När man äntligt återhämtat sig efter knäskadan så pass att man i vart fall kan släppa ut cykeln på grönbete, så vet kroppen att det är dags att bli hypokondrisk. "Är det inte ett virus allra längst där bak i halsgropen?" Och så kommer halsbrännan som ett betalningskrav på kvarskatten.
Varje gång. Inte en enda gång ska man få komma igång efter en skadeperiod, sjukdom eller vad det må vara, utan att kroppen har ett backup-problem som kommer eftersläntrande. Vad det beror på vet jag inte. En egenartad form av hypokondri som triggas av uppåtgående kuranskurvor, ett kroppens svar på sinnets undermedvetna motvilja mot träning eller helt sonika bara pessimistiskt selektivt minne?
Det må vara hur det vill med den saken, men nu tycks backup-problemet vara över. Nu kanske jag äntligen kan få lite kontinuitet i träningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar