Återfödd på en cykel

Semesterplanerna reviderade, träningen igång

2010-06-23T13:40:00.005+02:00

Tyvärr blir det första, och också största, äventyret för sommaren inställt. RS2010, cykelresan från Riksgränsen till Smygehuk drabbades av en serie avhopp och blir därför inte av. Annars hade det varit dags för avresa norrut redan idag eller imorgon. Istället planerar jag en mindre resa med cykeln över midsommar. Det bär av uppåt Norrtäljehållet, där jag ska fira midsommar med familjen, sedan ned till Stockholm där jag ska träffa några vänner samt dra ett par cykelrundor med Jens som jag lärde känna under Ride of Hope. Återstår att se om några fler stockholmscyklister vill vara med.

Eventuellt blir det sedan en avstickare söderut med Jens, som ska cykla till familjens skånesemester. Det beror på hur det ser ut i almanackan när det väl drar ihop sig. Hur som helst så blir det sedan till att ge sig av uppåt Uppsala igen innan semestern är slut.

Jag har delat upp semestern i två tvåveckorsblock. Detta första block var ju alltså tänkt för RS2010, och det andra blocket är avsatt för deltagande i Ride of Hope. Det skulle jag aldrig missa!

Förresten, kan jag cykla alla 125 mil på Ride of Hope, så kan du säkert cykla åtminstone en etapp. Alla pengar från arrangemanget går till barncancerfonden, och det är ett helt fantastiskt motionslopp med underbara människor och en fantastisk stämning. Var med, för tusan! Första etappen går den 7 augusti och den sista går 15 augusti. Bor du söder om Dalälven så finns det en etapp nära dig. Kolla på Ride of Hopes hemsida!

In other news, anledningen till att bloggen har legat inaktiv ett tag är att jag själv har gjort detsamma. Här har jag lyckats lägga om mitt liv helt och fullt, blivit ett med träningen, identifierat mig utifrån min fysiska aktivitet, blivit pigg, stark, självsäker. Jag hade återupptäckt en del av mig själv som jag saknat sedan mina löpardagar, och denna gång var det för evigt. Nästan..

Plötsligt fann jag mig själv i en förvisso mycket bekväm soffa, men i en desto mer obekväm sanning - jag hade åter förvandlats till en hösäck. Visst, jag har alltid kunnat titulera mig aktiv. Jag har aldrig haft problem med att anstränga mig - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km helt otränad, vilket är en merit jag kan leva länge på (och således säkert redan flashat med här på bloggen förut). Men kan man verkligen kalla sig idrottare om man nästan aldrig idrottar? Jag vaknade dock till en insikt - jag vägrar att tappa det som jag äntligen, efter många misslyckade försök, hade lyckats bygga upp. Jag vägrar bli den där killen som skulle kunna om han bara orkade bry sig. Inte en gång till. Alltså, det finns bara en sak att göra: Att komma igång igen.

Bilden ovan är tänkt som något av en metafor. Att börja träna (eller, om man vill, att sluta löka) är i mångt och mycket detsamma som att sluta röka. Att sluta är inte svårt. Varje rökare slutar flera gånger om dagen - varje gång de släcker en cigarett. Den stora konsten är att inte börja igen - att inte tända nästa cigarett, eller, i träningsfallet, att inte hoppa över nästa träningspass. Träning, liksom rökfrihet, är ett livslångt åtagande som kräver ständig hängivenhet och självdiciplin. Det går att underlätta kampen med hjälp av delmål och social kontroll.

Det är bland annat därför jag har föresatt mig att springa Fjällräven Extreme Marathon 2011, och det är bland annat därför jag har denna blogg.

Den tid som jag stått träningslös har trots allt gett mig något positivt. Den ilska jag känner gentemot mig själv och den rädsla jag känner för att förlora det jag börjat bygga upp tjänar som en extra injektion av inspiration. Dessutom har det gett upphov till lite intressanta reflektioner. Alla erfarenheter är nyttiga erfarenheter, bara man kan göra något konstruktivt utav dem.

___
Foto: Nina Hellman

Dagens inspiratör

2010-06-21T21:56:00.001+02:00

In other news, det har börjat röra sig lite i mitt träningsliv, så snart börjar uppdateringarna rulla här på bloggen igen.

Dagens inspiratör

2010-05-14T21:05:00.001+02:00

Spinn of Hope

2010-03-29T22:57:00.003+02:00

I lördags gick jag upp i ottan för en god sak. 04:30 stod klockan på, och färden gick till huvudstaden där jag skulle sitta på en spinningcykel mellan klockan 08 och 10. Men det var inte vilket spinningpass som helst, det var Spinn of Hope, systerarrangemang till Ride of Hope som jag cyklade i sommar. Tanken är att ett antal lag håller igång varsin spinningcykel under 12 timmar, betalar en summa för att få vara med på kalaset och så går pengarna raka vägen till Barncancerfonden. I år deltog ca 4500 personer och vi lyckades gemensamt samla in 673 500 kr!

För min egen del blev det alltså "bara" två timmar denna gång. När rosa bandets 24h-spinning (ett par korta inlägg om den tillställningen finns här) gick av stapeln i Göteborg så körde jag ju 10h, men jag hade en bra anledning till att ta det lite lugnare denna gång; det var min födelsedag, och jag skulle till en annan del av stan för att fira ut min ungdom. Det blev en riktigt lyckad dag med spinning, bowling, golf, öldrickande och poker. Nytta och nöje i förening, i dubbel bemärkelse - välgörenhet contra spel och dobbel, träning contra ölkonsumtion. Är det vad som avses med Yin och Yang?

Bilden har jag stulit från Spinn of Hopes hemsida, jag tror säkert inte att de misstycker.

Min simteknik genom kameralinsen

2010-03-10T23:10:00.006+01:00

Jag har gått oerhört mycket framåt i min simning. Nu känner jag att uthålligheten finns och jag börjar hitta en teknik som känns avslappnad och hyffsat effektiv. Nu ska jag skifta över en del av mitt fokus till löpning och cykling igen, för jag känner att simningen funkar. Hittills har jag spenderat all träningstid i bassängen.

I måndags körde vi lite filmning under träningen med IK Fyris Triathlon. Väldigt nyttigt att se hur det ser ut när man simmar. Vissa saker ser jag ju själv, men jag uppskattar alla kommentarer på min teknik.

Video nr 1

P3080020 from Martin Rölin on Vimeo.

Jag säger i början av klippet att min vändningsteknik är allt annat än bra, och tur är väl det, för min andra vändning i detta klipp är, just det, allt annat än bra. "Vad sa jag om mina vändningar?" lyder min replik, varvid jag anser att jag slätat över min egentligen ganska stora skam. Tråkigt nog har det hänt att jag gjort just sådana här vändningar ett antal gånger, oftast med folk på alldeles för kort håll. Osnyggt, men fåfängan lämnar jag vid poolkanten när jag tränar simning. Det ser inte alltid vackert ut, helt enkelt.

Video nr 2

P3080021 from Martin Rölin on Vimeo.

Video nr 3

P3080022 from Martin Rölin on Vimeo.

Delfinkicken vid frånskjutet har i stort sett ingen effekt, och det slutar med att jag tappar nästan all fart och mer eller mindre flyter upp till ytan. Men det finns säkert mer att säga om detta klipp. Kommentera gärna!

Förbättrad benspark

2010-02-20T16:19:00.009+01:00

Jag har nu spenderat väldigt mycket tid i bassängen. Denna vecka har jag simmat varje dag hittills, och det ser ut som att det blir en sjudagarsvecka i poolen. För närvarande har jag väldigt bra arbetstider - jag jobbar långa pass tisdag till torsdag och är ledig resterande dagar. De dagar då jag jobbar börjar jag kl 9, så jag hinner ta en kort vända i poolen innan jobbet.

Igår när jag kom till Fyrishov så gick jag först för att köpa en ny pull buoy från Kroons Simcenter, butiken som även håller i simkurser. Den första månaden i min än så länge korta simkarriär simmade jag med i deras motionsgrupp över jul och nyår. Tränaren Kjell skakade nog lite på huvudet när han såg mig plaska omkring i något som skulle efterlikna crawl, men jag är en envis jäkel och gav mig den på att hitta tekniken. Konsten är att lämna fåfängan vid poolkanten. Det får se illa ut, bara man tar sig framåt. Och även om simningen inte alltid bar framåt, till färdriktningen sett, så gick i alla fall utvecklingen framåt.

Efter att ha överlevt deltagandet i Kroons jul- och nyårsgrupp, men inte mer än så, var det till att fortsätta på egen hand. Jag började även träna med IK Fyris triathlon varje måndag, så där har jag en del hjälp med teknikbiten. Största delen av simningen sker dock på egen hand. I helgen hade jag ett genombrott i och med att jag hittade en bra high elbow catch (se detta inlägg i bloggen). Igår var det dags för nästa genombrott.

