Vinterlöpning, gamla löparbekanta och ett ont knä

Genom den mailinglista som används av IK Fyris Triathlon har jag kommit i kontakt med en gammal bekant. Fredrik Swahn heter han, och vi möttes ofta ute på tävlingar på den tiden då det begav sig för 8-10 år sedan. Han var bättre än jag, men jag har slagit honom minst en gång, vilket jag naturligtvis måste påpeka..

Nu visade det sig att han dessutom för några år sedan träffade en tjej som sedermera blev hans flickvän, och det är ingen mindre än min gamla träningskamrat från tiden i Hässelby SK för många år sedan, Jenni Nilsson. När jag sedan tappade kontakten med dem båda av den anledningen att jag helt enkelt inte höll på med löpning längre, så hade de fortfarande inte träffats. Men vi alla flyttade var för sig till Uppsala, och de träffades här. Där ser man. Världen är liten.

Båda sysslar nu för tiden med duathlon, och Jenni har tagit små steg mot triathlon. I senaste upplagan av duathlon-SM stod de båda högst upp på prispallen i sina respektive klasser. En högst imponerande dubbel! Och nu när jag ska börja syssla med triathlon, så har det fört mig samman med dessa båda människor igen.

Jenni träffade jag på redan igår, då jag åkte ned till simhallen för att presentera mig för triathlonklubben under deras simpass. Och idag tog jag mig till Eriksbergsskolan för att köra ett cirkelträningspass med dem båda och två för mig nya bekantskaper. Det var länge sen jag körde ett sånt pass. Det var både nyttigt, roligt och lite nostalgiskt.


Riktigt så här mycket snö har vi visserligen inte

Jag snörade på mig löpskorna på vägen till träningen. Den första riktiga snön har äntligen kommit till Uppsala, och det var riktigt vackert ute. Mitt i halvskymningen gav jag mig ut på en omväg runt elljusspåret i Stadsskogen. Det var väldigt stämningsfullt. Mörker omkring mig, ett upplyst lössnöbelagt spår framför mig och skogen nästan helt för mig själv. Det är såna här pass som ger glädje och motivation, och som man tänker tillbaks på under regngrå höstdagar.

Tyvärr fick jag ont i knäet mot slutet av löpningen. Cirkelträningen gick bra ändå, men löpningen hemmåt fick gå i skamtempo för att hålla knäet under smärtgränsen. Jag hoppas bara att det inte blir några framtida komplikationer av detta.

Bildkälla:

http://www.flickr.com/photos/randihausken/ / CC BY-NC 2.0

Kom kontinuitet

När man äntligt återhämtat sig efter knäskadan så pass att man i vart fall kan släppa ut cykeln på grönbete, så vet kroppen att det är dags att bli hypokondrisk. "Är det inte ett virus allra längst där bak i halsgropen?" Och så kommer halsbrännan som ett betalningskrav på kvarskatten.

Varje gång. Inte en enda gång ska man få komma igång efter en skadeperiod, sjukdom eller vad det må vara, utan att kroppen har ett backup-problem som kommer eftersläntrande. Vad det beror på vet jag inte. En egenartad form av hypokondri som triggas av uppåtgående kuranskurvor, ett kroppens svar på sinnets undermedvetna motvilja mot träning eller helt sonika bara pessimistiskt selektivt minne?

Det må vara hur det vill med den saken, men nu tycks backup-problemet vara över. Nu kanske jag äntligen kan få lite kontinuitet i träningen?

Att cykla eller springa, det är frågan

Som varande gammal avdankad tävlingslöpare som sent omsider kommit igång medelst cykelträning, har jag nu fallit i djupa existensiella grubblerier. Cyklingen har verkligen väckt liv i min förslappade lekamen, och grundformen har hittats långt där inne och framgångsrikt dammats av. Hittills har siktet varit inställt på att bli riktigt seriös med cyklingen; jag vill kunna titulera mig tävlingscyklist inom ett år.

Samtidigt kommer min gamla löparådra upp till ytan. Den spänner och pulserar, och löpskorna ser plötsligt mycket inbjudande ut där de står på skamplats längst in i skohyllan. Gamla bilder av trånga terräng-SM-fållor blandas med doftminnen av svett och tigerbalsam. Det rytmiska trampet av tusentals fötter över en bågspänd Västerbro ekar nånstans i bakhuvudet, och jag känner att jag vill dit igen!

Problemet får dock skjutas upp en smula, av två skäl. Å det första så ska jag bannemig klara Vätternrundan under 10 timmar. Å det andra kan jag varken cykla eller springa nu, då knäet motsatt sig alla former av fysisk aktivitet den senaste tiden.

Idag greppar jag ett sista halmstrå av konditionsträningsmässigt hopp, då jag beger mig till Centralbadet för att utröna huruvida vattenlöpning kan vara något för min av asfalt sargade kropp. Nästa vecka har jag tid på idrottsskadeklinik.

Det börjar bli bråttom. Vättern går av stapeln om en dryg månad, och dessförinnan ska jag förhoppningsvis slå halva företaget på fingrarna i 10 km löpning i Blodomloppets regi. Så snälla, söta, rara knä: Bli frisk.