efter en skadeperiod, sjukdom eller vad det må vara, utan att kroppen har ett backup-problem som kommer eftersläntrande. Vad det beror på vet jag inte. En egenartad form av hypokondri som triggas av uppåtgående kuranskurvor, ett kroppens svar på sinnets undermedvetna motvilja mot träning eller helt sonika bara pessimistiskt selektivt minne?

Det må vara hur det vill med den saken, men nu tycks backup-problemet vara över. Nu kanske jag äntligen kan få lite kontinuitet i träningen?

tisdag 5 maj 2009

Att cykla eller springa, det är frågan

Som varande gammal avdankad tävlingslöpare som sent omsider kommit igång medelst cykelträning, har jag nu fallit i djupa existensiella grubblerier. Cyklingen har verkligen väckt liv i min förslappade lekamen, och grundformen har hittats långt där inne och framgångsrikt dammats av. Hittills har siktet varit inställt på att bli riktigt seriös med cyklingen; jag vill kunna titulera mig tävlingscyklist inom ett år.

Samtidigt kommer min gamla löparådra upp till ytan. Den spänner och pulserar, och löpskorna ser plötsligt mycket inbjudande ut där de står på skamplats längst in i skohyllan. Gamla bilder av trånga terräng-SM-fållor blandas med doftminnen av svett och tigerbalsam. Det rytmiska trampet av tusentals fötter över en bågspänd Västerbro ekar nånstans i bakhuvudet, och jag känner att jag vill dit igen!

Problemet får dock skjutas upp en smula, av två skäl. Å det första så ska jag bannemig klara Vätternrundan under 10 timmar. Å det andra kan jag varken cykla eller springa nu, då knäet motsatt sig alla former av fysisk aktivitet den senaste tiden.

Idag greppar jag ett sista halmstrå av konditionsträningsmässigt hopp, då jag beger mig till Centralbadet för att utröna huruvida vattenlöpning kan vara något för min av asfalt sargade kropp. Nästa vecka har jag tid på idrottsskadeklinik.

Det börjar bli bråttom. Vättern går av stapeln om en dryg månad, och dessförinnan ska jag förhoppningsvis slå halva företaget på fingrarna i 10 km löpning i Blodomloppets regi. Så snälla, söta, rara knä: Bli frisk.