Det är dags för Ride of Hope igen

Ergo: Packning och allmänt stök. 

Nostalgisim i Uppsala

För en nostalgiker som jag kan de mest otippade platser kännas meningsfulla. Som här, gången till omklädningsrummet på Fyrishov i Uppsala, där jag tog mina första trevande crawlarmtag för några år sedan.

Är på blixtvisit i Uppsala för att fira kompisens flickväns doktorsexamen. Passar på att nostalgisimma lite här. I Eskilstuna saknar jag en simhall där man slipper trängas. Här finns desto fler banor, så man kan simma med lika snabba eller i bästa fall till och med helt själv på en bana. Guld värt!

Nytt år och ny träningsplanering

Jag har i grova drag planerat min träning för det närmaste året. Vecka 1 och 2 skulle enligt planen gå i styrkeuthållighetens tecken. Vecka 1 fick emellertid bli en lugn historia efter en julhelg med lite sjukdom och knäproblem.

Årets första simpass var galet nog även det första simpasset sedan Ironman Kalmar. Skönt att komma igång igen. I övrigt bara lite lätt distans på löp- och cykelfronten under vecka 1.

Nu är det fredag vecka 2 - styrkeuthållighetsveckan. Jag har tränar varje dag och samtliga pass har varit sådana som sätter press på benmusklerna; jag har cyklat på höga växlar, sprungit i backar och gjort bensparksövningar i bassängen. En vård vecka således, och nästa vecka blir en återvämtningsvecka. Därefter går jag in i ett distansträningsblock.

Summering av november 2012

Vanligaste träningsformer

Fördelning träningsintensitet

Vinterträning

Så här i vintertider blir det ingen cykling utomhus. Men träningen fortgår fint ändå.

Cykling: Tempoträning inomhus i på rundbana i Munktellhallen och fartlek i form av spinning. 

Löpning: Distans och fartlek i vackra vinterlandskap de dagar då jag hinner ut innan solen går ned och annars intervaller på löpband. 

Simning: Inomhusträningen är säsongsoberoende. Just nu ligger jag dock lågt med simningen. Det är min bristande självdiciplin som hindrar mig från att delta i klubbens två träningspass i veckan kl. 06. Skärpning på den fronten.

Styrketräning: Säsongsoberoende, men bra läge under vintern då jag ändå dyker in på gymmet titt som tätt för att köra spinning och/eller löpband. Ska försöka få in mer styrketräning. Jag verkar ha gått upp ca 4 kilo över den senaste månaden (åtminstone påstår vågen i omklädningsrummet på jobbet det), och jag tror inte att det är fett i så fall.

Övrig träning: Tänkte köra några korta sessioner (ca 15 minuter) rodd i samband med spinningpass, för att i någon mån simulera simning före cyklingen i ett triathlonlopp. En gång i veckan blir det innebandy (ibland badminthon) med arbetskamraterna. Inte optimal träning, men väldigt roligt och i någon mån stärkande för maximal syreupptagningsförmåga och stabilitet. Viss skaderisk (jag har bl. a. knäckt tre revben på innebandyn), så jag kör inte så ofta som jag skulle vilja. 

---

Idag är jag i Stockholm hos mina föräldrar (deras trädgård avbildad ovan). Ska snart ge mig ut på en halvlång löprunda som jag just har tänkt ut. Den går i Bromma/Vällingby och håller sig i naturen i stort sett hela vägen. Om den är så bra som jag tror så blir den nog en återkommande runda. 

Ett orosmoment är att jag inte är säker på att jag packat tillräckligt varma kläder för dagens -8 grader. Får väl se om jag tvingas ge upp. 

