Jag har nu, med hjälp av några vänliga vänner på Facebook, lagt en rutt för cykelresan. Lägger upp kartan i högermarginalen på sidan. Lila streck är den del jag ska cykla själv och brunt streck är hemresan i Ride of Hopes regi.
Det funkar även att kolla på kartan i större format och lite zoomfunktioner med mera om man följer denna länk.
Visar inlägg med etikett Cykling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cykling. Visa alla inlägg
söndag 22 juli 2012
Tips: Cykling från Uppsala till Stockholm
Eftersom jag sett att många som hittar till denna blog har googlat efter en cykelväg mellan Uppsala och Stockholm så tänkte jag att jag väl kan stå till tjänst med ett par kartor.
Vi börjar med den rutt som jag brukar cykla. Den börjar på Stora Torget i centralaste Uppsala och slutar vid Järva Krog i Stockholm. Där brukar jag svänga av, så resterande delen av sträckan in till/från centrala Stockholm får ni klura ut själva. Använd Googles vägbeskrivningar och se till att markera cykeln, så är det lätt att hitta en bra cykelrutt.
Länk till min rutt på Google Maps
Detta är definitivt inte den vackraste vägen, i vart fall inte Stockholmsdelen, för den går genom en del hårt trafikerade områden. Det är inte heller någon lämplig rutt om man inte har lite skinn på näsan i trafiken, för den går genom en del tuffa trafikplatser där man måste stå hårt på pedalerna och markera sin plats i trafiken. Framför allt så vid de stora rondellerna i Sollentuna, där rutten korsar Norrortsleden. Där kan det kännas lite tufft om man inte är van att cykla i hård trafik. I så fall rekommenderar jag en annan rutt.
Men om man är en van landsvägscyklist med trafikkänsla så är detta en väldigt bra rutt, därför att den är hyffsat rakt på och man får ett bra flyt i cyklingen. Man behöver nästan aldrig stanna och det är få skarpa svängar. Dessutom är det lätt att hitta.
Sträcka: Ca 65 km + anslutning till Järva krog
Är man lite mer osäker i trafiken så kan man med fördel välja den sträcka jag cyklade första dagen på min cykelresa 2009. Den är mycket meckigare att hitta och något längre, men den är trevligare om man vill njuta av utsikten. I stället för trafiken vid Tureberg får man fina kuperade villagator i Edsviken. I stället för trafikleden Sollentuna-Tureberg får man lite landsbygdskänsla. Dessutom tar turen en sväng förbi Sigtuna, väl värt en utflykt!
Karta och reseberättelse finns i detta inlägg (länk).
Sträcka: Ca 95 km (men detta är mellan start- och slutpunkter som ni troligen inte kommer att använda er av, sträckan beror ju naturligtvis på exakt var man startar och slutar)
Vi börjar med den rutt som jag brukar cykla. Den börjar på Stora Torget i centralaste Uppsala och slutar vid Järva Krog i Stockholm. Där brukar jag svänga av, så resterande delen av sträckan in till/från centrala Stockholm får ni klura ut själva. Använd Googles vägbeskrivningar och se till att markera cykeln, så är det lätt att hitta en bra cykelrutt.
Länk till min rutt på Google Maps
Detta är definitivt inte den vackraste vägen, i vart fall inte Stockholmsdelen, för den går genom en del hårt trafikerade områden. Det är inte heller någon lämplig rutt om man inte har lite skinn på näsan i trafiken, för den går genom en del tuffa trafikplatser där man måste stå hårt på pedalerna och markera sin plats i trafiken. Framför allt så vid de stora rondellerna i Sollentuna, där rutten korsar Norrortsleden. Där kan det kännas lite tufft om man inte är van att cykla i hård trafik. I så fall rekommenderar jag en annan rutt.
Men om man är en van landsvägscyklist med trafikkänsla så är detta en väldigt bra rutt, därför att den är hyffsat rakt på och man får ett bra flyt i cyklingen. Man behöver nästan aldrig stanna och det är få skarpa svängar. Dessutom är det lätt att hitta.