Crawlkicken ska ungefär se ut som om du ska sparka till en fotboll

Det började redan i torsdags när jag för andra gången experimenterade med en tvåtaktskick, dvs att bara sparka två gånger för varje armcykel. Det innebär en kick per armtag. Jag vet sedan tidigare att det är till stor del benkickens fel att jag blir så trött när jag simmar, och när jag tvåtaktskickar så orkar jag mycket mer. Dock blir vattenläget sämre - benen hinner sjunka mellan kickarna. Jag drog mig så till minnes att jag hört sägas att en klassisk sextaktskick (dvs tre kickar per armtag, sex per armcykel) ska göras med en kraftig kick som initierar kroppsrotationen, följd av två lättare kickar. Min egen kick hade mer karaktären av en kollibris vingslag - full fart och samma styrka i alla kickar. Jag tror dock att själva kicktekniken varit acceptabel i sig.

Jag drog därför slutsatsen att det inte är tvåtaktskick jag behöver, utan en bättre och mer ändamålsenlig tretaktskick. Under gårdagens pass fokuserade jag därför på att träna in en bra rytm i bensparken. Med fenor på fötterna började jag så med ett långsamt crawl, där jag räknade "ETT, två, tre, ETT, två, tre" för varje armtag. Den accentuerade ettan svarade mot en kraftig kick med benet på samma sida som den arm som just då gjorde ett drag. De två följande kickarna gjordes utan nån egentlig kraft, och där låg fokuset på att hitta en jämn rytm i räkningen. Ganska snart hittade jag rytmen, och efter några vändor kände jag att det satt riktigt fint.

Ett par saker slog mig: För det första så hittade jag på ett par längder ett vattenläge som kändes oerhört mycket bättre än jag är van vid. Det kändes som att benen flöt upp och jag låg spikrak utefter vattenytan, och jag kände en stark känsla av strömlinjeformning som är svår att beskriva. Det var en fantastisk känsla. För det andra insåg jag att min kick tidigare knappast kan ha varit sextakt, då det kändes som att jag kickade tämligen långsamt nu när jag hittade en bra sextaktsrytm. Jag måste snarare ha legat närmare tiotakt tidigare. Inte konstigt att jag blev trött.

Idag ska jag ned till Fyrishov för att fortsätta finslipningen av kicken och för att testa om jag orkar simma längre sträckor än förr. Det kändes lättare, så det borde gå. Uthålligheten borde gå från nära noll till i vart fall några längder. Det har bekymrat mig att jag, som annars är mer uthållig än något annat, har kunnat simma hyffsat över 25 meter men haft stora problem så fort det kommit över 50 meter. Jag hoppas att jag i och med detta har identifierat och eliminerat en stor del av problemet. Det återstår att se.

Nåja, åter till Kjell på Kroons Simcenter. När jag stod där i butiken så sa han att han omvärderat mig under de veckor som gått sedan jag slutade i hans motionsgrupp. Jag tror nog inte att han trodde på mig i början, men nu sa han att han tyckte att jag tagit mig från ett riktigt dåligt läge till ett riktigt bra läge. Han hade sett mina framsteg på avstånd och verkade riktigt imponerad. "Det är nog för att du är en envis jäkel", sa han.

Jag tackade Kjell för hans ord. Det var feedback som verkligen värmde. Och just det, jag ÄR en envis jäkel, och jag ska nog se till att bli riktigt bra på triathlon en dag.

Krig i bassängen

2010-02-13T20:56:00.003+01:00

Igår och idag var Fyrishov stängt för oss vanliga simmare, då det var stora tävlingar där. Så det blev till att simma i Gottsundabadet. Igår var det en riktigt positiv upplevelse, men det var desto stökigare idag. Av någon anledning fanns bara en bred bana för motionssimmare, resten var för bad och lek. Simbanan hade med fördel kunnat delas upp i två. Som det var nu så trängdes motionärer av alla typer, från damen som simmade högst märkligt och fruktansvärt långsamt, via ett par långsamma bröstsimmare och en som envisades med att blindsimma rygg mitt i trängseln, till ett par tjejer som crawlade på rätt bra och, glädjande nog, mig som var snabbast i bassängen.

Dock inte bäst, crawltjejerna simmade betydligt bättre. Men jag börjar känna mig som en riktig simmare nu i vart fall.

Släng in ett knippe badungar, en del av trotsigt tonårssnitt, i mixen. Jag blev påsimmad ifrån sidan, nästan hoppad på (bomben style) och det var en kille som stod stilla mitt i banan och tjafsade med badvakten. Det var krig i bassängen, kort sagt. Det blev en fruktansvärd massa omkörningar, ofta i tre filer, inte sällan följda av små tillbud. Jag fick någons fingrar i ansiktet, och flera gånger fick jag avbryta simmet för att det var omöjligt att köra om. Jag fick se det som träning inför en trång simsträcka i ett triathlon.

Bekantade mig genom gemensamma svordomar med en medsimmare. Han passade på att ge mig några tekniktips - tänka på att inte skära över i handisättningen och att attackera vattnet mer.

Över lag ett helt OK pass om man bortser från allt stök.

Simmar i rätt riktning

2010-02-13T14:13:00.003+01:00

Under gårdagens pass klockade jag ett par 25:or på 18 sekunder, vilket är personligt rekord (än så länge). Jag tror att en gick på 17, men jag missade klockan, så den räknar vi inte.

Ett par bitar har verkligen fallit på plats. Framför allt var det när jag fick till min high elbow catch (1) igår som jag verkligen kände ett genombrott. Det blev oerhört mycket lättare att simma. För det första ankrar jag armen bättre i vattnet, och för det andra (och kanske främst) så ger det mig ett bättre vattenläge. Jag kom nämligen på att innan jag fick till den detaljen så riktade jag mycket kraft nedåt i vattnet, vilket lyfte överkroppen och således tryckte ned benen. Det gav väldigt mycket extra vattenmotstånd.

Nu börjar voltvändningarna ta form också. Nu ska jag snart till simhallen, och det är knappt att jag orkar vänta, så spännande är simningen just nu!

---

(1) High elbow catch:

Jag förstod inte riktigt detta videoklipp när jag började simma, men nu är det mesta klart för mig. Marc Evans har en bra instruktionsvideo om detta:

Hans videos kan verkligen rekommenderas. Lite långrandiga, men mycket bra.

Mellanmål

2010-01-25T14:13:00.001+01:00

Så här kan det se ut.

Apropå det senaste dopingavslöjandet

2010-01-11T13:48:00.009+01:00

Min vän Alexander Amprazis skrev ett tänkvärt inlägg apropå det senaste avslöjandet om att Nicklas Axelsson återigen har fifflat med med doping. Alexander menar att det finns en tendens att dekontextualisera doping och därigenom demonisera den enskilda idrottaren. Istället för att överbestraffa den dopade idrottaren så menar Alexander att man måste arbeta fram en grundläggande attitydförändring inom cykelsporten. Organisationerna och sponsorerna bakom idrottaren måste få sin del av ansvaret, menar han.

Jag håller med Alexander till viss del. Visst krävs det en attitydförändring, och visst måste alla parter få del av ansvaret. Och visst finns det en tendens att dekontextualisera dopingmissbruket. Men det finns en motsatt tendens också, nämligen att beröva den enskilda idrottaren sitt individuella ansvar. Överkontextualisering gör idrottaren till en produkt av kontexten, alltså ett offer för den hårda, brutala idrotten och dess demoniska företrädare som kräver prestation till varje pris. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans i mitten på skalan.

I min mening så väger det personliga ansvaret över. Vi kan inte låta individer gömma sig bakom ett system, en hårt drivande tränare eller orimliga krav från sponsorer. Klarar man inte av att uppfylla uppställda förväntningar utan att göra avkall på det personliga ansvarstagandet, så har man för högt ställda förväntningar. Det är trots allt så att de allra flesta av oss inte ryms på toppen. Vi tvingas acceptera det och välja en annan karriär, snarare än en spruta.

Någon som gör det motsatta valet visar med tydlighet på två saker. För det första är hon inte en idrottare i vidsträckt bemärkelse, och för det andra har hon i grunden en inställning till idrotten som kan komma att bli farlig i eventuellt framtida idrottande. Sådana utövare har inte i idrotten att göra, inte för att de nödvändigtvis ska straffas i varnaglande syfte, utan för att de är något främmande för idrotten som sådan.