Min väg till Ironman Kalmar 2012

Det har gått ganska lång tid sedan jag gick i mål på Ironman Kalmar. Denna text började jag skriva tre veckor efter målgång, men först nu har jag skrivit klart den. Det var så dags - innan minnet bleknar. Detta är berättelsen om min väg till Kalmar. Just nu känns det ju stort att ha gjort en Ironman – precis som första gången jag cyklade, när jag sprang min första mil, min första mara och första gången jag lyckades ta mig från Stockholm till Malmö på cykel. Sådana prestationer är stora när man för första gången gör dem, men efter ett tag blir de självklara. Att springa en mil är ju inget att snacka om längre. Kanske kommer en Ironman snart inte heller att vara något att snacka om. Men än så länge snackar jag mer än gärna, för ännu så känns det ganska stort. Så: Låt snackandet börja!

Söndagen den 12 augusti cyklade jag de sista metrarna in genom målbågen på Ride of Hope. Platsen var Kempementsbadet på Gärdet i Stockholm. Jag hade just avslutat en 210 mil lång cykelresa – 129 mil med Ride of Hope och resten på egen hand på vägen från Eskilstuna ned till Ride of Hopes start i Lund.

Det kanske kan låta knasigt att cykla 210 mil på de 19 dagar som det tog mig, inte bara för att det rent allmänt är knasigt att cykla 210 mil på 19 dagar utan i synnerhet för att jag hade föresatt mig att göra en Ironman sex dagar senare. Men jag var övertygad om motsatsen; efter att jag 2009 gav mig ut på en 300 mil och 30 dagar lång cykelresa vet jag att en lång cykelresa är ett fantastiskt sätt att slipa formen inför en långvarig kraftansträngning. När man gör dagslånga cykelpass till vardag ställer kroppens alla system in sig på just den uppgiften – att cykla hela dagarna. Efter den förra resan kunde jag inte göra annat än att fortsätta cykla – jag var tvungen att cykla långa omvägar till och från jobbet för att inte bli tokig. Det var med den vetskapen jag gav mig ut på min långa resa, och mycket riktigt kände jag mig mer fit för uppgiften än någonsin tidigare när jag stod där på Kempementsbadet och betraktade totalsumman på cykelns distansmätare. 210 mil. Snyggt.

Vänner och medcyklister i Ride of Hope

Här syns ca 50 av de 2 100 000 meter jag cyklade

En Ironman är ett triathlonlopp där man simmar 3800 meter, cyklar 180 km och springer ett marathonlopp (42195 meter), allt inom loppet av högst 16 timmar. Detta skulle utan tvekan bli min största utmaning någonsin. Och laddningen, med undantag för cykelresan, var allt annat än optimal.

I början av sommaren, lördagen den 2 juni, stod jag på startlinjen på Stockholm Marathon. Det var kallt och regnigt och jag hade knappt tränat inför uppgiften, men jag trodde ändå att jag skulle fixa det. Som gammal tävlingslöpare har jag fortfarande en bra grundform och även med ganska sporadisk träning har jag alltid varit god för ganska långa distanser. Det skulle nog gå, trodde jag. Men efter 32 km fick jag kliva av med smärta i ena knäet. Det var skönt att ha en ursäkt, men i ärlighetens namn hade jag nog fått kliva av lite senare även om det inte hade varit för knäet. De första tre milen gick i ett jämnt och – utifrån uppladdningen och omständigheterna – fullt godkänt tempo på knappt 60 minuter per mil, men på vägen mellan Slussen och Västerbron tappade jag allt. Jag borrade ned blicken i hälparet framför mig, drog ned kepsen till skydd mot regnet och fokuserade på att inte tänka alls, allt medan löpningen förvandlades till något som snarast måste beskrivas som en stel, ansträngd lunk. När jag sedan stannade till ett tag vid Münchenbryggeriet tappade jag värme, och knäet började smärta när jag försökte sätta igång igen. Jag gav upp för att inte riskera att dra på mig en ordentlig skada, men som sagt: Det hade nog inte gått ändå.

Detta bådade inte gott inför Ironman.

Även simträningen hade jag bedrivit något sporadiskt . Jag hade filat lite på tekniken och gjort några framsteg, men jag hade aldrig simmat längre än 600 meter i ett streck. Och cyklingen, ja den blev det inte heller så mycket av innan jag gav mig ut på min cykelresa.