Sträcka: Ca 65 km + anslutning till Järva krog
Är man lite mer osäker i trafiken så kan man med fördel välja den sträcka jag cyklade första dagen på min cykelresa 2009. Den är mycket meckigare att hitta och något längre, men den är trevligare om man vill njuta av utsikten. I stället för trafiken vid Tureberg får man fina kuperade villagator i Edsviken. I stället för trafikleden Sollentuna-Tureberg får man lite landsbygdskänsla. Dessutom tar turen en sväng förbi Sigtuna, väl värt en utflykt!
Karta och reseberättelse finns i detta inlägg (länk).
Sträcka: Ca 95 km (men detta är mellan start- och slutpunkter som ni troligen inte kommer att använda er av, sträckan beror ju naturligtvis på exakt var man startar och slutar)
En målbild för cykelsemestern
Så här ska det kännas att vara ute och cykla.
När jag tänker på den dagen kommer jag in i samma känsla igen, fast det var tre år sedan. Det var min vän Tommy som gav mig den dagen.
Andra poster från samma dag:
Andra poster från samma dag:
Nya Ride of Hope-tröjan samt Juliaresan
In other news: Ikväll fick jag chatkontakt Beatrice från Juliaresan. Det är fyra tjejer som är ute på sitt livs cykelresa från Östersund till norra Öland för att hedra sin vän Julia som hastigt gick bort i cancer i början på året. På vägen passar de på att samla in pengar till Barncancerfonden, och det verkar gå riktigt bra för dem! Nu satt de på hotellet i Linköping och sedan ska de vidare till Kalmar och slutligen till norra Öland.
De kommer även att delta i den sista etappen av Ride of Hope, mellan Uppsala och Stockholm den 12 augusti. Jag ser verkligen fram emot att träffa dem då. Några av mina RoH-kamrater har redan varit ute och hälsat på dem på deras resa.
Alla fyra är nya som cyklister, men jag har en känsla av att de kommer att synas mer i framtiden. De har i vart fall en självskriven hedersplats i alla Ride of Hope-sammanhang!
All heder och support åt dessa tjejer och att de inte bara hedrar sin Julia med ord utan verkligen skapar något konkret i hennes minne, något som skapar mycket mer nytta än bara de pengar de samlar in (vilket inte är ett litet bidrag i sig - de har redan dragit in mer än en kvarts miljon kronor!). Om du inte redan har gjort det, surfa in på deras hemsida juliaresan.se och titta på deras presentationsvideo nedan. Skicka gärna ett bidrag till deras insamling också (insamlingen sker tryggt och bra på Barncancerfondens hemsida och man kan skänka små och stora belopp både via sms, direktbetalning och med kontokort). Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
fredag 20 juli 2012
måndag 16 juli 2012
Ny sommar, nya planer
Jag ska ut ock köra lite trekking på Sörmlandsleden med tält och packning några dagar. Mot slutet av månaden ger jag mig troligen ut och cyklar från Eskilstuna, där jag numera bor. Resan går då mot Lund, där jag hakar på Ride of Hope norrut igen på en 125 mil lång odyssé mot Stockholm.
Efter semestern är det tänkt att jag ska göra en Ironman, dvs. simma 3800 meter, cykla 18 mil och springa ett marathonlopp - allt i en följd. Får se hur det går. Jag kommer inte skämmas om det går åt pipsvängen; ambitionen är att försöka - det duger!
Blåser nytt liv i denna blog. Den får funka som resedagbok. Jag orkar nämligen inte hålla på och spamma på facebook. På detta vis kan den som bryr sig se vad jag har för mig, medan den som inte bryr sig slipper se. Och jag får skriva av mig, om än för döva öron. Perfekt!
Efter semestern är det tänkt att jag ska göra en Ironman, dvs. simma 3800 meter, cykla 18 mil och springa ett marathonlopp - allt i en följd. Får se hur det går. Jag kommer inte skämmas om det går åt pipsvängen; ambitionen är att försöka - det duger!
Blåser nytt liv i denna blog. Den får funka som resedagbok. Jag orkar nämligen inte hålla på och spamma på facebook. På detta vis kan den som bryr sig se vad jag har för mig, medan den som inte bryr sig slipper se. Och jag får skriva av mig, om än för döva öron. Perfekt!
onsdag 23 juni 2010
Semesterplanerna reviderade, träningen igång
Tyvärr blir det första, och också största, äventyret för sommaren inställt. RS2010, cykelresan från Riksgränsen till Smygehuk drabbades av en serie avhopp och blir därför inte av. Annars hade det varit dags för avresa norrut redan idag eller imorgon. Istället planerar jag en mindre resa med cykeln över midsommar. Det bär av uppåt Norrtäljehållet, där jag ska fira midsommar med familjen, sedan ned till Stockholm där jag ska träffa några vänner samt dra ett par cykelrundor med Jens som jag lärde känna under Ride of Hope. Återstår att se om några fler stockholmscyklister vill vara med.
Eventuellt blir det sedan en avstickare söderut med Jens, som ska cykla till familjens skånesemester. Det beror på hur det ser ut i almanackan när det väl drar ihop sig. Hur som helst så blir det sedan till att ge sig av uppåt Uppsala igen innan semestern är slut.
Jag har delat upp semestern i två tvåveckorsblock. Detta första block var ju alltså tänkt för RS2010, och det andra blocket är avsatt för deltagande i Ride of Hope. Det skulle jag aldrig missa!
Förresten, kan jag cykla alla 125 mil på Ride of Hope, så kan du säkert cykla åtminstone en etapp. Alla pengar från arrangemanget går till barncancerfonden, och det är ett helt fantastiskt motionslopp med underbara människor och en fantastisk stämning. Var med, för tusan! Första etappen går den 7 augusti och den sista går 15 augusti. Bor du söder om Dalälven så finns det en etapp nära dig. Kolla på Ride of Hopes hemsida!
In other news, anledningen till att bloggen har legat inaktiv ett tag är att jag själv har gjort detsamma. Här har jag lyckats lägga om mitt liv helt och fullt, blivit ett med träningen, identifierat mig utifrån min fysiska aktivitet, blivit pigg, stark, självsäker. Jag hade återupptäckt en del av mig själv som jag saknat sedan mina löpardagar, och denna gång var det för evigt. Nästan..
Plötsligt fann jag mig själv i en förvisso mycket bekväm soffa, men i en desto mer obekväm sanning - jag hade åter förvandlats till en hösäck. Visst, jag har alltid kunnat titulera mig aktiv. Jag har aldrig haft problem med att anstränga mig - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km helt otränad, vilket är en merit jag kan leva länge på (och således säkert redan flashat med här på bloggen förut). Men kan man verkligen kalla sig idrottare om man nästan aldrig idrottar? Jag vaknade dock till en insikt - jag vägrar att tappa det som jag äntligen, efter många misslyckade försök, hade lyckats bygga upp. Jag vägrar bli den där killen som skulle kunna om han bara orkade bry sig. Inte en gång till. Alltså, det finns bara en sak att göra: Att komma igång igen.
Bilden ovan är tänkt som något av en metafor. Att börja träna (eller, om man vill, att sluta löka) är i mångt och mycket detsamma som att sluta röka. Att sluta är inte svårt. Varje rökare slutar flera gånger om dagen - varje gång de släcker en cigarett. Den stora konsten är att inte börja igen - att inte tända nästa cigarett, eller, i träningsfallet, att inte hoppa över nästa träningspass. Träning, liksom rökfrihet, är ett livslångt åtagande som kräver ständig hängivenhet och självdiciplin. Det går att underlätta kampen med hjälp av delmål och social kontroll.
Det är bland annat därför jag har föresatt mig att springa Fjällräven Extreme Marathon 2011, och det är bland annat därför jag har denna blogg.
Den tid som jag stått träningslös har trots allt gett mig något positivt. Den ilska jag känner gentemot mig själv och den rädsla jag känner för att förlora det jag börjat bygga upp tjänar som en extra injektion av inspiration. Dessutom har det gett upphov till lite intressanta reflektioner. Alla erfarenheter är nyttiga erfarenheter, bara man kan göra något konstruktivt utav dem.
___
Foto: Nina Hellman
Eventuellt blir det sedan en avstickare söderut med Jens, som ska cykla till familjens skånesemester. Det beror på hur det ser ut i almanackan när det väl drar ihop sig. Hur som helst så blir det sedan till att ge sig av uppåt Uppsala igen innan semestern är slut.