Och alldeles oavsett det subjektiva så innebär doparens fortsatta tävlande rent objektivt att förtroendet för sporten i allmänhet och hennes resultat i synnerhet blir högst begränsat. Oavsett vad man tycker om den enskilda doparens klandervärdhet så talar detta för att utesluta henne från idrottens gemenskap i en för idrotten rent protektionistisk anda. Hon bör alltså offras på den rena idrottens altare.

Bildkälla: Wikimedia Commons, fotograf Wladyslaw Sojka
Bildlicens: Creative Commons

God Jul

2009-12-23T17:26:00.001+01:00

Största delen av julhandeln brukar jag sköta dagen före dopparedagen. Nu har jag tagit mig till mitt smultronställe, Café Sten Sture i gamla stan i Stockholm. En jultradition som jag firar på egen hand varje år. Julen innebär en lugnare period i träningen några dagar, men simutrustningen har fått följa med på resan för att jag i vart fall ska kunna få in ett pass. Återstår bara att önska er alla en God Jul och skön vila om det blir något av den varan. På återseende!

Bloggen för RS2010

2009-12-22T03:59:00.003+01:00

Sommarens äventyr Riksgränsen-Smygehuk 2010 har fått en egen blog, där några av oss som tänkte delta ska skriva om vägen fram till resan. Jag är först ut, och min presentation kan du läsa här.

Se även mitt tidigare bloginlägg om RS2010.

Inspiratörsutbildning med mera

2009-12-17T21:40:00.003+01:00

Så var det imorse äntligen dags för den tredje dagen i hälsoinspiratörsutbildningen med Niclas Mårdfelt (se mitt förra inlägg om Niclas och utbildningen). Det var roligt och intressant förra gången, och likaså denna gång. Vi inspiratörer är i vart fall inspirerade, och det är ju en bra början.

Idag har jag kört ett relativt lätt spinningpass. Jag måste tvinga mig själv att köra nåt annat än bara simning, även om simningen är prioriterad nu när jag är nybörjare. Jag vill få en snabb start och utnyttja Kroons kurs till fullo.

Knäet känns inte av alls, men jag har inte vågat testa det i skarpt läge med löpning. Inga problem vid gårdagens simning eller dagens spinning, så jag tycks kunna träna minst två av tre moment i alla fall. Imorgon har jag dock bestämt att det får bli vilodag. Jag har tränat 8 dagar i rad nu.

Vinterlöpning, gamla löparbekanta och ett ont knä

2009-12-15T23:01:00.008+01:00

Genom den mailinglista som används av IK Fyris Triathlon har jag kommit i kontakt med en gammal bekant. Fredrik Swahn heter han, och vi möttes ofta ute på tävlingar på den tiden då det begav sig för 8-10 år sedan. Han var bättre än jag, men jag har slagit honom minst en gång, vilket jag naturligtvis måste påpeka..

Nu visade det sig att han dessutom för några år sedan träffade en tjej som sedermera blev hans flickvän, och det är ingen mindre än min gamla träningskamrat från tiden i Hässelby SK för många år sedan, Jenni Nilsson. När jag sedan tappade kontakten med dem båda av den anledningen att jag helt enkelt inte höll på med löpning längre, så hade de fortfarande inte träffats. Men vi alla flyttade var för sig till Uppsala, och de träffades här. Där ser man. Världen är liten.

Båda sysslar nu för tiden med duathlon, och Jenni har tagit små steg mot triathlon. I senaste upplagan av duathlon-SM stod de båda högst upp på prispallen i sina respektive klasser. En högst imponerande dubbel! Och nu när jag ska börja syssla med triathlon, så har det fört mig samman med dessa båda människor igen.

Jenni träffade jag på redan igår, då jag åkte ned till simhallen för att presentera mig för triathlonklubben under deras simpass. Och idag tog jag mig till Eriksbergsskolan för att köra ett cirkelträningspass med dem båda och två för mig nya bekantskaper. Det var länge sen jag körde ett sånt pass. Det var både nyttigt, roligt och lite nostalgiskt.

Riktigt så här mycket snö har vi visserligen inte

Jag snörade på mig löpskorna på vägen till träningen. Den första riktiga snön har äntligen kommit till Uppsala, och det var riktigt vackert ute. Mitt i halvskymningen gav jag mig ut på en omväg runt elljusspåret i Stadsskogen. Det var väldigt stämningsfullt. Mörker omkring mig, ett upplyst lössnöbelagt spår framför mig och skogen nästan helt för mig själv. Det är såna här pass som ger glädje och motivation, och som man tänker tillbaks på under regngrå höstdagar.

Tyvärr fick jag ont i knäet mot slutet av löpningen. Cirkelträningen gick bra ändå, men löpningen hemmåt fick gå i skamtempo för att hålla knäet under smärtgränsen. Jag hoppas bara att det inte blir några framtida komplikationer av detta.

Bildkälla:

http://www.flickr.com/photos/randihausken/ / CC BY-NC 2.0

Ansiktslyft

2009-12-15T14:00:00.002+01:00

Bloggen har fått ett nytt ansikte. Blogspots gamla trötta standardtemplate duger inte. Hur funkar denna? Jag vet att det är lite klichéartat med spiralblocksdesignen, men ändå.

Om formmörkning, vandaliserade böcker och idolflickvänner

2009-12-14T18:02:00.011+01:00

Juristen och den fruktade motstudenten

Innan jag flyttade till Uppsala för drygt åtta år sedan, med juridikstudier i siktet och en tyvärr ganska träningslös tillvaro framför mig, så fick jag höra att juridikstudenter var ena rackare på att förstöra för varandra. Enligt mina sagesmän var det vanligt att man försökte förstöra för sina medstudenter, eller ska vi säga motstudenter, för att lättare kunna hävda sig i den hårda konkurrensen om jobben i den tuffa betygshetsen. Det visade sig inte riktigt stämma på den juridiska fakulteten i Uppsala, men enligt vänner som läser juridik vid Stockholms universitet så förekommer det där.

Ett annat bibliotek

Enligt uppgift är det inte ovanligt att folk lånar upp viktig kurslitteratur från biblioteken inför tentorna, inte för att läsa den, utan för att ingen annan ska kunna läsa den. Det i kronologisk ordning sorterade riksdagstrycket med alla förarbeten till gällande lagar stuvas om i hyllorna för att göra det näst intill omöjligt att hitta just den riksdagsproposition man söker och kritiska avsnitt i böcker rivs ut. Enligt uppgift, som sagt. Vissa tilltag av denna sort har jag stött på även i Uppsala, men det har lyckligtvis varit sparsmakat med den saken.

Varför detta besvär för att förstöra för andra, kan man fråga sig. Tankegången tycks gå ungefär som följer:

Det är en enorm betygshets på juristernas arbetsmarknad, och det är svårt att hävda sig i jakten på ett jobb. Om jag kan förstöra för någon annan i dennes jakt på fina betyg, så innebär det att konkurrensen minskar och mina chanser att få ett bra jobb således ökar.

Resonemanget har sina poänger. Men man missar något. Det finns ingen rimlig proportion mellan insats och return eller relation mellan handling och konsekvens. Vi kan ta insats och return först. Det är en ganska stor insats att vandalisera, förstöra och omorganisera på biblioteket. Blir man upptäckt så får det svåra konsekvenser - det är en stor risk man tar. Dessutom tar det tid och energi. Och allt detta för att vinna.. ja, vad då? En mikroskopiskt förbättrad chans att få drömjobbet. Hur många jurister utexamineras i Sverige varje år? Hundratals, troligen rent av någonstans mellan 1000-1500. I detta hav av konkurrenter är resultatet av min insats för att sänka konkurrensens slagkraft endast en droppe. Min insats är med andra ord stor i relation till min förväntade return. Jag hade kunnat använda tiden och energin på ett mer konstruktivt sätt - exempelvis hade jag kunnat lägga den på att plugga. Hemska tanke.

För att inte tala om relationen mellan handling och konsekvens, men det berör vi senare.

Idolen och hans onda flickvän

För inte länge sen så vann en herre vid namn Erik Grönwall sångtävlingen Idol. Jag kan inte säga att jag följt tävlingen alltför noga, men Erik har av olika anledningar fångat mitt intresse och jag har lyssnat på en del av hans sångframföranden via Youtube. Jag var inte alltför förvånad när jag läste att han vunnit tävlingen. Desto mer förvånad blev jag när jag såg det drev som rullades igång mot hans flickvän.

Vad vet vi om Eriks flickvän? Inte mycket. Hon har fladdrat förbi i bild nån gång under säsongen, och hon blev upptagen på scenen av Erik när han sjöng vinnarlåten efter att det blivit avgjort att han stod som vinnare. Dagen därpå lyder löpsedeln nånting i denna stil:

Idoljuryn sågar Eriks flickvän - Laila Bagge: Hon borde ha lämnat scenen

Det bildas anti-Eriks-flickvän-grupper på Facebook. En grupp lyckas samla ihop 12000 medlemmar som alla säger sig skämmas för Eriks flickvän. Andra grupper går under namn som "Eriks flickvän ville bara ha uppmärksamhet" och liknande. Och allt detta för... ja, vad då?