Detta låter kanske inte riktigt klokt. Det har debatterats i oändlighet hur många timmars träning man måste lägga på respektive gren inför en Ironman, och aldrig har det väl varit några sådana blygsamma träningsmängder, som den jag nedlade, som diskuterats. Men jag har en ganska avslappnad approach till det mesta, och Ironmanutmaningen var inget undantag. Det fick gå om det ville. Jag ser ingen skam i att försöka och misslyckas – hellre det än att inte ens försöka. Vartefter tiden gick och de stora träningsmängderna fortfarande lyste med sin frånvaro blev detta faktum en del av själva utmaningen; jag ville se om jag skulle klara det – vara god för det – trots den ringa uppladdningen.

Men först en cykelresa.

En målgång i Ride of Hope rymmer alltid blandade känslor. Stolthet och upprymdhet men också ett vemod över att den bubbla man slutit in sig i den senaste tiden obönhörligen är på väg att spricka och alla underbara människor som man delat all sin vakna tid med är på väg att skingras för vinden. Så jag dröjde mig kvar. Gick till grillen vid målområdet för att äta en burgare. Och tur var väl det, för där mötte jag Marie, som varit med på några etapper av Ride of Hope och som också skulle till Ironman. Hon skulle åka bil till Kalmar och erbjöd mig att hänga på. Det lät klart trevligare än den bussresa jag hade bokat, så jag accepterade.

Torsdagen den 16 augusti krängde jag upp en alltför stor väska på ryggen och cyklade i svinottan till den plats i Solna där vi bestämt att vi skulle träffas. Marie körde i full karriär mot Kalmar, där vi var tvungna att dyka upp i tid för ett obligatoriskt pre-race meeting. När vi med andan i halsen anlöpte centrala Kalmar hade vi redan förlikats med tanken på att tvingas parkera illegalt och ta en P-bot – Kalmar var igenkorkat med ditresta triatleter och supporters och deras parkerade bilar – men vi hade turen att hinna norpa en parkeringsplats framför ögonen på en annan bilist (vi såg den först).

Vi var inte de enda som var på väg mot Kalmar

Mötet ägde rum i Kalmarsalen, en föreläsningssal belägen vid hamnen på den ö om kanske en halv kvadratkilometer, som utgör centrala Kalmar. Simstarten skulle gå av stapeln vid en vågbrytare alldeles utanför, växlingsområdet låg ett par stenkast därifrån och målet var beläget på Stora Torget mitt på ön. Efter mötet gick vi ut på vågbrytaren för att betrakta simbanan. Det var med en känsla av skräck och en undran över vad vi egentligen hade gett oss in på som vi såg ut över det öppna vattnet och konstaterade att rundningsbojarna låg väldigt, väldigt långt ut i vattnet.

Efter ytterligare lite rekande av tävlingsområdet och uthämtning av nummerlappar, m.m. skjutsade Marie mig till den campingplats där jag skulle bo. Jag hade packat tält, tarp och sovsäck. Enda betänkligheten med det var att jag oroade mig lite för att drabbas av kramp på natten efter loppet – då skulle det inte vara roligt att ligga insnärjd i en sovsäck. I övrigt kändes det som en bra idé att bo i tält. Campingplatsen, som låg på ca tre kilometers avstånd från tävlingsområdet, visade sig hysa många triatleter. Jag fick mig många tips till livs och fick låna lite verktyg för cykelmek av några av mina tältgrannar.

På fredagen den 17 augusti vaknade jag i kristlig tid och började så smått att packa mina transition bags; man har en påse med den utrustning som behövs för växlingen simning-cykel, en för cykel-löpning och en för överdragskläder och den utrustning man lämnar vid starten samt det man vill ha tillgång till direkt efter målgång. Cykeln och utrustningen till växlingarna skulle senare under dagen checkas in på växlingsområdet.

