Ute ur stan

Framme i Stockholm

Eller rättare sagt Solna. När Peter fick höra det så drog han genast fram finölen. Distansmätaren passerade 100 km precis utanför hans hus.

Första stoppet

Första sträckan för dagen var Uppsala till Sigtuna för att träffa familjen. Alla är nämligen samlade här för brorsans flickväns vernisage. Hon ställer ut sin konst för första gången, och jag är riktigt imponerad av hennes alster. Om ett tag blir det farväl och vidare resa till Stockholm.

Packning

Det är sent. Jag ska upp tidigt. Jag blir aldrig riktigt klar, och packningen blir inte så lätt som jag vill. Men det ska nog gå.

Planering inför resan

Med en vecka kvar till avfärd är planeringen i full gång. Jag sitter med Google Maps och en vanlig vägkarta av papper (!) och försöker plotta olika resvägar. Väldigt grovt ser planen ut så här:

Först denna sväng förbi Gränna och sedan ned till Oskarshamn (använd zoomfunktionen om kartan är väldigt inzoomad, får aldrig riktigt ordning på det där):



Visa större karta

I Oskarshamn går det en färja över till Byxelkrok på Öland, och därifrån bär det av ned till Ölandsbron och Kalmar för att sedan korsa landet raka vägen till Magretetorp. Därefter är det lite luddigt vad som kommer hända, men i mån av tid blir det en tripp till Båstad, samt ett besök på Flickorna Lundgrens Café på väg mot Kullens fyr med tillhörande naturreservat. Slutligen avresa mot Lund för att infinna mig vid starten av Ride of Hope.

En ungefärlig karta över den sträckningen:


Visa större karta

Sedan väntar alltså de 125-135 milen i Ride of Hopes regi. Där ser bansträckningen ut ungefär så här:


(Jag tog mig friheten att sno bilden från Ride of Hopes hemsida, men det gör nog inget i och med att jag passar på att göra lite reklam för loppet)

Arrangörerna av Ride of Hope har lyckats fixa så vi får gå i mål på Gröna Lund i Stockholm. Det blir en finfin avslutning på en månads trampande. Jag hoppas verkligen att knäet ska klara av detta.

Totalt blir det 116 mil på egen hand ned till Lund, om jag håller mig till den plottade vägen (men den är bara temporär). Med 21 dagar till mitt förfogande så innebär det en genomsnittlig cykelsträcka på lite drygt 55 km per dag.

Den totala sträckan blir runt 245 mil (då räknar jag med att Ride of Hope blir 130 mil). Ett stort projekt. Önska mig lycka till...

Cykelsemester med välgörenhetslopp

Nu finns det ingen återvändo, åtminstone ekonomiskt sett. Jag har betalat in 1800 kr för att få vara med i Ride of Hope, ett cykellopp som går från Lund till Stockholm via diverse omvägar. Totalt spänner banan över 125 mil och den passerar ett antal sjukhus där cancersjuka barn vårdas. Slutmålet är Astrid Lindgrens barnsjukhus, där en maskot som forslats cykelvägen genom hela södra Sverige ska överlämnas.

Loppet arrangeras till förmån för Barncancerfonden, och alla anmälningspengarna går raka vägen till dem, så det gör inte så mycket om mitt knä eller något annat sätter punkt för mitt deltagande, trots att anmälan och inbetalningen är bindande. Ja, knäet är ett reellt hot som det känns just nu. Loppet är visserligen uppdelat på 9 dagsetapper, men det är ändå ganska mycket cykling för min bara nästan återställda led. Och inte nog med det; jag ska cykla dit också.

Japps, den 11 juli påbörjar jag mitt mödosamma trampande i riktning söderut. På tre veckor ska jag ensamcykla ned till Skåne och gärna få lite tid att åka runt lite där innan det är dags att infinna sig i Lund den 1 augusti för att delta i loppet.

Med på resan har jag den ovan avbildade cykelkärran av modell BOB Yak (som Göran Kropp enligt obekräftade uppgifter hade på sin cykelexpedition till Himalaya). Gosh, den var dyrare än min cykel, som jag visserligen köpte begagnad till ett bra pris. Men det var det värt, för alla andra modeller är klumpiga, breda tvåhjulslösningar som fullkomligt dödar cykelns köregenskaper.

Men vi får se hur långt jag klarar mig med mitt stackars knä. Jag håller tummarna, men ropar inte hej förrän... Man kan ju inte lyckas om man inte försöker. Och om jag misslyckas, så får i alla fall de cancersjuka barnen ett litet bidrag.

Ingen Vätternrunda

Så var beslutet fattat: Det blir ingen Vätternrunda för mig i år. Knäet är bra nog för lätt träning över kortare distanser, men 30 mil vore på tok för mycket. Det är tråkigt, men det är det enda rätta. I stället siktar jag på att vara bra i tid till min cykelsemester. Mer om de planerna vid senare tillfälle.

Av fyra arbetskamrater som skulle åka tillsammans till Motala och betvinga Vätterns strandvägar så återstår bara en. Alla vi andra har droppat av utefter vägen, så nu får Putte trampa med fyrdubbel kadens. Lycka till, Putte och alla andra som ska cykla!