Bilda dig själv en uppfattning:

Jag ser en spontan glädjeyttring. Jag ser en artist som bjuder in sin flickvän att dela en stor stund med honom och jag ser en flickvän som är utom sig av lycka. Och visst, det kanske finns fog för att säga att det, i en scenografiskt perfekt planerad show, hade varit bättre om hon gått upp ett par sekunder och sedan klivit ned igen. Men nu var det inte så det gick till, och ärligt talat ser jag inget fel i det som händer i det där klippet. Jag ser bara kärlek och lycka.

Men nu är det inte detta som drevet egentligen handlar om. Erik är nämligen en så kallad flickidol. Eriks flickvän står i vägen för alla tonårsflickor som när en naiv dröm om att en dag vinna Eriks hjärta, och således är hans flickvän inte en medmänniska utan en motmänniska. Mycket i likhet med hur en medstudent kan synas vara en motstudent. Genom att skapa internethat hoppas man kunna undanröja ett hinder på vägen till Eriks hjärta.

Betänk nu proportionen mellan insats och return. Tror vi verkligen att vi kommer att vinna Eriks hjärta om vi onlinebashar hans flickvän? Chansen synes minimal. Den energin kunde vi hellre ha lagt på något mer konstruktivt. Relationen mellan handling och konsekvens, då? Någonstans på vägen glömde man bort att bakom beteckningen Eriks flickvän döljer sig en människa, som liksom du och jag hyser tankar och känslor och som högst sannolikt inte alls myser åt all uppståndelse. Man har avhumaniserat henne och gjort henne till en medial konstruktion, och kan därmed bete sig hur som helst mot henne, utan att veta mer om henne än att hon en dag i december stod några sekunder längre på en scen än man själv kanske skulle ha önskat i ett rent scenografiskt perspektiv. På samma sätt är motstudenten något diffust, något som man inte behöver förhålla sig till eftersom man inte behöver möta personen i fråga. Hon är avhumaniserad och endast ett hot som måste undanröjas.

Allt detta sker högst omedvetet i våra hjärnor. Det skulle räcka med en smula reflektion för att inse att våra motstudenter och motmänniskor faktiskt lider skada av vad vi gör, och för att se hur oproportionerliga våra handlingar är och hur oproduktiva våra metoder är. Problemet är inte att vi är omänskliga eller elaka. Vi reflekterar bara inte. Vi borde oftare stanna upp och tänka efter. Väg positiva och negativa konsekvenser av en handling mot varandra, och se om den eventuella övervikten i positiv riktning ens är värd besväret. Väg insats mot return, handling mot konsekvens.

Den hemliga löparen

Ett ämne som jag betänkt en del är företeelsen att mörka sin fysiska form eller sin träning. Genom att inte låta konkurrenterna veta vilken form man är i, eller ta del av ens träning, så hoppas man vinna fördelar mot konkurrenterna. Det slog mig plötsligt att det finns vissa likheter mellan denna företeelse och de ovan diskuterade, även om stora olikheter finns - framför allt på det moraliska planet. Jag anser det inte vara moraliskt tvivelaktigt att mörka, men väl illa genomtänkt i många fall.

Maskerar du formen?

Den som mörkar sin form eller träning tror att den informationen ska ha ett avgörande värde för konkurrenterna. Den gråa massan av mottävlande, eller kanske en specifik rival, kan använda min offentligt publicerade träningsdagbok för att anpassa sin träning därefter och därmed kunna slå mig. Eller så ska hans vetskap om min goda form göra att han är förberedd på mitt ryck i sista kurvan och därmed ge honom bättre chanser att vinna. Och visst kan det vara så.

Men man glömmer något, nämligen proportionen mellan insats och return. Den fördel som mörkningen kan ge är i bästa fall mycket liten, medan den som mörkar går miste om mycket. Att inte delta i gemensamma träningar med sina bästa konkurrenter, allt för att inte avslöja sin goda form, innebär att man går miste om viktig sparring och träningsmotivation. Bra träningskamrater kan höja nivån och kvaliteten på träningspassen oerhört mycket, och detta förvägrar sig mörkaren. Han går likaså miste om möjligheten att öppet diskutera sin träning och finna motivation så som jag gjort dels på denna blog och dels på Funbeat.

Motmänniskan som var en nod

I de tre fall som vi diskuterat ovan så ser vi medmänniskan som ett hot. Det är bristen på reflektion som skapar bilden, och vi agerar omedelbart utifrån denna bild. Det är naturligt och djupt rotat, men om vi bara hade stannat upp och reflekterat över sakernas verkliga natur så hade vi sett att faran i vart fall inte var överhängande och att vi inte hade någon större anledning att motarbeta våra medmänniskor. Vid ytterligare reflektion hade vi kanske sett att raka motsatsen hade gett oss en bättre return.

Vad skulle till exempel hända om juridikstudenten startade en studiegrupp med några av sina medstudenter? Jo, medstudenterna hade förmodligen höjts en smula, och konkurrensen sålunda ökat. Men ställ den procentuella ökningen av konkurrensen på arbetsmarknaden mot den ökning av vår juridikstudents egen konkurrenskraft som hade resulterat av ett sådant samarbete, och vi ser att ingen skada är skedd - tvärt om! Vad händer när vår hemliga löpare börjar dela med sig av sin träningserfarenhet på ett socialt internetforum för träningsintresserade, eller börjar träna i grupp med andra likasinnade? Jo, alla höjer sig, och hon själv vinner mer på det än hon förlorar.

Våra medmänniskor, konkurrenter och mottävlande är många, och vi kan inte påverka dem som grupp i någon nämnvärd omfattning. Men vi kan nyttja det nätverk som de utgör för att lyfta oss själva. Den handling, som vid närmare reflektion är bäst av rent egoistiska skäl, är oftast densamma som den handling som är mest positiv i moraliskt hänseende. Att se sig själv och sina medmänniskor som noder i ett nätverk, och försöka bidra till att organisera nätverket i sin egen omgivning till det bättre, brukar leda till ett positivt slutresultat för en själv.

Och det är sensmoralen i denna långa blogpost som sorteras in under taggen "Pladder".

Bildkällor
Biblioteket:

http://www.flickr.com/photos/davem/ / CC BY-NC 2.0

Löparen:

http://www.flickr.com/photos/lab2112/ / CC BY-NC-ND 2.0

Luciatåg vid bassängen

2009-12-13T23:51:00.006+01:00

Dagens träningspass fick skjutas upp med si sådär en halvtimme, för när jag gick in till simbassängen var där fullt av folk. Inte i bassängen, utan på läktarna vid sidan om. Det var nämligen dags för Uppsala Simsällskaps luciatåg. Folk kommenderades upp ur vattnet, varpå ljuset släcktes. Därefter tågade simklubbens juniorer in och ställde sig att riva av några välkända luciadängor. Det var riktigt fint, tyvärr satt jag i fel ände av bassängen och hörde därför mest porlandet av vattnet i avrinningsrännorna. Tänk att det låter så mycket om en simhall. Förvisso har jag hört ljuden förut, men aldrig tänkt på dem innan hela hallen tystnade i väntan på luciatåget.

Träningen gick bra. Det är fortsättningsvis många saker som inte sitter, men jag känner att jag betar av problemen successivt. En av övningarna idag var att simma 4 * (25 crawl + 25 bröst) där första crawl-längden skulle simmas i tretakt, andra i femtakt, tredje i sjutakt och fjärde i niotakt. Takten anger hur många armtag man tar mellan varje andetag, dvs tretakt innebär att man andas vid var tredje andetag. Det gick... sådär. Femtakt klarade jag bitvis, men sjutakt var inte att tänka på. Jag fuskade lite med att simma fyrtakt, och att det gick så bra som det gjorde ser jag ändå som en framgång, med tanke på att jag vanligtvis tycker tretakt är svårt nog.

Dagens sista två längder crawl kändes inget vidare alls. Men Kroon sa att de var de bästa han sett mig göra. Där ser man.

Bildkälla:

http://www.flickr.com/photos/frugan/ / CC BY 2.0

Att simma efter maten, eller bättre illa fäkta än att fly.

2009-12-13T12:12:00.009+01:00

Har nu varit med i Kroons simgrupp för första gången efter min egna lilla crash course. Jag körde ett sista pass på egen hand i fredags, med nedslående resultat. Tekniken fanns ingenstans, jag simmade mycket bättre för en vecka sen. Men när jag nu igår (lördag) hoppade i poolen i sällskap med ett gäng redan kompetenta simmare, så fanns inget annat att göra än att bita ihop och göra sitt bästa.