Cyklar uppställda i växlingsområdet

I blå transition bag hade man sin utrustning till cykeletappen

  

Efter incheckning strövade jag omkring lite på tävlingsområdet. Insöp atmosfären. Visualiserade. Satte mig på läktaren vid målet, som höll på att ställas i ordning. Där satt en annan triatlet (man kände igen oss triatleter på armbandet av festivaltyp som man fick vid nummerlappsutdelningen) och åt en hämtsushi. Vi började prata. Det skulle bli hans andra Ironman – eller snarare hans andra lopp på ironmandistans, då Kalmar triathlon tidigare år inte har varit ett officiellt ironmanlopp. När jag berättade om min uppladdning med Ride of Hope som avslutning var det något som gick upp för honom. ”Du, vad heter du”, frågade han och jag svarade. Han sken upp och presenterade sig själv, och då gick det upp för mig också: Denna person, som jag helt slumpmässigt hade inbegripits i en konversation med, var Fredrik, en kille som jag har haft en hel del kontakt med på träningsforumet Funbeat.

Tillbaks vid växlingsområdet. Med sina 1500 plastöverdragna cyklar var det en mäktig syn. Jag och Fredrik beräknade det samlade nypriset på cyklarna till nånstans i spannet 20-75 miljoner.

På eftermiddagen sammanstrålade jag med Dan, min gamla korridorskamrat från tiden då jag bodde i studentkorridor i Uppsala. Han visade mig Kalmar och vi gick ut och tog en öl (kolhydratladdning). Det var roligt att träffa honom igen och prata om gamla tider. Väl hemma på campingen visade det sig att jag hade fått nya tältgrannar. Det var tre killar som skulle kolla på loppet. Jag bondade med dem över ett par lättöl (kolydratladdning!) medan jag nödladdade mobilen på den lokala puben. Naturligtvis blev klockan mer än vad som är tillrådligt.

På tävlingsdagen, lördagen den 18 augusti, klev jag upp i betydligt mindre kristlig tid än dagen innan. Ändå hamnade jag i tidsnöd, och jag var lite bekymrad när jag påbörjade den tre kilometer långa promenaden till starten. Turligt nog passerade min ena tältgranne med bil, och han stannade och plockade upp mig. Någon gång strax efter sex på morgonen var jag på plats i växlingsområdet för att dra på mig våtdräkten i omklädningstältet och titta till min cykel och ta bort plastskyddet från den. Sedan följde jag strömmen av våtdräktsbeklädda triatleter mot hamnen där starten skulle gå. Det var en faslig trängsel fram till den lastbil där man skulle lämna påsen med överdragskläder. Där vid lastbilen stod två stackars funktionärer, bombarderade av 1500 vita påsar som kastades i en enda stor hög framför lastbilsöppningen. Till synes ett fullkomligt kaos, men icke desto mindre hade de stenkoll på varenda påse vid målgången åtta timmar senare – ett av många uttryck för det imponerande arrangemang som Ironmanorganisationen och arrangörsklubbarna stod för.

Man hade byggt en temporär bro ut på vågbrytaren, från vilken vi skulle vada ut i det långgrunda vattnet i Kalmarsund. På vägen ut mot vågbrytaren, med utsikten över det morgonstilla sundet, raderna av åskådare och den tjocka strömmen av triatleter på väg ut mot det stora äventyret, slogs jag av en svårbeskriven känsla. Jag blev gripen av stundens allvar, fick gåshud, drabbades av en stilla panik blandad med upprymdhet. Kände mig stark av det enkla faktum att jag ens kunde tänka tanken på att ge mig ut på ett dylikt äventyr, men också väldigt liten i relation till uppgiften. För ett ögonblick filosoferade jag över hur vi såg ut i åskådarnas ögon, där vi gick helt lugnt mot denna sjuka kollektiva självtortyr likt boskap på väg in i ett slakteri (eller som jag sett någon annan beskriva det: ”Like a penguin parade”). Vad måtte de tänka om oss nu? En applåd bröt ut i åskådarleden och jag och flera andra triatleter sträckte upp händerna i skyn i en något för tidig segergest. Den stora, välbehagliga och samtidigt olustiga känslan förstärktes ytterligare när en mycket passande låt med Kenta Gustafsson spelades i högtalarna:

