Mellanmål

Så här kan det se ut.

Apropå det senaste dopingavslöjandet

Min vän Alexander Amprazis skrev ett tänkvärt inlägg apropå det senaste avslöjandet om att Nicklas Axelsson återigen har fifflat med med doping. Alexander menar att det finns en tendens att dekontextualisera doping och därigenom demonisera den enskilda idrottaren. Istället för att överbestraffa den dopade idrottaren så menar Alexander att man måste arbeta fram en grundläggande attitydförändring inom cykelsporten. Organisationerna och sponsorerna bakom idrottaren måste få sin del av ansvaret, menar han.

Jag håller med Alexander till viss del. Visst krävs det en attitydförändring, och visst måste alla parter få del av ansvaret. Och visst finns det en tendens att dekontextualisera dopingmissbruket. Men det finns en motsatt tendens också, nämligen att beröva den enskilda idrottaren sitt individuella ansvar. Överkontextualisering gör idrottaren till en produkt av kontexten, alltså ett offer för den hårda, brutala idrotten och dess demoniska företrädare som kräver prestation till varje pris. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans i mitten på skalan.

I min mening så väger det personliga ansvaret över. Vi kan inte låta individer gömma sig bakom ett system, en hårt drivande tränare eller orimliga krav från sponsorer. Klarar man inte av att uppfylla uppställda förväntningar utan att göra avkall på det personliga ansvarstagandet, så har man för högt ställda förväntningar. Det är trots allt så att de allra flesta av oss inte ryms på toppen. Vi tvingas acceptera det och välja en annan karriär, snarare än en spruta.

Någon som gör det motsatta valet visar med tydlighet på två saker. För det första är hon inte en idrottare i vidsträckt bemärkelse, och för det andra har hon i grunden en inställning till idrotten som kan komma att bli farlig i eventuellt framtida idrottande. Sådana utövare har inte i idrotten att göra, inte för att de nödvändigtvis ska straffas i varnaglande syfte, utan för att de är något främmande för idrotten som sådan.

Och alldeles oavsett det subjektiva så innebär doparens fortsatta tävlande rent objektivt att förtroendet för sporten i allmänhet och hennes resultat i synnerhet blir högst begränsat. Oavsett vad man tycker om den enskilda doparens klandervärdhet så talar detta för att utesluta henne från idrottens gemenskap i en för idrotten rent protektionistisk anda. Hon bör alltså offras på den rena idrottens altare.

Bildkälla: Wikimedia Commons, fotograf Wladyslaw Sojka
Bildlicens: Creative Commons

God Jul

Största delen av julhandeln brukar jag sköta dagen före dopparedagen. Nu har jag tagit mig till mitt smultronställe, Café Sten Sture i gamla stan i Stockholm. En jultradition som jag firar på egen hand varje år. Julen innebär en lugnare period i träningen några dagar, men simutrustningen har fått följa med på resan för att jag i vart fall ska kunna få in ett pass. Återstår bara att önska er alla en God Jul och skön vila om det blir något av den varan. På återseende!

Bloggen för RS2010

Sommarens äventyr Riksgränsen-Smygehuk 2010 har fått en egen blog, där några av oss som tänkte delta ska skriva om vägen fram till resan. Jag är först ut, och min presentation kan du läsa här.

Se även mitt tidigare bloginlägg om RS2010.

Inspiratörsutbildning med mera

Så var det imorse äntligen dags för den tredje dagen i hälsoinspiratörsutbildningen med Niclas Mårdfelt (se mitt förra inlägg om Niclas och utbildningen). Det var roligt och intressant förra gången, och likaså denna gång. Vi inspiratörer är i vart fall inspirerade, och det är ju en bra början.

Idag har jag kört ett relativt lätt spinningpass. Jag måste tvinga mig själv att köra nåt annat än bara simning, även om simningen är prioriterad nu när jag är nybörjare. Jag vill få en snabb start och utnyttja Kroons kurs till fullo.

Knäet känns inte av alls, men jag har inte vågat testa det i skarpt läge med löpning. Inga problem vid gårdagens simning eller dagens spinning, så jag tycks kunna träna minst två av tre moment i alla fall. Imorgon har jag dock bestämt att det får bli vilodag. Jag har tränat 8 dagar i rad nu.

Vinterlöpning, gamla löparbekanta och ett ont knä

Genom den mailinglista som används av IK Fyris Triathlon har jag kommit i kontakt med en gammal bekant. Fredrik Swahn heter han, och vi möttes ofta ute på tävlingar på den tiden då det begav sig för 8-10 år sedan. Han var bättre än jag, men jag har slagit honom minst en gång, vilket jag naturligtvis måste påpeka..

Nu visade det sig att han dessutom för några år sedan träffade en tjej som sedermera blev hans flickvän, och det är ingen mindre än min gamla träningskamrat från tiden i Hässelby SK för många år sedan, Jenni Nilsson. När jag sedan tappade kontakten med dem båda av den anledningen att jag helt enkelt inte höll på med löpning längre, så hade de fortfarande inte träffats. Men vi alla flyttade var för sig till Uppsala, och de träffades här. Där ser man. Världen är liten.

Båda sysslar nu för tiden med duathlon, och Jenni har tagit små steg mot triathlon. I senaste upplagan av duathlon-SM stod de båda högst upp på prispallen i sina respektive klasser. En högst imponerande dubbel! Och nu när jag ska börja syssla med triathlon, så har det fört mig samman med dessa båda människor igen.

Jenni träffade jag på redan igår, då jag åkte ned till simhallen för att presentera mig för triathlonklubben under deras simpass. Och idag tog jag mig till Eriksbergsskolan för att köra ett cirkelträningspass med dem båda och två för mig nya bekantskaper. Det var länge sen jag körde ett sånt pass. Det var både nyttigt, roligt och lite nostalgiskt.


Riktigt så här mycket snö har vi visserligen inte

Jag snörade på mig löpskorna på vägen till träningen. Den första riktiga snön har äntligen kommit till Uppsala, och det var riktigt vackert ute. Mitt i halvskymningen gav jag mig ut på en omväg runt elljusspåret i Stadsskogen. Det var väldigt stämningsfullt. Mörker omkring mig, ett upplyst lössnöbelagt spår framför mig och skogen nästan helt för mig själv. Det är såna här pass som ger glädje och motivation, och som man tänker tillbaks på under regngrå höstdagar.

Tyvärr fick jag ont i knäet mot slutet av löpningen. Cirkelträningen gick bra ändå, men löpningen hemmåt fick gå i skamtempo för att hålla knäet under smärtgränsen. Jag hoppas bara att det inte blir några framtida komplikationer av detta.

Bildkälla:

http://www.flickr.com/photos/randihausken/ / CC BY-NC 2.0

Ansiktslyft

Bloggen har fått ett nytt ansikte. Blogspots gamla trötta standardtemplate duger inte. Hur funkar denna? Jag vet att det är lite klichéartat med spiralblocksdesignen, men ändå.