Utrustning, varav jag saknar det mesta.

Visst, det var inte vackert. Tränaren sa att han såg många brister i min teknik, men det fanns inte tid att korrigera dem på detta pass - det var ett träningspass med många simmare som skulle coachas på en gång. Idag ska jag dock på ett renodlat teknikpass, där just teknikkorrigering står i fokus. Det blir nog till att att gå på de passen i första hand.

Med tanke på att jag fortfarande tycker att en längd crawl är en utmaning, så var det inte utan lite darr i knäna som jag dök ner i vattnet för att köra 6-8 * (25 crawl + 25 bröst) som första övning av många. Men allt går ju. Det var först vid bensparksövning med platta som jag kände mig riktigt dum - stundtals var hastigheten så låg att jag nästan lika gärna kunde ha trampat vatten. Bokstavligen talat nästan stillastående. I början av den femte längden fick jag kramp i vaden och nödgades klänga mig fast i avdelaren mellan banorna. Det var en intressant upplevelse att inte bara kunna ställa sig och stretcha ut krampen. Till slut lyckades jag något sånär genom att stretcha med min andra fot som stöd. Sen återstod bara två längder benspark, som jag klarade utan mer kramp.

Jag kom inte igenom hela passet, för det hanns helt enkelt inte med - passet var utformat för snabbare simmare som skulle hinna med det under en timme. Jag fick hoppa över vissa övningar som jag inte hade utrustning för. Fenor, till exempel. Japps, man ska ha fenor att fästa på händerna, för att öva upp styrka och teknik i armtaget. Än så länge har jag bara en platta som även kan användas som en pull buoy (även kallad dolme, men jag föredrar det engelska namnet av någon anledning). Pull buoyen sätts mellan benen för att hålla en rak position i vattnet utan att behöva göra någon benspark. På så vis kan man fokusera på armtaget, något som visade sig vara väldigt nyttigt för mig. När man inte behöver sprattla med benen så blir andningen oerhört mycket lättare också - bensparken slukar visst massor av syre, och med min teknik dessutom till nästan ingen nytta.

När passet så avslutades med ett par längder vanligt crawl, så inbillade jag mig att det gick bättre än innan. Om så var fallet, så tycks passet i vart fall ha uppnått syftet: Att göra mig till en bättre simmare.

Bildkälla:

http://www.flickr.com/photos/dharmabox/ / CC BY-ND 2.0

14000 träningsminuter

2009-12-10T15:03:00.001+01:00

Efter dagens 45 minuters spinning, där jag för övrigt testade att vara instruktör för första gången, har jag uppnått exakt 14000 träningsminuter i år. Runt och fint.

Kollegan Fredrik bara skakar på huvudet.

Att sadla om, men ändå inte

2009-12-09T21:56:00.004+01:00

I förra inlägget hintade jag om mitt beslut att börja med triathlon. Det är inget hastigt infall som drabbat mig såhär på förvinterkanten, utan produkten av ett moget övervägande och en ganska naturlig beslutsgång.

Det började när jag i våras började med cykling. Flera års inaktivitet har gjort att jag nästan glömt känslan av att vara en aktiv person. Visst, jag har aldrig bangat för ett spontant infall att göra något fysiskt krävande - exempelvis sprang jag Lidingöloppets 30 km i krävande terräng, helt otränad sånär som på ett pass på 18 km och en halv handfull kortdistanspass, bara för att visa att jag kunde. Och visst kunde jag, även om tiden var långt ifrån något jag ville skylta med och jag fick gå ett antal kilometer. Och ja, jag spydde.

Nej, hösäck har jag aldrig varit. Men känslan fanns inte kvar. Ni som vet vad jag talar om, ni vet. Känslan av att vara i fin form, en förmåga att inbilla sig att de små muskler man har är sjukt heta och väldefinerade, vetskapen att ens kropp är perfekt svarvad för att utföra just den uppgift man satt sig själv att utföra. Ett självförtroende som sitter djupt inne i kroppen, och som påverkar allt man gör. En vilja att föra ett sunt liv, inte för att köpa sig ett par extra levnadsår utan för att motsatsen är främmande för hela ens person. En motivation som genomsyrar allt man gör från morgon till kväll. Och framför allt en obeskrivlig eufori efter genomförda träningspass.

(För ett exempel på nämnda eufori, se detta inlägg som jag mobilknappade i affekt under min cykelresa)

Ett flertal år efter att jag insåg att jag inte längre med övertygelse kan kalla mig löpare, så lärde jag genom mitt nya jobb känna en kille som sysslar med cykling. Det var i våras, och killen heter Patrik. Vi började tala om träning. Det hände sig att jag sprang till och från jobbet några gånger, men annars levde jag mest på gamla meriter. Men så en dag undrade han om jag inte ville köpa hans landsvägscykel, då han skulle skaffa en ny. Och skulle jag inte ta och hänga med på Vätternrundan också? Som sagt, jag är inte den som bangar - klart jag skulle. Och träningen kom igång.

Känslan kom.
Bloggen startades.
Funbeat började frekventeras.

Mina gamla löparvänner i Hässelby SK hade all anledning att tvivla. Jag har en lång historia av halvhjärtade försök till comeback, men de har mest resulterat i välförtjänta gliringar. "Upp som en sol och ned som en pannkaka, som vanligt". Känslan kom aldrig de gångerna. Men nu hade jag den. Jag hittade känslan.

Men...
Lika plötsligt som väntat (ja, faktiskt både och) så kom minnena från löpningen tillbaks. I detta sammanhang återanvänder jag en snutt från ett bloginlägg som jag skrev i den vevan:

Samtidigt kommer min gamla löparådra upp till ytan. Den spänner och pulserar, och löpskorna ser plötsligt mycket inbjudande ut där de står på skamplats längst in i skohyllan. Gamla bilder av trånga terräng-SM-fållor blandas med doftminnen av svett och tigerbalsam. Det rytmiska trampet av tusentals fötter över en bågspänd Västerbro ekar nånstans i bakhuvudet, och jag känner att jag vill dit igen!

Till råga på allt gick det bättre än väntat i Blodomloppets 10 km, som jag sprang på 42:43 (tydligen under namnet Anonym, enligt resultatlistan) utan att egentligen ha tränat någon löpning. Det spädde på mina funderingar - ska jag vara cyklist eller löpare?

Tanken på duathlon har slagit mig förut, och likaså triathlon. "Någon gång i framtiden ska jag testa", på samma sätt som jag är fast övertygad om att jag någon gång kommer att göra en klassiker. Jag vet att jag kan. Jag vill. Men när jag var löpare så fans inte utrymme för annat än löpning. När jag var inaktiv så var jag... inaktiv. Men nu, ja nu ville jag ju både cykla och springa. Simma kunde jag inte särskilt väl, och det kändes onödigt att lägga in det i träningen. Men cykling och löpning, det blir ju duathlon, det. Så "vi kör", tänkte jag.

Det bar av in på duathlonförbundets hemsida. Kollade runt lite på tävlingskalendrar, klubbar, mm. Sonderade duathlonaktiviteten i landet. Det verkade inte sjuda direkt, så jag började rikta min uppmärksamhet mot triathlon. Men då var det ju det där problemet med simningen.

Vartefter jag tänkte mer på simning, insöp mer kunskaper från internet och studerade teknik på Youtube, så började vad som tidigare var ett problem framstå som en riktigt rolig utmaning. Så jag gick in helhjärtat för att lära mig simma bra, och nu har jag alltså genomgått min enveckas crash course mestadels på egen hand (se föregående inlägg).

Min träning består hädanefter av både simning, cykling och löpning. Jag har blivit en triatlet. Och jag bara blev det. Jag fördes successivt hit av olika omständigheter, känslor och tankar. Någon gång nästa år ska jag göra mitt första triathlon. Det blir mitt dop i triathlonvärlden.

Bildkälla:

http://www.flickr.com/photos/ericsurfdude/ / CC BY 2.0

En vecka i poolen

2009-12-07T21:22:00.006+01:00

Jag har fått för mig att jag ska börja med triathlon. Nej. Sudda, sudda. Jag har bestämt mig för att börja med triathlon. Löpningen sitter i ryggmärgen och cykla kan jag ju numera. Men om man ska bli triatlet så måste man ju kunna simma ordentligt också, så jag anmälde mig till en simgrupp med Anders Kroon och Kjell Karlsson som instruktörer. Enda kruxet var att den förutsätter redan befintliga färdigheter i crawl och startar i denna vecka. Så sent som i måndags hade jag aldrig tagit ett crawltag, förutom några tafatta försök i barndomens badlekar, och det räknas ju inte. Så det blev till att lära sig snabbt som vinden!