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs fram av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just denna dag
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

http://www.youtube.com/watch?v=mpCRj-pOR3o

Klockan 06:45 stod vi på en lång linje i flera led utanför vågbrytaren, med vattnet i maghöjd. Det stod funktionärer ute i vattnet, med skyltar som angav måltider: 45 minuter, 1 h, 1:15, 1:30, 1:45 och 2 h. Man fick själv ansvara för att ställa sig vid den skylt som korresponderade med den tid man avsåg simma på. På pre race-mötet hade vi uppmanats att inte vara överoptimistiska i var vi placerade oss – ”då kommer ni att bli översimmade, och det gör ont att bli översimmad”. Jag ställde mig vid 1:45-skylten, och jag höll mig ganska långt bak. Ingen brådska. Lugn och fin.

Innan start hölls ett tal, först av tävlingskonferencieren och sedan – som ett utslag av den amerikanska Ironmanorganisationens inflytande, får man förmoda – av en präst. Några himlade med ögonen, och själv har jag som icke-religiös inget större utbyte att bli välsignad innan start (jag har dock självklart inget emot det), men prästen plockade stora publikpoäng när han avslutade sitt anförande med orden ”may the force be with you”. Respekt!

Sedan gick startskottet.

Jag gav mig ut i vattnet. Jag hade alltså förbundit mig att simma drygt sex gånger så långt som den längsta sträcka jag någonsin hade simmat förut. Rakt ut i det öppna Kalmarsund i ett vatten som liksom kokade av vevande armar och sparkande ben. Som min tältgranne hade uttryckt det dagen innan: Det var som en laxodling där ute. Mellan de till en början ansträngda armtagen och andetagen hann jag tänka: ”Jag gör det här, jag gör verkligen det här!” – jag kunde knappt tro det.

Det var inte helt lätt att navigera. När man crawlar andas man genom att vrida upp huvudet sidledes, vilket innebär att man får små skymtar åt sidorna i var annat till var tredje armtag. På det sättet kan man ha koll på eventuella landmärken åt sidan och även på att man håller samma riktning som intilliggande simmare. Men dessa indikatorer är inexakta, och behöver då och då kompletteras med att man tar ett andetag där man kastar en blick framåt – eller, snarare, där man kränger blicken framåt i en osmidig och tämligen ansträngd manöver. Någon gång simmade jag fel och blev anhojtad av en båt med funktionärer då jag var på väg rakt ut till havs. Och någon gång fick jag en spark i ansiktet från framförvarande.  Men förutom dessa små malörer lyckades jag utan alltför stora svårigheter ta mig förbi den första rundningsbojen och ett par till, för att sedan upptäcka att jag redan var på god väg att sluta cirkeln för det första varvet. Där och då kände jag att jag skulle klara simningen – och cyklingen var jag övertygad om att jag skulle klara, så jag visste att jag åtminstone skulle ta mig fram till löpmomentet.

Banan gick i två varv på en vid bana runt den där vågbrytaren där vi startat; man simmade en bra bit ut i vattnet och efter en ordentlig båge medsols ut i Kalmarsund var man inne mellan vågbrytaren och kajen. Där inne var man omgiven av publik och i andetagen åt sidorna hade man tydliga referenspunkter som gjorde att jag äntligen fick en känsla av att jag faktiskt rörde mig framåt. Efter två varv på denna bana gav man sig av åt vänster inåt en kanal för en sista bit mot växlingen. När jag på vingliga ben stegade uppför rampen upp ur vattnet efter en timme och 37 minuters simning tänkte jag att ”resten kan jag”.

Jag har aldrig haft bråttom att ta mig ur en våtdräkt förut. Jag har hört så många gånger att det ska vara så svårt och man måste träna så många gånger och fan och hans moster. Mina förberedelser för detta moment bestod i att jag smörjde in mig med vaselin innan jag satte på våtdräkten (den ska glida av lättare då) och att jag studerade ett youtubeklipp med tips om hur man tar av en våtdräkt. Och det gick fint. Öppna i ryggen på väg upp ur vattnet, av med simmösa och glasögon, håll dessa i handen medan armarna dras ur ärmarna (glasögon och mössa fastnar då mycket behändigt i ärmen och blir kvar där), dra ned dräkten från höften med långa fasta drag, trampa på dräkten med ena benet medan du drar upp andra benet för att få ned den till anklarna och – viktigast av allt – hjälp till med händerna sista biten över hälen. Andra benet. Klart. Spring!

Min trotjänare till cykel, gamla Bettan till namnet, stod där och väntade redo att tas ut på ett 18 mil långt äventyr. Det blev till att haka ned henne från sadelupphängningen, springandes leda henne ut från växlingsområdet och sedan upp och iväg. Jag fick anstränga mig för att inte trampa iväg i full karriär. Lugnt och fint.

Just uppsutten i sadeln.
Foto: Finisherpix.com

Banan gick ut över Ölandsbron, runt en sväng på södra Öland, tillbaks över Ölandsbron och in mot växlingsområdet där man skulle vända norrut igen. Detta visste jag, men jag missade vändpunkten och cyklade rakt förbi den, vidare mot växlingsområdet där jag blev glatt emottagen av funktionärerna som skulle ha mig till att hoppa av cykeln och springa vidare mot växlingsområdet och ut på marathonloppet. ”Jag ska inte vara här, jag har några mil kvar. Vart ska jag ta vägen?” undrade jag och blev pekad åt rätt håll av funktionärerna, och vips så var jag ute på vägen igen.

Banan gick en bra bit norrut på vad som kändes som en enda lång transportsträcka innan man åter fick vända tillbaks mot den hägrande växlingen. Jag trodde länge att jag snart skulle vara framme vid vändpunkten, så länge att jag slutade hoppas efter ett tag och således blev positivt överraskad när jag äntligen nådde den. Vägen tillbaks kändes inte lika lång – då hade jag koll. Till min förvåning mötte jag Marie när jag var på väg tillbaks. Jag hade väntat mig att hon skulle ligga före mig eftersom jag hade på känn att hon är starkare, men hon var på väg i motsatt riktning, och låg alltså efter. Det skulle sedan få sin förklaring; hon hade varit sist upp ur vattnet. Alltså, sist på riktigt. När hon under publikens hejarop hade kämpat sig uppför landstigningsrampen bara minuter från cut-off-tiden hade hon hört speakerns röst över hela växlingsområdet: ”Jag står vid Maries cykel. Det är en Bianchi. Vi hoppas att hon hinner fram i tid.” Och i tid hann hon, om än med nöd och näppe, och sedan gick det undan. Senare gick hon ikapp och förbi mig under marathonloppet.

Hela vägen utefter den 18 mil långa cykelbanan satt folk i stora sällskap i trädgårdarna och hejade på förbipasserande cyklister och på två ställen utefter vägen stod mina tältgrannar från kvällen innan och hejade – det gav extra energi.

Jag pressade inte på för fullt under cyklingen, men jag låg ändå på en nivå där jag tog ut mig ganska mycket med tanke på det faktum att jag skulle springa ett marathonlopp efteråt. Strategin var att offra lite löpförmåga för att köpa tillräckligt mycket tid för att kunna promenera hela marathonloppet om så skulle krävas. När jag mot slutet av cykelsträckan kunde räkna ut att denna plan gått i lås – att jag skulle hinna inom maxtiden om jag så inte kunde springa en meter på löpsträckan – så slog det mig: Jag kommer att klara det. Jag kommer att klara en Ironman!

