Mellanmål

Så här kan det se ut.

Apropå det senaste dopingavslöjandet

Min vän Alexander Amprazis skrev ett tänkvärt inlägg apropå det senaste avslöjandet om att Nicklas Axelsson återigen har fifflat med med doping. Alexander menar att det finns en tendens att dekontextualisera doping och därigenom demonisera den enskilda idrottaren. Istället för att överbestraffa den dopade idrottaren så menar Alexander att man måste arbeta fram en grundläggande attitydförändring inom cykelsporten. Organisationerna och sponsorerna bakom idrottaren måste få sin del av ansvaret, menar han.

Jag håller med Alexander till viss del. Visst krävs det en attitydförändring, och visst måste alla parter få del av ansvaret. Och visst finns det en tendens att dekontextualisera dopingmissbruket. Men det finns en motsatt tendens också, nämligen att beröva den enskilda idrottaren sitt individuella ansvar. Överkontextualisering gör idrottaren till en produkt av kontexten, alltså ett offer för den hårda, brutala idrotten och dess demoniska företrädare som kräver prestation till varje pris. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans i mitten på skalan.

I min mening så väger det personliga ansvaret över. Vi kan inte låta individer gömma sig bakom ett system, en hårt drivande tränare eller orimliga krav från sponsorer. Klarar man inte av att uppfylla uppställda förväntningar utan att göra avkall på det personliga ansvarstagandet, så har man för högt ställda förväntningar. Det är trots allt så att de allra flesta av oss inte ryms på toppen. Vi tvingas acceptera det och välja en annan karriär, snarare än en spruta.

Någon som gör det motsatta valet visar med tydlighet på två saker. För det första är hon inte en idrottare i vidsträckt bemärkelse, och för det andra har hon i grunden en inställning till idrotten som kan komma att bli farlig i eventuellt framtida idrottande. Sådana utövare har inte i idrotten att göra, inte för att de nödvändigtvis ska straffas i varnaglande syfte, utan för att de är något främmande för idrotten som sådan.

Och alldeles oavsett det subjektiva så innebär doparens fortsatta tävlande rent objektivt att förtroendet för sporten i allmänhet och hennes resultat i synnerhet blir högst begränsat. Oavsett vad man tycker om den enskilda doparens klandervärdhet så talar detta för att utesluta henne från idrottens gemenskap i en för idrotten rent protektionistisk anda. Hon bör alltså offras på den rena idrottens altare.

Bildkälla: Wikimedia Commons, fotograf Wladyslaw Sojka
Bildlicens: Creative Commons