Jag har fått för mig att jag ska börja med triathlon. Nej. Sudda, sudda. Jag har bestämt mig för att börja med triathlon. Löpningen sitter i ryggmärgen och cykla kan jag ju numera. Men om man ska bli triatlet så måste man ju kunna simma ordentligt också, så jag anmälde mig till en simgrupp med Anders Kroon och Kjell Karlsson som instruktörer. Enda kruxet var att den förutsätter redan befintliga färdigheter i crawl och startar i denna vecka. Så sent som i måndags hade jag aldrig tagit ett crawltag, förutom några tafatta försök i barndomens badlekar, och det räknas ju inte. Så det blev till att lära sig snabbt som vinden!
Sagt och gjort; i måndags begav jag mig till Fyrishovs simbassäng, där jag började mina försök att åtminstone se ut som en olympisk simmare. Jag såg nog snarare ut som ovan avbildad katt. Det var svårt, mycket svårt. Man skulle plaska med benen, synkronisera armarna, göra korrekta armtag och mitt i allt detta skulle man andas också.
Just det, andas var det, ja... Tänk att något så basalt kan vara så svårt. Till att börja med har vi det lilla problemet att huvudet ska hållas under vattnet större delen av tiden. Under ett kort, väl intajmat ögonblick ska huvudet vändas upp och ett snabbt andetag ska dras in. Man får inte andas för tidigt, för då andas man vatten - föga behagligt. Inte för sent, för då hinner man inte få i sig tillräckligt och drabbas således av andnöd. Inte åt fel håll för då andas man in vattenstänk. Dessutom ska luften räcka till tre armtag innan man får andas in igen. Och har man då inte sett till att andas ut ordentligt, så blir det svårt att få i sig nästa andetag. Och hur man än gör, så tycks luften bli mer knapphändig för varje meter man simmar på sin länga.
Men det ger sig med tiden. Dag ett och två kom jag hem med magont - troligen av allt klorvatten jag inhalerat och druckit. Magknipets bortavaro den tredje dagen såg jag därför som ett tecken på framsteg. Och dag fyra och framför allt fem gick andningen faktiskt riktigt bra, i vart fall med relativa mått mätt.
Så ska ett andetag tas.
Så var det det där med tekniken i övrigt. Att synka allt tycktes omöjligt den första dagen. Andra dagen tränade jag med Anders Kroon, som hade förbarmat sig över mig och erbjudit mig att delta i en grupp jag egentligen var långt ifrån kvalificerad att ens närma mig. Där och då fick jag ett tips som jag tror var väldigt värdefullt: "Veva som en väderkvarn". Jag skulle glömma allt finlir och bara fokusera på att veva med armarna och få till rätt rotation på överkroppen och framför allt kunna andas. När jag under mina följande tre pass på egen hand började känna att det satt något sånär, så började jag mer eller mindre omedvetet lägga till lite finlir.
Eller, nja. Det vore väl förmätet att påstå att de gester jag kallar simtag är resultatet av något som helst finlir. Men ändå. Nu kan jag simma någorlunda, och känner mig redo att hoppa in i träningsgruppen. Och det tycker jag inte alls är illa pinkat för någon som fram till för en vecka sedan inte kunde annat än vanligt svenssonbröstsim och inte ens hade koll på hur man dyker ned i vattnet.
Återstår att slipa på vändningar och få till lite distansuthållighet. Och nöta, nöta, nöta på tekniken för att gå från att simma hjälpligt till att flänga runt som en delfin i vattnet.
Bildkällor:
Katten:
Simmaren:
Som sagt! ;)
SvaraRadera