Jag har delat upp semestern i två tvåveckorsblock. Detta första block var ju alltså tänkt för RS2010, och det andra blocket är avsatt för deltagande i Ride of Hope. Det skulle jag aldrig missa!
Förresten, kan jag cykla alla 125 mil på Ride of Hope, så kan du säkert cykla åtminstone en etapp. Alla pengar från arrangemanget går till barncancerfonden, och det är ett helt fantastiskt motionslopp med underbara människor och en fantastisk stämning. Var med, för tusan! Första etappen går den 7 augusti och den sista går 15 augusti. Bor du söder om Dalälven så finns det en etapp nära dig. Kolla på Ride of Hopes hemsida!
In other news, anledningen till att bloggen har legat inaktiv ett tag är att jag själv har gjort detsamma. Här har jag lyckats lägga om mitt liv helt och fullt, blivit ett med träningen, identifierat mig utifrån min fysiska aktivitet, blivit pigg, stark, självsäker. Jag hade återupptäckt en del av mig själv som jag saknat sedan mina löpardagar, och denna gång var det för evigt. Nästan..Plötsligt fann jag mig själv i en förvisso mycket bekväm soffa, men i en desto mer obekväm sanning - jag hade åter förvandlats till en hösäck. Visst, jag har alltid kunnat titulera mig aktiv. Jag har aldrig haft problem med att anstränga mig - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km helt otränad, vilket är en merit jag kan leva länge på (och således säkert redan flashat med här på bloggen förut). Men kan man verkligen kalla sig idrottare om man nästan aldrig idrottar? Jag vaknade dock till en insikt - jag vägrar att tappa det som jag äntligen, efter många misslyckade försök, hade lyckats bygga upp. Jag vägrar bli den där killen som skulle kunna om han bara orkade bry sig. Inte en gång till. Alltså, det finns bara en sak att göra: Att komma igång igen.
Bilden ovan är tänkt som något av en metafor. Att börja träna (eller, om man vill, att sluta löka) är i mångt och mycket detsamma som att sluta röka. Att sluta är inte svårt. Varje rökare slutar flera gånger om dagen - varje gång de släcker en cigarett. Den stora konsten är att inte börja igen - att inte tända nästa cigarett, eller, i träningsfallet, att inte hoppa över nästa träningspass. Träning, liksom rökfrihet, är ett livslångt åtagande som kräver ständig hängivenhet och självdiciplin. Det går att underlätta kampen med hjälp av delmål och social kontroll.
Det är bland annat därför jag har föresatt mig att springa Fjällräven Extreme Marathon 2011, och det är bland annat därför jag har denna blogg.
Den tid som jag stått träningslös har trots allt gett mig något positivt. Den ilska jag känner gentemot mig själv och den rädsla jag känner för att förlora det jag börjat bygga upp tjänar som en extra injektion av inspiration. Dessutom har det gett upphov till lite intressanta reflektioner. Alla erfarenheter är nyttiga erfarenheter, bara man kan göra något konstruktivt utav dem.
___
Foto: Nina Hellman
måndag 29 mars 2010
Spinn of Hope
I lördags gick jag upp i ottan för en god sak. 04:30 stod klockan på, och färden gick till huvudstaden där jag skulle sitta på en spinningcykel mellan klockan 08 och 10. Men det var inte vilket spinningpass som helst, det var Spinn of Hope, systerarrangemang till Ride of Hope som jag cyklade i sommar. Tanken är att ett antal lag håller igång varsin spinningcykel under 12 timmar, betalar en summa för att få vara med på kalaset och så går pengarna raka vägen till Barncancerfonden. I år deltog ca 4500 personer och vi lyckades gemensamt samla in 673 500 kr!För min egen del blev det alltså "bara" två timmar denna gång. När rosa bandets 24h-spinning (ett par korta inlägg om den tillställningen finns här) gick av stapeln i Göteborg så körde jag ju 10h, men jag hade en bra anledning till att ta det lite lugnare denna gång; det var min födelsedag, och jag skulle till en annan del av stan för att fira ut min ungdom. Det blev en riktigt lyckad dag med spinning, bowling, golf, öldrickande och poker. Nytta och nöje i förening, i dubbel bemärkelse - välgörenhet contra spel och dobbel, träning contra ölkonsumtion. Är det vad som avses med Yin och Yang?
