Innan jag flyttade till Uppsala för drygt åtta år sedan, med juridikstudier i siktet och en tyvärr ganska träningslös tillvaro framför mig, så fick jag höra att juridikstudenter var ena rackare på att förstöra för varandra. Enligt mina sagesmän var det vanligt att man försökte förstöra för sina medstudenter, eller ska vi säga motstudenter, för att lättare kunna hävda sig i den hårda konkurrensen om jobben i den tuffa betygshetsen. Det visade sig inte riktigt stämma på den juridiska fakulteten i Uppsala, men enligt vänner som läser juridik vid Stockholms universitet så förekommer det där.
Ett annat bibliotek
Enligt uppgift är det inte ovanligt att folk lånar upp viktig kurslitteratur från biblioteken inför tentorna, inte för att läsa den, utan för att ingen annan ska kunna läsa den. Det i kronologisk ordning sorterade riksdagstrycket med alla förarbeten till gällande lagar stuvas om i hyllorna för att göra det näst intill omöjligt att hitta just den riksdagsproposition man söker och kritiska avsnitt i böcker rivs ut. Enligt uppgift, som sagt. Vissa tilltag av denna sort har jag stött på även i Uppsala, men det har lyckligtvis varit sparsmakat med den saken.
Varför detta besvär för att förstöra för andra, kan man fråga sig. Tankegången tycks gå ungefär som följer:
Det är en enorm betygshets på juristernas arbetsmarknad, och det är svårt att hävda sig i jakten på ett jobb. Om jag kan förstöra för någon annan i dennes jakt på fina betyg, så innebär det att konkurrensen minskar och mina chanser att få ett bra jobb således ökar.
Resonemanget har sina poänger. Men man missar något. Det finns ingen rimlig proportion mellan insats och return eller relation mellan handling och konsekvens. Vi kan ta insats och return först. Det är en ganska stor insats att vandalisera, förstöra och omorganisera på biblioteket. Blir man upptäckt så får det svåra konsekvenser - det är en stor risk man tar. Dessutom tar det tid och energi. Och allt detta för att vinna.. ja, vad då? En mikroskopiskt förbättrad chans att få drömjobbet. Hur många jurister utexamineras i Sverige varje år? Hundratals, troligen rent av någonstans mellan 1000-1500. I detta hav av konkurrenter är resultatet av min insats för att sänka konkurrensens slagkraft endast en droppe. Min insats är med andra ord stor i relation till min förväntade return. Jag hade kunnat använda tiden och energin på ett mer konstruktivt sätt - exempelvis hade jag kunnat lägga den på att plugga. Hemska tanke.
För att inte tala om relationen mellan handling och konsekvens, men det berör vi senare.
Idolen och hans onda flickvän
För inte länge sen så vann en herre vid namn Erik Grönwall sångtävlingen Idol. Jag kan inte säga att jag följt tävlingen alltför noga, men Erik har av olika anledningar fångat mitt intresse och jag har lyssnat på en del av hans sångframföranden via Youtube. Jag var inte alltför förvånad när jag läste att han vunnit tävlingen. Desto mer förvånad blev jag när jag såg det drev som rullades igång mot hans flickvän.
Vad vet vi om Eriks flickvän? Inte mycket. Hon har fladdrat förbi i bild nån gång under säsongen, och hon blev upptagen på scenen av Erik när han sjöng vinnarlåten efter att det blivit avgjort att han stod som vinnare. Dagen därpå lyder löpsedeln nånting i denna stil:
Idoljuryn sågar Eriks flickvän - Laila Bagge: Hon borde ha lämnat scenen
Det bildas anti-Eriks-flickvän-grupper på Facebook. En grupp lyckas samla ihop 12000 medlemmar som alla säger sig skämmas för Eriks flickvän. Andra grupper går under namn som "Eriks flickvän ville bara ha uppmärksamhet" och liknande. Och allt detta för... ja, vad då?
Bilda dig själv en uppfattning:
Jag ser en spontan glädjeyttring. Jag ser en artist som bjuder in sin flickvän att dela en stor stund med honom och jag ser en flickvän som är utom sig av lycka. Och visst, det kanske finns fog för att säga att det, i en scenografiskt perfekt planerad show, hade varit bättre om hon gått upp ett par sekunder och sedan klivit ned igen. Men nu var det inte så det gick till, och ärligt talat ser jag inget fel i det som händer i det där klippet. Jag ser bara kärlek och lycka.
Men nu är det inte detta som drevet egentligen handlar om. Erik är nämligen en så kallad flickidol. Eriks flickvän står i vägen för alla tonårsflickor som när en naiv dröm om att en dag vinna Eriks hjärta, och således är hans flickvän inte en medmänniska utan en motmänniska. Mycket i likhet med hur en medstudent kan synas vara en motstudent. Genom att skapa internethat hoppas man kunna undanröja ett hinder på vägen till Eriks hjärta.
