Framtidens pendlarcykel?

På mässan mötte jag Fredrik Rudenstam som ställde ut sin Nishiki Urban Commute Concept. Förutom att den är riktigt snyggt designad, så har den ett par riktigt intressanta tekniska egenskaper. Belysningen till exempel, består av LED-film som följer ytskiktet på cykeln och inte syns när belysningen är avstängd. Det betyder att man inte behöver bekymra sig om lampor och reflexer som stör helhetsintrycket. Naven är helt svarta i dagsljus, men när de belyses i mörker så syns texten "Nishiki" skriven med reflextext över naven. Snyggt, helt i stil med tex Zipps nav, men med en kreativ extra dimension.

Mest intressant är dock de datorstyrda steglösa växlarna. Man ställer in några referensvärden, och datorn anpassar utväxlingen efter vilken effekt man har i pedalerna, så man håller en konstant kadens. När du trycker på hårdare i pedalerna så behöver du inte trampa snabbare eller manuellt växla upp. Det går bara snabbare, helt enkelt.

När får vi se denna cykel i butikerna då? Mja, det verkar oklart när eller om vi ens får det över huvud taget. Fredrik talar om sin kreation som ett debattinlägg. Han vill främst belysa kraften i en enhetlig design av såväl ram som komponenter. I dagsläget finns det en tydlig uppdelning mellan å ena sidan ramtillverkare och å andra sidan komponenttillverkare, var och en med sitt eget formspråk. Vad händer med designen när dessa två formspråk måste kombineras till en helhet, frågar han sig.

Den ovan avbildade modellen är just det, en modell. Det finns ingen fungerande prototyp, men tekniken finns. Det steglösa navet är redan utvecklat, men är för tungt för tävlingscyklar. På sikt talar Fredrik om att man kanske får se dem i tempocyklar. Den som lever får se. Klart är att denna cykel väcker ett antal intressanta tankar, och jag hoppas att vi får se mer av Fredriks idéer inom kort.

Och appropå det, man kan ju ta en titt på hans företags hemsida:
http://standarddesign.se/

Tempocykel

För nätta 110 lax blir den din. Ja tack.

Ride of Hope på Svenska cykeldagarna

Imorgon ska jag åka till Jönköping för att i dagarna två stå i Ride of Hopes monter på Svenska cykeldagarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa många av mina cykelvänner som annars är utspridda över halva landet. Under första dagen ska vi köra ett spinningpass med och av Ride of Hope-cyklister.

Ni som följde min cykelresa i somras kanske kommer ihåg Sara och Damir som drev ett kafé vid Skuruhatt i Småland. Jag har hållit kontakten med dem, de har nu flyttat till Jönköping. Jag hoppas hinna med att träffa dem under helgen också.

Ride of Hopes hemsida
Svenska cykeldagarnas hemsida

Riksgränsen - Smygehuk 2010

Förhoppningsvis blir detta ett av mina äventyr under 2010. Det är min vän Alexander Amprazis (eller Bruschan, som vi kallar honom) som arrangerar, och ett helt knippe cyklister från Ride of Hope planerar att delta. Så även jag, bara jag får det att funka med jobb och allt. Jag vill verkligen vara med.

Sträckan är 210 mil och den ska cyklas på ganska kort tid. Troligen landar dagsetapperna på 18-25 mil, om jag inte missminner mig.

I övrigt hoppas jag på att kunna få tid till att delta i Ride of Hope, också har jag ett eget litet bergscyklingsprojekt på G.

Bloggen för Riksgränsen - Smygehuk 2010
Alexanders blogg

Dagens inspiratör

Jag ska bli hälsoinspiratör på företaget där jag jobbar. Det innebär att jag ska inspirera och stötta mina arbetskamrater till en hälsosammare livsstil och hjälpa till att skapa ett hälsosammare arbetsklimat såväl fysiskt som psykiskt. Idag har jag varit på utbildning inför detta, och utbildningen fortsätter imorgon.



Men det är inte mig som rubriken syftar på, utan på en av föreläsarna under utbildningen, Niclas Mårdfelt. Han och Rune Larsson (mannen bakom de välkända Runekakorna) blev första svenskar att ro över Atlanten, och Niclas har gjort ett antal andra äventyr. Han blev förste svensk och fjärde person i världen att med muskelkraft både ha korsat en ocean, cyklat över en kontinent och bestigit en kontinents högsta berg. På hans hemsida uttrycks saken så här:

Tanken på att genomföra 3 x mårdfelt är över tio år gammal och baseras på att oceanrodd är mer krävande än andra äventyrsformer. Det vore helt enkelt dumt att inte genomföra 3 x mårdfelt när chansen fanns.

Man kan alltså säga att han gjorde de senare två äventyren som av bara farten. Också ett sätt att se på saken, och det ger lite perspektiv på mitt eget cykeläventyr. Den inställningen är helt fantastisk och väldigt kraftfull när det gäller att få saker gjorda. Jag har vid flera tillfällen mött folk som gått igenom något väldigt svårt, låt vara något som är fysiskt krävande, en mental utmaning eller en personlig tragedi. Ofta har dessa människor en helt annan inställning till problem: "Vad är detta mot vad jag har gått igenom förut". Problem, hinder och utmaningar är relativa.



Niclas sprudlar av energi och livsglädje. Inte ens den mest motsträviga kan låta bli att dra på munnen när han kämpar med yviga gester som involverar hela kroppen ända nedifrån tårna och ut i fingerspetsarna, ansiktsuttryck, tillrop och olika röstlägen för att engagera, entusiasmera och underhålla publiken. Ingen kan undgå att känna sig inspirerad, och när han bakar in gedigna kunskaper om friskvård, prestationspsykologi, mm. i kakan och kryddar med paralleller till sina egna äventyr, då är framgångsreceptet ett faktum.

Om du vill läsa mer om Niclas Mårdfelt så kan du besöka hans hemsida. Där kan man även hitta videofilmer och radioklipp från atlantrodden.

http://www.mardfelt.com/

Bilderna är tagna från Niclas hemsida och publicerade med hans tillstånd.

Solnahallen

Jag har hela hallen för mig själv. Det var flera år sedan jag var här sist, och tyvärr har de byggt om hallen till det sämre. Nu är det bara en bana mot tre eller fyra som det var förr. Dessutom är kurvorna inte doserade längre. Det är en märkbar skillnad, kurvorna tar ordentligt på benen. Anledningen till ombyggnationen var tydligen att marken sjönk, och det finns visst inga planer på att dosera kurvorna igen. Synd. Det blir nog inte så mycket mer träning i Solnahallen för min del efter detta pass, så det känns nästan lite vemodigt att lämna hallen. Jag har en förmåga att bli lite nostalgisk av mig.

Adjö, Solnahallen. Tack för den tid som varit, även om det mesta utspelade sig för länge sedan.

Shoes, shoes, shoes!

Är på en kort stockholmsvistelse, och packningen består mest av skor. Cykelskorna med SPD för spinningpasset jag tog på vägen hit samt löpskor och spikskor. Jag är inte i form att köra ett helt intervallpass i spikskorna, men ska ta ett par vändor för känslans skull. Spikskor är löpningens tempohojjar. Ett av målen för resan är Solnahallens inomhusarena för friidrott, där jag ska springa ett intervallpass. Inte så mycket för träningseffektens skull som för inspiration och gamla minnen.