Sagt och gjort; i måndags begav jag mig till Fyrishovs simbassäng, där jag började mina försök att åtminstone se ut som en olympisk simmare. Jag såg nog snarare ut som ovan avbildad katt. Det var svårt, mycket svårt. Man skulle plaska med benen, synkronisera armarna, göra korrekta armtag och mitt i allt detta skulle man andas också.

Just det, andas var det, ja... Tänk att något så basalt kan vara så svårt. Till att börja med har vi det lilla problemet att huvudet ska hållas under vattnet större delen av tiden. Under ett kort, väl intajmat ögonblick ska huvudet vändas upp och ett snabbt andetag ska dras in. Man får inte andas för tidigt, för då andas man vatten - föga behagligt. Inte för sent, för då hinner man inte få i sig tillräckligt och drabbas således av andnöd. Inte åt fel håll för då andas man in vattenstänk. Dessutom ska luften räcka till tre armtag innan man får andas in igen. Och har man då inte sett till att andas ut ordentligt, så blir det svårt att få i sig nästa andetag. Och hur man än gör, så tycks luften bli mer knapphändig för varje meter man simmar på sin länga.

Men det ger sig med tiden. Dag ett och två kom jag hem med magont - troligen av allt klorvatten jag inhalerat och druckit. Magknipets bortavaro den tredje dagen såg jag därför som ett tecken på framsteg. Och dag fyra och framför allt fem gick andningen faktiskt riktigt bra, i vart fall med relativa mått mätt.

Så ska ett andetag tas.

Så var det det där med tekniken i övrigt. Att synka allt tycktes omöjligt den första dagen. Andra dagen tränade jag med Anders Kroon, som hade förbarmat sig över mig och erbjudit mig att delta i en grupp jag egentligen var långt ifrån kvalificerad att ens närma mig. Där och då fick jag ett tips som jag tror var väldigt värdefullt: "Veva som en väderkvarn". Jag skulle glömma allt finlir och bara fokusera på att veva med armarna och få till rätt rotation på överkroppen och framför allt kunna andas. När jag under mina följande tre pass på egen hand började känna att det satt något sånär, så började jag mer eller mindre omedvetet lägga till lite finlir.

Eller, nja. Det vore väl förmätet att påstå att de gester jag kallar simtag är resultatet av något som helst finlir. Men ändå. Nu kan jag simma någorlunda, och känner mig redo att hoppa in i träningsgruppen. Och det tycker jag inte alls är illa pinkat för någon som fram till för en vecka sedan inte kunde annat än vanligt svenssonbröstsim och inte ens hade koll på hur man dyker ned i vattnet.

Återstår att slipa på vändningar och få till lite distansuthållighet. Och nöta, nöta, nöta på tekniken för att gå från att simma hjälpligt till att flänga runt som en delfin i vattnet.

Bildkällor:
Katten:

http://www.flickr.com/photos/speakslyrics/ / CC BY-NC-ND 2.0

Simmaren:

http://www.flickr.com/photos/walkingthedeepfield/ / CC BY-NC-SA 2.0

Tidstämpel

2009-12-06T19:29:00.005+01:00

Trots att det var ett tag sen jag startade denna blog, så har jag inte tänkt på att ändra tidstämpeln. Det betyder att alla inlägg har sett ut att ha postats vid en annan tid än de faktiskt har. Inget jättestort problem, men det har skapat viss förvirring. Till exempel i kommentarerna till detta inlägg. Nu är det dock åtgärdat.

Bilden ovan har ingenting med cykling eller annan träning att göra, men väl med tid. Det är det astronomiska uret på stadshusfasaden i gamla stan i Prag. En finfin stad med god och billig mat och öl, men det astronomiska uret drar såna astronomiska mängder folk, så har man inte annat än kuriosaintresse för uret så är det knappt värt att försöka tränga sig fram för en bild.

Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/simpologist/ / CC BY-NC 2.0

Dagens inspiratör

2009-11-26T09:07:00.001+01:00

Inspiration kan komma i stort och i smått. Ofta genom att någon föregår med gott exempel. Just nu sitter jag och avnjuter en morgonkaffe på McDonalds. För några minuter sedan såg jag en kille resa sig från sitt bord mitt i lokalen, jogga sig fram till ytterdörren och hålla upp den för en man med rullator. En enkel välgärning, men en desto större gest - de flesta sträcker sig på sin höjd till att stanna upp ett par sekunder för att hålla upp en dörr som de redan är på väg igenom. Jag lyfter på kepsen åt dagens inspiratör.

Framtidens pendlarcykel?

2009-11-23T16:32:00.000+01:00

På mässan mötte jag Fredrik Rudenstam som ställde ut sin Nishiki Urban Commute Concept. Förutom att den är riktigt snyggt designad, så har den ett par riktigt intressanta tekniska egenskaper. Belysningen till exempel, består av LED-film som följer ytskiktet på cykeln och inte syns när belysningen är avstängd. Det betyder att man inte behöver bekymra sig om lampor och reflexer som stör helhetsintrycket. Naven är helt svarta i dagsljus, men när de belyses i mörker så syns texten "Nishiki" skriven med reflextext över naven. Snyggt, helt i stil med tex Zipps nav, men med en kreativ extra dimension.

Mest intressant är dock de datorstyrda steglösa växlarna. Man ställer in några referensvärden, och datorn anpassar utväxlingen efter vilken effekt man har i pedalerna, så man håller en konstant kadens. När du trycker på hårdare i pedalerna så behöver du inte trampa snabbare eller manuellt växla upp. Det går bara snabbare, helt enkelt.

När får vi se denna cykel i butikerna då? Mja, det verkar oklart när eller om vi ens får det över huvud taget. Fredrik talar om sin kreation som ett debattinlägg. Han vill främst belysa kraften i en enhetlig design av såväl ram som komponenter. I dagsläget finns det en tydlig uppdelning mellan å ena sidan ramtillverkare och å andra sidan komponenttillverkare, var och en med sitt eget formspråk. Vad händer med designen när dessa två formspråk måste kombineras till en helhet, frågar han sig.

Den ovan avbildade modellen är just det, en modell. Det finns ingen fungerande prototyp, men tekniken finns. Det steglösa navet är redan utvecklat, men är för tungt för tävlingscyklar. På sikt talar Fredrik om att man kanske får se dem i tempocyklar. Den som lever får se. Klart är att denna cykel väcker ett antal intressanta tankar, och jag hoppas att vi får se mer av Fredriks idéer inom kort.

Och appropå det, man kan ju ta en titt på hans företags hemsida:
http://standarddesign.se/

Tempocykel

2009-11-22T16:13:00.001+01:00

För nätta 110 lax blir den din. Ja tack.

Ride of Hope på Svenska cykeldagarna

2009-11-21T02:26:00.000+01:00

Imorgon ska jag åka till Jönköping för att i dagarna två stå i Ride of Hopes monter på Svenska cykeldagarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa många av mina cykelvänner som annars är utspridda över halva landet. Under första dagen ska vi köra ett spinningpass med och av Ride of Hope-cyklister.

Ni som följde min cykelresa i somras kanske kommer ihåg Sara och Damir som drev ett kafé vid Skuruhatt i Småland. Jag har hållit kontakten med dem, de har nu flyttat till Jönköping. Jag hoppas hinna med att träffa dem under helgen också.

Ride of Hopes hemsida
Svenska cykeldagarnas hemsida

Riksgränsen - Smygehuk 2010

2009-11-19T19:59:00.000+01:00

Förhoppningsvis blir detta ett av mina äventyr under 2010. Det är min vän Alexander Amprazis (eller Bruschan, som vi kallar honom) som arrangerar, och ett helt knippe cyklister från Ride of Hope planerar att delta. Så även jag, bara jag får det att funka med jobb och allt. Jag vill verkligen vara med.

Sträckan är 210 mil och den ska cyklas på ganska kort tid. Troligen landar dagsetapperna på 18-25 mil, om jag inte missminner mig.

I övrigt hoppas jag på att kunna få tid till att delta i Ride of Hope, också har jag ett eget litet bergscyklingsprojekt på G.

Bloggen för Riksgränsen - Smygehuk 2010
Alexanders blogg

Dagens inspiratör

2009-11-18T21:34:00.000+01:00

Jag ska bli hälsoinspiratör på företaget där jag jobbar. Det innebär att jag ska inspirera och stötta mina arbetskamrater till en hälsosammare livsstil och hjälpa till att skapa ett hälsosammare arbetsklimat såväl fysiskt som psykiskt. Idag har jag varit på utbildning inför detta, och utbildningen fortsätter imorgon.

