Som varande gammal avdankad tävlingslöpare som sent omsider kommit igång medelst cykelträning, har jag nu fallit i djupa existensiella grubblerier. Cyklingen har verkligen väckt liv i min förslappade lekamen, och grundformen har hittats långt där inne och framgångsrikt dammats av. Hittills har siktet varit inställt på att bli riktigt seriös med cyklingen; jag vill kunna titulera mig tävlingscyklist inom ett år.
Samtidigt kommer min gamla löparådra upp till ytan. Den spänner och pulserar, och löpskorna ser plötsligt mycket inbjudande ut där de står på skamplats längst in i skohyllan. Gamla bilder av trånga terräng-SM-fållor blandas med doftminnen av svett och tigerbalsam. Det rytmiska trampet av tusentals fötter över en bågspänd Västerbro ekar nånstans i bakhuvudet, och jag känner att jag vill dit igen!
Problemet får dock skjutas upp en smula, av två skäl. Å det första så ska jag bannemig klara Vätternrundan under 10 timmar. Å det andra kan jag varken cykla eller springa nu, då knäet motsatt sig alla former av fysisk aktivitet den senaste tiden.
Idag greppar jag ett sista halmstrå av konditionsträningsmässigt hopp, då jag beger mig till Centralbadet för att utröna huruvida vattenlöpning kan vara något för min av asfalt sargade kropp. Nästa vecka har jag tid på idrottsskadeklinik.
Det börjar bli bråttom. Vättern går av stapeln om en dryg månad, och dessförinnan ska jag förhoppningsvis slå halva företaget på fingrarna i 10 km löpning i Blodomloppets regi. Så snälla, söta, rara knä: Bli frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar