Mot Trosa!

Dags för cykellopp.

Sommarens äventyr i en bild

Ride of Hope och Ironman. Så ja.

Ironmanbankett och prominenta bekanta

Det bjöds på god mat och underhållning på banketten som startade kl 14 idag. Vid prisutdelningen visade det sig att jag har ett par riktigt duktiga triathlonbekanta:

Först ropades Lena Karlsson upp på scenen. Hon är den enda i triathlonklubben i Eskilstuna som jag hunnit träffa ännu, och hon knep SM-guldet i sin klassen 50-54 år. Henne kommer jag få glädjen att träna med framöver.

Senare ropades Emma Graaf upp. Henne tränade jag simning med i mina dagar i IK Fyris i Uppsala. Jag visste att hon var bra, men inte att hon var SÅ bra; hon knep SM-silvret i huvudklassen, efter en runda på 9:51:50. Inte illa!

Jag passade på att hälsa på båda. Kul, då har man en fot i Ironmanvärldens finkretsar! Saknas bara egna flashiga tider. Kanske man skulle göra en seriös satsning för att få ned tiden till nästa år?

Packa, fixa, greja

Kroppen känns förvånansvärt bra så här dagen efter. Stel, absolut, men inga krämpor i övrigt. Nu raffsar jag ihop min packning för att hinna gå på ironmanbanketten om en timme.

Stressa, stressa.

Hämtning av cykel och utrustning

Efter loppet får man gå och hämta sin utrustning som man lämnat i växlingsområdet. Där står min kära trotjänare precis som jag lämnade henne, upphängd i sadeln, med en flaska vatten och en flaska sportdryck från sista depån.

Vilken upplevelse det har varit. Jag får skriva mer en annan gång. Nu ska jag njuta av känslan.

Heroes hour, vi välkomnar de sista triatleterna i mål

Storartad stämning!

Jag fixade det

Jag har gjort en Ironman.