Bilden har jag stulit från Spinn of Hopes hemsida, jag tror säkert inte att de misstycker.
måndag 11 januari 2010
Apropå det senaste dopingavslöjandet
Min vän Alexander Amprazis skrev ett tänkvärt inlägg apropå det senaste avslöjandet om att Nicklas Axelsson återigen har fifflat med med doping. Alexander menar att det finns en tendens att dekontextualisera doping och därigenom demonisera den enskilda idrottaren. Istället för att överbestraffa den dopade idrottaren så menar Alexander att man måste arbeta fram en grundläggande attitydförändring inom cykelsporten. Organisationerna och sponsorerna bakom idrottaren måste få sin del av ansvaret, menar han.Jag håller med Alexander till viss del. Visst krävs det en attitydförändring, och visst måste alla parter få del av ansvaret. Och visst finns det en tendens att dekontextualisera dopingmissbruket. Men det finns en motsatt tendens också, nämligen att beröva den enskilda idrottaren sitt individuella ansvar. Överkontextualisering gör idrottaren till en produkt av kontexten, alltså ett offer för den hårda, brutala idrotten och dess demoniska företrädare som kräver prestation till varje pris. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans i mitten på skalan.
I min mening så väger det personliga ansvaret över. Vi kan inte låta individer gömma sig bakom ett system, en hårt drivande tränare eller orimliga krav från sponsorer. Klarar man inte av att uppfylla uppställda förväntningar utan att göra avkall på det personliga ansvarstagandet, så har man för högt ställda förväntningar. Det är trots allt så att de allra flesta av oss inte ryms på toppen. Vi tvingas acceptera det och välja en annan karriär, snarare än en spruta.
Någon som gör det motsatta valet visar med tydlighet på två saker. För det första är hon inte en idrottare i vidsträckt bemärkelse, och för det andra har hon i grunden en inställning till idrotten som kan komma att bli farlig i eventuellt framtida idrottande. Sådana utövare har inte i idrotten att göra, inte för att de nödvändigtvis ska straffas i varnaglande syfte, utan för att de är något främmande för idrotten som sådan.
Och alldeles oavsett det subjektiva så innebär doparens fortsatta tävlande rent objektivt att förtroendet för sporten i allmänhet och hennes resultat i synnerhet blir högst begränsat. Oavsett vad man tycker om den enskilda doparens klandervärdhet så talar detta för att utesluta henne från idrottens gemenskap i en för idrotten rent protektionistisk anda. Hon bör alltså offras på den rena idrottens altare.
Bildkälla: Wikimedia Commons, fotograf Wladyslaw Sojka
Bildlicens: Creative Commons
tisdag 22 december 2009
Bloggen för RS2010
Sommarens äventyr Riksgränsen-Smygehuk 2010 har fått en egen blog, där några av oss som tänkte delta ska skriva om vägen fram till resan. Jag är först ut, och min presentation kan du läsa här.
Se även mitt tidigare bloginlägg om RS2010.
måndag 23 november 2009
Framtidens pendlarcykel?
På mässan mötte jag Fredrik Rudenstam som ställde ut sin Nishiki Urban Commute Concept. Förutom att den är riktigt snyggt designad, så har den ett par riktigt intressanta tekniska egenskaper. Belysningen till exempel, består av LED-film som följer ytskiktet på cykeln och inte syns när belysningen är avstängd. Det betyder att man inte behöver bekymra sig om lampor och reflexer som stör helhetsintrycket. Naven är helt svarta i dagsljus, men när de belyses i mörker så syns texten "Nishiki" skriven med reflextext över naven. Snyggt, helt i stil med tex Zipps nav, men med en kreativ extra dimension.
Mest intressant är dock de datorstyrda steglösa växlarna. Man ställer in några referensvärden, och datorn anpassar utväxlingen efter vilken effekt man har i pedalerna, så man håller en konstant kadens. När du trycker på hårdare i pedalerna så behöver du inte trampa snabbare eller manuellt växla upp. Det går bara snabbare, helt enkelt.