Foto: Finisherpix.com

Där och då var jag glad för att jag hade gott om tid på mig, för jag var trött i slutet av cyklingen. Jag var helt inställd på att inte orka springa. Men jag gjorde som min tältgranne hade tipsat om - växlade ned och trampade med lite högre kadens (pedalfrekvens) för att få lite liv i benen inför löpningen – och när jag klev av cykeln och skulle leda den in i växlingsområdet fick jag fart i benen av adrenalinet och publikstödet. Jag lämnade cykeln där jag hade hämtat den 6 timmar och 45 minuter tidigare, drog på mig ett par löparskor och gav mig ut på marathonloppet. Springande.

”Nu är det bara ett marathonlopp kvar” är en tanke som jag tror att de flesta aldrig kommer att tänka. Men jag tänkte den.

Nästa tanke: ”Men oj, jag springer ju!”. Och lätt gick det! Utefter den trånga fållan mellan växlingsområdet och den rundbana i tre varv som utgjorde löpetappen stod dubbla led med åskådare som ropade och tjoade åt oss nyväxlade. Det gav en riktig push, och löpetappen fick en drömstart. Jag kände att det troligen gick för fort de första kilometrarna, men det gick ju så lätt! Nåja, jättefort gick det väl inte – första halvmilen på 28:39 – men allt är ju relativt. Jag hade redan kämpat länge och hade lång väg kvar.

Trots att löpningen gick lätt drabbades jag av kräkkänslor ganska snart. Detta är något som händer ganska ofta: Jag blir mer och mer illamående till dess att känslan är att ”nu kommer spyan” och hela kräkmaskineriet går igång med hulkningar och allt – men ingenting kommer. Och sedan har illamåendet gått över för ett tag. Denna procedur gick jag igenom några gånger under loppet, och publiken måste ha trott att jag var mer hardcore än jag var: Springa, stanna, kräkas, springa. Eller springa, kräkas – utan att stanna. Varje gång detta händer känner jag en lika övertygande känsla av att nu kommer det komma en spya, men innerst inne vet jag att det kommer det inte alls, för detta händer hart när varje gång jag anstränger mig hyfsat mycket – utan att det någonsin kommit nån spya. Den enda gången jag spytt i samband med träning var på träningsläger i Portugal på den gamla goda tiden då jag var en riktigt seriös löpare (min ungdoms dagar), men det tillskriver vi magsjuka snarare än träningen i sig.

Även utefter löpbanan var det bra publikstöd. Banan började med en sväng ut i villaområdena i norra delen av stan, och där fans spridda skurar av åskådare som outtröttligt hejade på oss löpare och hojtade våra namn, som de kunde läsa på numerlapparna. Många lunkade fram, många gick, få lyckdes hålla ihop särskilt snygga löpsteg. Själv fick jag dock en komplimang på tredje och sista varvet: ”Bra löpsteg för att ha kommit så långt, Göran!” – en komplimang med vederbörlig reservation.

När banan gick in de i centrala delarna av stan fick Kalmar visa upp sig från sin bästa sida. Dagarna innan vi reste ned till Kalmar fick jag rapporter om att det redan surrade om Ironman i hela stan. Och denna dag hade hela stan gått man ur huse för att heja fram oss. Banan gick i flera serpentiner genom stan, och på sina ställen var det fyra-fem led med jublande åskådare. Höjdpunkten var ju naturligtvis den långa raksträckan på gågatan mot stora torget, där man såg det efterlängtade målet; gågatan var fullpackad med människor i feststämning och väl inne på torget möttes man av publik på läktare och en speaker som eldade på publiken och ropade ”You are an Ironman!” till alla som gick i mål. Men först var man tvungen att passera förbi målet två gånger, trängtande se på när andra gick i mål och själv fortsätta in på nästa varv. Det var både lite retsamt och mycket sporrande att gäckas av målet på det sättet.