Men det är inte mig som rubriken syftar på, utan på en av föreläsarna under utbildningen, Niclas Mårdfelt. Han och Rune Larsson (mannen bakom de välkända Runekakorna) blev första svenskar att ro över Atlanten, och Niclas har gjort ett antal andra äventyr. Han blev förste svensk och fjärde person i världen att med muskelkraft både ha korsat en ocean, cyklat över en kontinent och bestigit en kontinents högsta berg. På hans hemsida uttrycks saken så här:

Tanken på att genomföra 3 x mårdfelt är över tio år gammal och baseras på att oceanrodd är mer krävande än andra äventyrsformer. Det vore helt enkelt dumt att inte genomföra 3 x mårdfelt när chansen fanns.

Man kan alltså säga att han gjorde de senare två äventyren som av bara farten. Också ett sätt att se på saken, och det ger lite perspektiv på mitt eget cykeläventyr. Den inställningen är helt fantastisk och väldigt kraftfull när det gäller att få saker gjorda. Jag har vid flera tillfällen mött folk som gått igenom något väldigt svårt, låt vara något som är fysiskt krävande, en mental utmaning eller en personlig tragedi. Ofta har dessa människor en helt annan inställning till problem: "Vad är detta mot vad jag har gått igenom förut". Problem, hinder och utmaningar är relativa.

Niclas sprudlar av energi och livsglädje. Inte ens den mest motsträviga kan låta bli att dra på munnen när han kämpar med yviga gester som involverar hela kroppen ända nedifrån tårna och ut i fingerspetsarna, ansiktsuttryck, tillrop och olika röstlägen för att engagera, entusiasmera och underhålla publiken. Ingen kan undgå att känna sig inspirerad, och när han bakar in gedigna kunskaper om friskvård, prestationspsykologi, mm. i kakan och kryddar med paralleller till sina egna äventyr, då är framgångsreceptet ett faktum.

Om du vill läsa mer om Niclas Mårdfelt så kan du besöka hans hemsida. Där kan man även hitta videofilmer och radioklipp från atlantrodden.

http://www.mardfelt.com/

Bilderna är tagna från Niclas hemsida och publicerade med hans tillstånd.

Solnahallen

2009-11-17T13:41:00.001+01:00

Jag har hela hallen för mig själv. Det var flera år sedan jag var här sist, och tyvärr har de byggt om hallen till det sämre. Nu är det bara en bana mot tre eller fyra som det var förr. Dessutom är kurvorna inte doserade längre. Det är en märkbar skillnad, kurvorna tar ordentligt på benen. Anledningen till ombyggnationen var tydligen att marken sjönk, och det finns visst inga planer på att dosera kurvorna igen. Synd. Det blir nog inte så mycket mer träning i Solnahallen för min del efter detta pass, så det känns nästan lite vemodigt att lämna hallen. Jag har en förmåga att bli lite nostalgisk av mig.

Adjö, Solnahallen. Tack för den tid som varit, även om det mesta utspelade sig för länge sedan.

Shoes, shoes, shoes!

2009-11-17T00:42:00.001+01:00

Är på en kort stockholmsvistelse, och packningen består mest av skor. Cykelskorna med SPD för spinningpasset jag tog på vägen hit samt löpskor och spikskor. Jag är inte i form att köra ett helt intervallpass i spikskorna, men ska ta ett par vändor för känslans skull. Spikskor är löpningens tempohojjar. Ett av målen för resan är Solnahallens inomhusarena för friidrott, där jag ska springa ett intervallpass. Inte så mycket för träningseffektens skull som för inspiration och gamla minnen.

Återhämtning

2009-10-25T07:30:00.001+01:00

För första gången nånsin känns en ICA-handlad sallad riktigt prisvärd. Riktigt trött efter 10 fullvärdiga spinningpass. Jag körde på ordentligt i stort sett hela tiden. Mer om dagen senare.

10 timmar spinning

2009-10-24T14:51:00.001+02:00

Det är vad jag har framför mig det närmaste dygnet. Nu framme på gymmet i Göteborg efter en resa med komplikationer.

Dag 1: Uppsala - Stockholm

2009-09-23T14:33:00.000+02:00

Kvällen innan avresan hade min arbetskamrat Adel fest med middag hemma hos sig. Vi var ett gäng arbetskamrater som bjöds på en riktig festmåltid med kurdiska läckerheter beredda av Adels säkra hand. Tyvärr kunde jag inte delta i de efterföljande festligheterna, utan var tvungen att åka hem och avsluta packningen. Det tog längre tid än jag räknat med, så det blev bara några ynka timmars sömn innan det var dags att ta sig upp på morgonen dag 1 och cykla iväg på det stora äventyret.

Med vagnen kopplad bakom cykeln och kroppen full av gröt, så bar det av den välbekanta vägen söderut från Uppsala via väg 255. Här hade jag cyklat några gånger i min bara några månader långa cykelkarriär. När det bar av åt höger mot första delmålet Sigtuna var jag dock inne på för mig nya cykelvägar.

Syftet med besöket i Sigtuna var att gå på vernisage, och inte vilken vernisage som helst - min brors flickvän Cecilia ställde ut sina alster på Strandgalleriet. Det var hennes första vernisage, och jag var riktigt imponerad av den konstsamling hon lyckats producera!

Det blev en lång paus på galleriet. Förutom Cecilia och brorsan, så hade även våra och hennes föräldrar slutit upp. Vi satt i galleriets trädgård och fikade och pratade bort några timmar.

Men, så småningom var det dags att fortsätta resan. Jag tog mig utefter vattnet och hittade en Sverigeleden-skylt, så jag började följa leden mot Stockholm. Det innebar långa omvägar, men betydligt roligare vyer än man får om man följer Sollentunavägen mot stan. Jag minns inte exakt hur vägen gick, men jag passerade bland annat ovanstående fina slott, och till slut kom jag fram till Edsviken nära Sollentuna.

Framme vid Edsviken ställde jag upp cykeln på en brygga och satte mig och åt lite mat. Under det att ovanstående bild togs, var det en förbipasserande kille som började ropa på mig, och följande samtal utspelade sig:

- Ey, kompis, vad kostar cykeln?
- Den här? Nä, den är inte till salu.
- Va? Varför fotograferar du, då? Jag trodde du skulle lägga ut på blocket!

Han hade ju förstås en poäng. Kanske den bilden skulle kunna dra in många kulor på blocket...

Resan fortsatte efter provianteringen in i villaområdet utefter vattnet vid Edsviken. Det var enormt backigt med vackra vyer och stora, dyra villor. Vagnen kändes riktigt tung i de branta backarna, men det var det värt. Härefter följde jag ömsom järnvägen mot stan, ömsom Sverigeleden. Leden anlöpte så småningom Solna, inte alls långt ifrån mitt föräldrahem, vilket var slutmålet för dagen. Jag ringde min vän Peter, som bor i Solna, och blev genast hembjuden till honom på en öl. Precis utanför Peters port slog distansmätaren över på 100 km.

När Peter bjuder på öl, så kommer den inte från vilket dussinbryggeri som helst! Här bjöds det på finöl och trevligt sällskap, och efter att vi fått i oss ett par stycken var vi inte svårövertalade när hans arbetskamrat ringde och tyckte att vi skulle med ut på lokal. Knappast den bästa uppladdningen inför nästa dag, men roligt hade vi. Krogen vi gick på var så överbefolkad att en sardell skulle drabbats av cellskräck, men trots detta lyckades vi svänga våra lurviga fram till stängning.

I den sena natten cyklade jag så hem till föräldrahemmet, där jag somnade gott i brorsans gamla barndomsrum.

Summering av dagen:

Distans: 106,6 km
Tid: 05:42:20
Medelhastighet: 18,68 km/h

Jag är väldigt osäker på vägen efter Sigtuna, då jag större delen av den sträckan bara följde Sverigeledens skyltar. Men jag tror att det var någonting i denna stil:

Visa större karta

Reseberättelser

2009-09-23T14:15:00.001+02:00

Jag ska nu påbörja det mödosamma arbetet med att gå igenom bilderna från min cykelresa. Totalt ligger det drygt tusen bilder på min mobil. Samtidigt som jag går igenom bilderna så ska jag skriva ned mina minnen. Jag vill göra det nu, när jag fått lite distans till resan men innan de bleknat alltför mycket. Självklart passar jag på att lägga upp berättelserna här, så nu kommer det komma spridda skurar av reseberättelser från min månad ute på cykeln.

Ovan syns min cykelbränna än en gång avbildad. Och, nej, jag har inte fallit för trycket att raka benen än. Men det verkar omöjligt att undkomma i längden, om man ska hänga med de riktiga cyklisterna...