När får vi se denna cykel i butikerna då? Mja, det verkar oklart när eller om vi ens får det över huvud taget. Fredrik talar om sin kreation som ett debattinlägg. Han vill främst belysa kraften i en enhetlig design av såväl ram som komponenter. I dagsläget finns det en tydlig uppdelning mellan å ena sidan ramtillverkare och å andra sidan komponenttillverkare, var och en med sitt eget formspråk. Vad händer med designen när dessa två formspråk måste kombineras till en helhet, frågar han sig.
Den ovan avbildade modellen är just det, en modell. Det finns ingen fungerande prototyp, men tekniken finns. Det steglösa navet är redan utvecklat, men är för tungt för tävlingscyklar. På sikt talar Fredrik om att man kanske får se dem i tempocyklar. Den som lever får se. Klart är att denna cykel väcker ett antal intressanta tankar, och jag hoppas att vi får se mer av Fredriks idéer inom kort.
Och appropå det, man kan ju ta en titt på hans företags hemsida:
http://standarddesign.se/
söndag 22 november 2009
lördag 21 november 2009
Ride of Hope på Svenska cykeldagarna
Imorgon ska jag åka till Jönköping för att i dagarna två stå i Ride of Hopes monter på Svenska cykeldagarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa många av mina cykelvänner som annars är utspridda över halva landet. Under första dagen ska vi köra ett spinningpass med och av Ride of Hope-cyklister.
Ni som följde min cykelresa i somras kanske kommer ihåg Sara och Damir som drev ett kafé vid Skuruhatt i Småland. Jag har hållit kontakten med dem, de har nu flyttat till Jönköping. Jag hoppas hinna med att träffa dem under helgen också.
Ride of Hopes hemsida
Svenska cykeldagarnas hemsida
torsdag 19 november 2009
Riksgränsen - Smygehuk 2010
Förhoppningsvis blir detta ett av mina äventyr under 2010. Det är min vän Alexander Amprazis (eller Bruschan, som vi kallar honom) som arrangerar, och ett helt knippe cyklister från Ride of Hope planerar att delta. Så även jag, bara jag får det att funka med jobb och allt. Jag vill verkligen vara med.
Sträckan är 210 mil och den ska cyklas på ganska kort tid. Troligen landar dagsetapperna på 18-25 mil, om jag inte missminner mig.
I övrigt hoppas jag på att kunna få tid till att delta i Ride of Hope, också har jag ett eget litet bergscyklingsprojekt på G.
Bloggen för Riksgränsen - Smygehuk 2010
Alexanders blogg
tisdag 17 november 2009
Shoes, shoes, shoes!
Är på en kort stockholmsvistelse, och packningen består mest av skor. Cykelskorna med SPD för spinningpasset jag tog på vägen hit samt löpskor och spikskor. Jag är inte i form att köra ett helt intervallpass i spikskorna, men ska ta ett par vändor för känslans skull. Spikskor är löpningens tempohojjar. Ett av målen för resan är Solnahallens inomhusarena för friidrott, där jag ska springa ett intervallpass. Inte så mycket för träningseffektens skull som för inspiration och gamla minnen.
söndag 25 oktober 2009
Återhämtning
För första gången nånsin känns en ICA-handlad sallad riktigt prisvärd. Riktigt trött efter 10 fullvärdiga spinningpass. Jag körde på ordentligt i stort sett hela tiden. Mer om dagen senare.
lördag 24 oktober 2009
10 timmar spinning
Det är vad jag har framför mig det närmaste dygnet. Nu framme på gymmet i Göteborg efter en resa med komplikationer.
onsdag 23 september 2009
Dag 1: Uppsala - Stockholm
(Om du kom till bloggen på jakt efter förslag på en cykelrutt mellan Uppsala och Stockholm så har du hittat rätt. Längst ned på denna sida finns en variant. I detta inlägg (länk) finns en annan som inte är lika fin men som är snabbare.)
Kvällen innan avresan hade min arbetskamrat Adel fest med middag hemma hos sig. Vi var ett gäng arbetskamrater som bjöds på en riktig festmåltid med kurdiska läckerheter beredda av Adels säkra hand. Tyvärr kunde jag inte delta i de efterföljande festligheterna, utan var tvungen att åka hem och avsluta packningen. Det tog längre tid än jag räknat med, så det blev bara några ynka timmars sömn innan det var dags att ta sig upp på morgonen dag 1 och cykla iväg på det stora äventyret.