Betänk nu proportionen mellan insats och return. Tror vi verkligen att vi kommer att vinna Eriks hjärta om vi onlinebashar hans flickvän? Chansen synes minimal. Den energin kunde vi hellre ha lagt på något mer konstruktivt. Relationen mellan handling och konsekvens, då? Någonstans på vägen glömde man bort att bakom beteckningen Eriks flickvän döljer sig en människa, som liksom du och jag hyser tankar och känslor och som högst sannolikt inte alls myser åt all uppståndelse. Man har avhumaniserat henne och gjort henne till en medial konstruktion, och kan därmed bete sig hur som helst mot henne, utan att veta mer om henne än att hon en dag i december stod några sekunder längre på en scen än man själv kanske skulle ha önskat i ett rent scenografiskt perspektiv. På samma sätt är motstudenten något diffust, något som man inte behöver förhålla sig till eftersom man inte behöver möta personen i fråga. Hon är avhumaniserad och endast ett hot som måste undanröjas.
Allt detta sker högst omedvetet i våra hjärnor. Det skulle räcka med en smula reflektion för att inse att våra motstudenter och motmänniskor faktiskt lider skada av vad vi gör, och för att se hur oproportionerliga våra handlingar är och hur oproduktiva våra metoder är. Problemet är inte att vi är omänskliga eller elaka. Vi reflekterar bara inte. Vi borde oftare stanna upp och tänka efter. Väg positiva och negativa konsekvenser av en handling mot varandra, och se om den eventuella övervikten i positiv riktning ens är värd besväret. Väg insats mot return, handling mot konsekvens.
Den hemliga löparen
Ett ämne som jag betänkt en del är företeelsen att mörka sin fysiska form eller sin träning. Genom att inte låta konkurrenterna veta vilken form man är i, eller ta del av ens träning, så hoppas man vinna fördelar mot konkurrenterna. Det slog mig plötsligt att det finns vissa likheter mellan denna företeelse och de ovan diskuterade, även om stora olikheter finns - framför allt på det moraliska planet. Jag anser det inte vara moraliskt tvivelaktigt att mörka, men väl illa genomtänkt i många fall.
Maskerar du formen?
Den som mörkar sin form eller träning tror att den informationen ska ha ett avgörande värde för konkurrenterna. Den gråa massan av mottävlande, eller kanske en specifik rival, kan använda min offentligt publicerade träningsdagbok för att anpassa sin träning därefter och därmed kunna slå mig. Eller så ska hans vetskap om min goda form göra att han är förberedd på mitt ryck i sista kurvan och därmed ge honom bättre chanser att vinna. Och visst kan det vara så.
Men man glömmer något, nämligen proportionen mellan insats och return. Den fördel som mörkningen kan ge är i bästa fall mycket liten, medan den som mörkar går miste om mycket. Att inte delta i gemensamma träningar med sina bästa konkurrenter, allt för att inte avslöja sin goda form, innebär att man går miste om viktig sparring och träningsmotivation. Bra träningskamrater kan höja nivån och kvaliteten på träningspassen oerhört mycket, och detta förvägrar sig mörkaren. Han går likaså miste om möjligheten att öppet diskutera sin träning och finna motivation så som jag gjort dels på denna blog och dels på Funbeat.
Motmänniskan som var en nod
I de tre fall som vi diskuterat ovan så ser vi medmänniskan som ett hot. Det är bristen på reflektion som skapar bilden, och vi agerar omedelbart utifrån denna bild. Det är naturligt och djupt rotat, men om vi bara hade stannat upp och reflekterat över sakernas verkliga natur så hade vi sett att faran i vart fall inte var överhängande och att vi inte hade någon större anledning att motarbeta våra medmänniskor. Vid ytterligare reflektion hade vi kanske sett att raka motsatsen hade gett oss en bättre return.
Vad skulle till exempel hända om juridikstudenten startade en studiegrupp med några av sina medstudenter? Jo, medstudenterna hade förmodligen höjts en smula, och konkurrensen sålunda ökat. Men ställ den procentuella ökningen av konkurrensen på arbetsmarknaden mot den ökning av vår juridikstudents egen konkurrenskraft som hade resulterat av ett sådant samarbete, och vi ser att ingen skada är skedd - tvärt om! Vad händer när vår hemliga löpare börjar dela med sig av sin träningserfarenhet på ett socialt internetforum för träningsintresserade, eller börjar träna i grupp med andra likasinnade? Jo, alla höjer sig, och hon själv vinner mer på det än hon förlorar.
Våra medmänniskor, konkurrenter och mottävlande är många, och vi kan inte påverka dem som grupp i någon nämnvärd omfattning. Men vi kan nyttja det nätverk som de utgör för att lyfta oss själva. Den handling, som vid närmare reflektion är bäst av rent egoistiska skäl, är oftast densamma som den handling som är mest positiv i moraliskt hänseende. Att se sig själv och sina medmänniskor som noder i ett nätverk, och försöka bidra till att organisera nätverket i sin egen omgivning till det bättre, brukar leda till ett positivt slutresultat för en själv.
Och det är sensmoralen i denna långa blogpost som sorteras in under taggen "Pladder".
Bildkällor
Biblioteket:
Löparen:
Tack, jag har hört om Idol-Erik och hans flickvän av nära och kära samt löpsedlar men kunde inte hitta något klipp på Tuben men du fixar det Klyka!
SvaraRaderaSom vanligt så var det förstorat.
Mvh,
KFluffie
Naturligtvis fixar jag det! =)
SvaraRaderaSanslöst förstorat, vad har man för liv om man måste hänga upp sig på sånt där? Avundsjuka fjortisar blandade med ett par kvällstidningar - sällan en bra mix.