På sista varvet var jag trött, mycket trött. Ända fram till de sista kilometrarna hade jag sprungit hela vägen, med undantag för ett par hundra meters gång under intag av mat och dryck vid vätskekontrollerna var 5:e kilometer, men under de sista kilometrarna blev det en del promenad. Jag fick osamstämmiga rapporter om den exakta distansen som kvarstod till målet, och det kändes som det ständigt dök upp böjar och omvägar som jag inte mindes från förra varvet, men till slut visste jag att det bara var ca 2 km kvar. Då blev livet lätt. Jag var sjukt trött, men jag sprang med ett leende på läpparna. Över bron till centrala Kalmar, förbi växlingsområdet, in i stan. Successivt fram mot de fem leden av åskådare i böjen in på gågatan – upploppet. Åskådare som skrek mitt namn, hejade, jublade. Bara för mig. Genom svängen. All trötthet borta. Och långt där borta såg jag målet, och jag sprang. Sprang som en gasell.

Jag springer de sista 50 metrarna. Marathonloppet sprang jag på 5:03:17,
Foto: Finisherpix.com

Inramningen var helt fantastisk. Euforin total. Jag hade fixat det! ”You are an Ironman!” – och den här gången menade han mig.

Jag hann inte mer än pusta ut som hastigast innan jag blev personligen omhändertagen av en ung funktionär. ”Följ mig”. Genom en fålla. ”Ställ dig här så ska vi fotografera dig”. Klick. ”Vi fortsätter hitåt”. In på nån form av backstage-område. ”Här har du dusch och omklädningsrum, där är ett isbad”. Vidare. ”Här är dina tillhörigheter”. Jag får min vita påse, den som jag slängt bland 1500 andra vita påsar före start. ”Där får du massage, där får du din finisher shirt och i tältet där borta bjuder vi på pizza, öl och lite annat gott. Ha en trevlig kväll!”. Bättre service får man leta efter!

Visst ser jag både trött och nöjd ut? Det var jag.
Foto: Finisherpix.com

Jag tog god tid på mig. Massage, pizza, öl, isbad, dusch, mer pizza och öl. Sedan var det dags att gå ut och bevittna och delta i en fin tradition i Ironmansammanhang: Heroes Hour. Alla triatleter hade blivit uppmanade att stanna kvar efter målgång, för att vara på plats och heja på de sista in i mål. Torget och gågatan var nära kokpunkten, speakern drog upp stämningen i skyn och de sista eftersläntrarna hade ett riktigt maffigt publikstöd nedför upploppet. När klockan började närma sig maxtiden och det bara var 10-15 minuter kvar fick vi veta att det bara var en triatlet kvar ute på banan, men att han skulle få svårt att hinna i mål i tid. ”Men ingen går härifrån”, förmanade speakern, ”vi stannar här och hjälper honom sista biten in i mål. Allihopa!”. Och det gjorde vi. När han var inne på sista böjen, ännu inte inom synhåll men tillräckligt nära för att höra oss steg ett 1000-mannajubel mot skyarna. Ove, som han hette, fick höra av en funktionär att det var honom vi jublade för, men han trodde inte på det. Men det stod klart för honom när han kom in på upploppet och alla 1000 åskådare skanderade ”Ove! Ove! Ove!”. Han brast ut i glädjetårar när han korsade mållinjen. Han var så lycklig och så nöjd, trots att han missat maxtiden med 1-2 minuter. Det var inte viktigt.

I väntan på Ove. Hög stämning.

Ove fick ingen medalj. I vart fall inte officiellt. Men han fick en champagneflaska och hans tränare skänkte sin medalj till honom. Stort! Jag hade turen att träffa på Ove lite senare. Vi pratade lite, och det var härligt att se hans glädje.

Ove efter att lugnet hade lagt sig.

Och själv var jag nog lika lycklig. Och jag sov sedan som en gris. Utan kramp.

Leendet hade jag kvar på läpparna dagen efter. Flera dagar, flera veckor efter. Och det smyger sig tillbaks nu när jag skriver detta. Det är en skön känsla att ha gjort det, att veta att jag kan. Och det var en helt fantastisk upplevelse. Något helt overkligt, som jag knappt trodde på att jag var en del av ens när jag var mitt uppe i det. Men det var jag. Jag gjorde det.

Jag är en Ironman.

Mot Trosa!

Dags för cykellopp.