Med vagnen kopplad bakom cykeln och kroppen full av gröt, så bar det av den välbekanta vägen söderut från Uppsala via väg 255. Här hade jag cyklat några gånger i min bara några månader långa cykelkarriär. När det bar av åt höger mot första delmålet Sigtuna var jag dock inne på för mig nya cykelvägar.
Syftet med besöket i Sigtuna var att gå på vernisage, och inte vilken vernisage som helst - min brors flickvän Cecilia ställde ut sina alster på Strandgalleriet. Det var hennes första vernisage, och jag var riktigt imponerad av den konstsamling hon lyckats producera!
Det blev en lång paus på galleriet. Förutom Cecilia och brorsan, så hade även våra och hennes föräldrar slutit upp. Vi satt i galleriets trädgård och fikade och pratade bort några timmar.
Men, så småningom var det dags att fortsätta resan. Jag tog mig utefter vattnet och hittade en Sverigeleden-skylt, så jag började följa leden mot Stockholm. Det innebar långa omvägar, men betydligt roligare vyer än man får om man följer Sollentunavägen mot stan. Jag minns inte exakt hur vägen gick, men jag passerade bland annat ovanstående fina slott, och till slut kom jag fram till Edsviken nära Sollentuna.
Framme vid Edsviken ställde jag upp cykeln på en brygga och satte mig och åt lite mat. Under det att ovanstående bild togs, var det en förbipasserande kille som började ropa på mig, och följande samtal utspelade sig:
- Ey, kompis, vad kostar cykeln?
- Den här? Nä, den är inte till salu.
- Va? Varför fotograferar du, då? Jag trodde du skulle lägga ut på blocket!
Han hade ju förstås en poäng. Kanske den bilden skulle kunna dra in många kulor på blocket...
Resan fortsatte efter provianteringen in i villaområdet utefter vattnet vid Edsviken. Det var enormt backigt med vackra vyer och stora, dyra villor. Vagnen kändes riktigt tung i de branta backarna, men det var det värt. Härefter följde jag ömsom järnvägen mot stan, ömsom Sverigeleden. Leden anlöpte så småningom Solna, inte alls långt ifrån mitt föräldrahem, vilket var slutmålet för dagen. Jag ringde min vän Peter, som bor i Solna, och blev genast hembjuden till honom på en öl. Precis utanför Peters port slog distansmätaren över på 100 km.
När Peter bjuder på öl, så kommer den inte från vilket dussinbryggeri som helst! Här bjöds det på finöl och trevligt sällskap, och efter att vi fått i oss ett par stycken var vi inte svårövertalade när hans arbetskamrat ringde och tyckte att vi skulle med ut på lokal. Knappast den bästa uppladdningen inför nästa dag, men roligt hade vi. Krogen vi gick på var så överbefolkad att en sardell skulle drabbats av cellskräck, men trots detta lyckades vi svänga våra lurviga fram till stängning.
I den sena natten cyklade jag så hem till föräldrahemmet, där jag somnade gott i brorsans gamla barndomsrum.
Summering av dagen:
Distans: 106,6 km
Tid: 05:42:20
Medelhastighet: 18,68 km/h
Jag är väldigt osäker på vägen efter Sigtuna, då jag större delen av den sträckan bara följde Sverigeledens skyltar. Men jag tror att det var någonting i denna stil:
Visa större karta
Kvällen innan avresan hade min arbetskamrat Adel fest med middag hemma hos sig. Vi var ett gäng arbetskamrater som bjöds på en riktig festmåltid med kurdiska läckerheter beredda av Adels säkra hand. Tyvärr kunde jag inte delta i de efterföljande festligheterna, utan var tvungen att åka hem och avsluta packningen. Det tog längre tid än jag räknat med, så det blev bara några ynka timmars sömn innan det var dags att ta sig upp på morgonen dag 1 och cykla iväg på det stora äventyret.
Med vagnen kopplad bakom cykeln och kroppen full av gröt, så bar det av den välbekanta vägen söderut från Uppsala via väg 255. Här hade jag cyklat några gånger i min bara några månader långa cykelkarriär. När det bar av åt höger mot första delmålet Sigtuna var jag dock inne på för mig nya cykelvägar.
Syftet med besöket i Sigtuna var att gå på vernisage, och inte vilken vernisage som helst - min brors flickvän Cecilia ställde ut sina alster på Strandgalleriet. Det var hennes första vernisage, och jag var riktigt imponerad av den konstsamling hon lyckats producera!
Det blev en lång paus på galleriet. Förutom Cecilia och brorsan, så hade även våra och hennes föräldrar slutit upp. Vi satt i galleriets trädgård och fikade och pratade bort några timmar.
Men, så småningom var det dags att fortsätta resan. Jag tog mig utefter vattnet och hittade en Sverigeleden-skylt, så jag började följa leden mot Stockholm. Det innebar långa omvägar, men betydligt roligare vyer än man får om man följer Sollentunavägen mot stan. Jag minns inte exakt hur vägen gick, men jag passerade bland annat ovanstående fina slott, och till slut kom jag fram till Edsviken nära Sollentuna.
Framme vid Edsviken ställde jag upp cykeln på en brygga och satte mig och åt lite mat. Under det att ovanstående bild togs, var det en förbipasserande kille som började ropa på mig, och följande samtal utspelade sig:
- Ey, kompis, vad kostar cykeln?
- Den här? Nä, den är inte till salu.
- Va? Varför fotograferar du, då? Jag trodde du skulle lägga ut på blocket!
Han hade ju förstås en poäng. Kanske den bilden skulle kunna dra in många kulor på blocket...
Resan fortsatte efter provianteringen in i villaområdet utefter vattnet vid Edsviken. Det var enormt backigt med vackra vyer och stora, dyra villor. Vagnen kändes riktigt tung i de branta backarna, men det var det värt. Härefter följde jag ömsom järnvägen mot stan, ömsom Sverigeleden. Leden anlöpte så småningom Solna, inte alls långt ifrån mitt föräldrahem, vilket var slutmålet för dagen. Jag ringde min vän Peter, som bor i Solna, och blev genast hembjuden till honom på en öl. Precis utanför Peters port slog distansmätaren över på 100 km.
När Peter bjuder på öl, så kommer den inte från vilket dussinbryggeri som helst! Här bjöds det på finöl och trevligt sällskap, och efter att vi fått i oss ett par stycken var vi inte svårövertalade när hans arbetskamrat ringde och tyckte att vi skulle med ut på lokal. Knappast den bästa uppladdningen inför nästa dag, men roligt hade vi. Krogen vi gick på var så överbefolkad att en sardell skulle drabbats av cellskräck, men trots detta lyckades vi svänga våra lurviga fram till stängning.
I den sena natten cyklade jag så hem till föräldrahemmet, där jag somnade gott i brorsans gamla barndomsrum.
Summering av dagen:
Distans: 106,6 km
Tid: 05:42:20
Medelhastighet: 18,68 km/h
Jag är väldigt osäker på vägen efter Sigtuna, då jag större delen av den sträckan bara följde Sverigeledens skyltar. Men jag tror att det var någonting i denna stil:
Visa större karta
Reseberättelser
Jag ska nu påbörja det mödosamma arbetet med att gå igenom bilderna från min cykelresa. Totalt ligger det drygt tusen bilder på min mobil. Samtidigt som jag går igenom bilderna så ska jag skriva ned mina minnen. Jag vill göra det nu, när jag fått lite distans till resan men innan de bleknat alltför mycket. Självklart passar jag på att lägga upp berättelserna här, så nu kommer det komma spridda skurar av reseberättelser från min månad ute på cykeln.
Ovan syns min cykelbränna än en gång avbildad. Och, nej, jag har inte fallit för trycket att raka benen än. Men det verkar omöjligt att undkomma i längden, om man ska hänga med de riktiga cyklisterna...
tisdag 8 september 2009
Intervju nr 2 i UNT
Jag tror inte jag postat denna:
ARTIKEL
UNT var på plats när Ride of Hope anlöpte Uppsala, och då fick de nys om att det var en uppsalabo med i loppet. Det var jag, det. Intervju följde och i länken ovan ser ni resultatet.
ARTIKEL
UNT var på plats när Ride of Hope anlöpte Uppsala, och då fick de nys om att det var en uppsalabo med i loppet. Det var jag, det. Intervju följde och i länken ovan ser ni resultatet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)