Intervju nr 2 i UNT

2009-09-08T19:25:00.000+02:00

Jag tror inte jag postat denna:

ARTIKEL

UNT var på plats när Ride of Hope anlöpte Uppsala, och då fick de nys om att det var en uppsalabo med i loppet. Det var jag, det. Intervju följde och i länken ovan ser ni resultatet.

En halv vurpa

2009-09-07T23:18:00.000+02:00

Jag hade en händelserik resa hem från jobbet häromdagen. Först inledde jag med en punktering. Efter att jag fixat den och kommit igång igen var jag nära att vurpa. Det hände när jag stod upp i pedalerna och trampade på ganska bra. Båda fötterna klickade ur pga att kedjan hoppade, men jag landade med fötterna på asfalten i full fart och tappade märkligt nog inte balansen. Jag lyckades i stället glida ett flertal meter på fötterna medan jag balanserade cykeln med styret. Jag fann mig alltså utförande någon form av ofrivillig crossover mellan cykling och vattenskidor...

In other news, jag har kommit igång med styrketräning igen, vilket känns mycket bra. Ikväll blev det en timmes motionscykel framför en film på TV:n och därefter en halvtimmes styrka. Ibland orkar man inte ge sig ut på vägarna, men det behöver ju inte hindra att man tränar ändå!

Post- semestriös vitalitetsnedsättning

2009-09-03T22:21:00.000+02:00

Denna åkomma har jag drabbats av. En kraftig nedgång i träningsmotivation följde på semesteräventyrets avslutande. Innerst inne vill jag ut och trampa, men när det väl är dags så känns det tungt. Nu känner jag dock att jag börjar hitta tillbaks till startbåset igen.

Brist på kontinuitet är den största träningsdödaren för mig. Dags att rycka upp sig. Jag känner ändå att formen är bättre än före resan, det måste jag ta vara på!

Videos från Ride of Hope

2009-08-17T13:20:00.000+02:00

Jag hittade några riktigt trevliga videofilmer från Ride of Hope. Egocentrisk som jag är så postar jag bara de där jag själv figurerar...

Nära nära-döden-upplevelse

2009-08-15T14:44:00.001+02:00

Detta är platsen där jag senast trodde att jag skulle dö. Det var den första dagen på min resa ned till Lund, vid en industritomt med en jästfabrik i Sollentunatrakten. Jag korsade ett järnvägsspår, ett sådant som är infällt i asfalten och som det finns tjogtals av i alla industriområden. Det ledde rakt in genom de stängda grindarna på industritomten, varför jag korsade spåret utan att se mig om alltför noga. Men ett oljud till höger om mig föranledde mig att vrida på huvudet, och vad fick jag se? Jo, Arlanda Express. På väg rakt mot mig.

Jag hann inte bromsa, så instinktivt kastade jag mig på pedalerna och försökte gasa över korsningen, men det var lönlöst - jag skulle inte ha en chans att få över hela ekipaget med vagn och allt innan kollisionen skulle vara ett faktum.

I nästa stund hade tåget passerat, och jag var helskinnad, skakis och förvirrad. Det visade sig att tåget gått på ett annat spår, vilket ju verkar mer logiskt så här i efterhand - vad skulle Arlanda Express in på en jästfabrik och göra? Men i just det ögonblicket såg det ut som om loket siktade rakt på mig. Sedan den dagen har jag alltid sett mig om lite extra noga när jag korsar ett järnvägsspår, även de mest blygsamma industrispår.

Plantagen i Märsta

2009-08-14T14:55:00.001+02:00

Denna plats känns väldigt tom utan ett hundratal cyklister och en vätskedepå. Idag är jag på väg till Stockholm för att träffa syskonen. Vägen är ungefär densamma som sista etappen i Ride of Hope. Bakom mig har jag min trogna cykeltrailer, lätt packad med ett ombyte, cykelkläder och en pava vin.

Ride of Hope, the movie

2009-08-14T09:52:00.000+02:00

Magnus har gjort en riktigt trevlig liten video av 2009 års Ride of Hope:

LÄNK

Låtvalet känns väldigt naturligt, på nåt sätt.

Ride of Hope, dag 9 - Avslutningen

2009-08-11T22:49:00.000+02:00

Jag fick jobba lite extra under denna etapp, som egentligen skulle vara den lättaste med sin relativt korta sträcka om ca 8,5 mil och sin flacka profil. Jag ställde nämligen upp som gruppledare för en klunga cyklister. Första halvan så låg jag i täten och tog vind mest hela tiden, då jag höll koll på vägval och tyckte att jag lika gärna kunde göra det jobbet eftersom jag var pigg i benen. Andra halvan hade vi guider från Hovet, så jag låg istället längst bak i klungan för att se till att alla hängde med, och det var ett tämligen hårt jobb. Två tjejer tröttnade rätt ordentligt i benen, och jag försökte hjälpa dem framåt genom att putta på och trampa upp lite fart åt dem också. Det blev många extra watt i pedalerna, framför allt i backarna, och det blev till ett riktigt ordentligt träningspass. Det passade dock rätt bra, för jag hade massor av krafter kvar för denna sista etapp.

Avslutningen var magnifik med drygt 200 cyklister i samlad klunga genom Stockholms trafikvimmel och slutligen ledda utefter gärdet och in på Gröna Lund av två cancerdrabbade barn - en på cykel och en i tävlingsrullstol.

Detta lopp kommer att finnas kvar som ett fantastiskt minne för livet och jag har träffat massor av underbara människor som jag kommer ha fortsatt kontakt med. Dessutom är det ingen tvekan om att vi till 100% har gjort detta för barnen. Arrangörerna har verkligen lyckas med att engagera och involvera oss cyklister i projektet, och nästa år vill jag gärna vara med och dra ett lass mer än bara en dag.

Ett stort tack till arrangörerna och alla cyklister som var med!

Målet nått

2009-08-09T18:06:00.001+02:00

Bilden är från avslutningen på Gröna Lund. Jag har cyklat 300 mil på 30 dagar. Rätt exakt, faktiskt.

Cykelbrännan är ett faktum

2009-08-08T18:42:00.001+02:00

Hemma!

2009-08-08T17:36:00.001+02:00

Efter 2890 km och 135 timmar i sadeln så är jag nu tillbaks i Uppsala och min sköna lya. Men det är inte slut än. Imorrn cyklar vi till Stockholm och den stora avslutningen på Gröna Lund. I natt ska jag dock avnjuta en natts skön sömn i min egen säng.

En liggist!

2009-08-08T09:00:00.001+02:00

Lasse cyklar liggcykel på dagens etapp till Uppsala.

Valterego

2009-08-07T21:15:00.001+02:00

Pokerforum.nu:s största geni. Pokerblogfenomenet och vännen Valterego, av vissa envist kallad Erik, bjuder på kost och logi här i Västerås. Jag har fått en ordentlig uppdatering om vad som hänt på sistone i pokersverige. En hel del, som det verkar.

Köping

2009-08-07T16:23:00.001+02:00

Obligatorisk bild. Jag var ju tvungen.

GP-loppet

2009-08-07T08:00:00.001+02:00

Daniel, som är en av gruppledarna på loppet och som kör alla sträckor, cyklar för CK Ceres som stod för gårdagens målgång och arrangerade GP-loppet i Katrineholm igår. Här har vi precis åkt vårt mastervarv för att visa upp oss och promota loppet och barncancerfonden.

Teambussen

2009-08-07T07:46:00.001+02:00

Klart vi har en egen buss som de elitcyklister vi är. Jonas är ständigt uppkopplad.

Ride of Hope, dag 6

2009-08-06T18:07:00.001+02:00

Denna buffé mötte oss vid målgången i Katrineholm. Klart bästa målgången hittills. 146 km på 5,5 h för en medelhastighet på 27 km/h. Lugna gruppen fram tills det var 3 mil kvar. Då var vi ett stort gäng som bröt oss ut och drog på ett rätt bra tempo. Det var ett par riktiga backkörningar också. Ännu en riktigt bra tur!

Donut i Katrineholm

2009-08-06T17:47:00.001+02:00

Stackars Jens har försökt köpa donuts på McDonalds i varje stad vi besökt, men de har alltid varit slut. När han för en gångs skull inte hängde med till Donken så låg de där och drypte.

Kvarsebofärjan igen

2009-08-06T13:29:00.001+02:00

Denna gång har jag också sällskap. Av ca 60 cyklister.

Dags för start

2009-08-06T09:01:00.001+02:00

Dag 6 från Linköping till Katrineholm. På kvällen ska vi köra mastervarv på ett GP-lopp. Övernattning sker i Norrköping.

Ride of Hope, dag 5

2009-08-05T23:45:00.000+02:00

Resan från Örebro till Linköping gick över klassisk cykelmark i och kring Motala. Jag gick med den lite lugnare gruppen hela tiden, men jag och mina spurtfränder Jens, Mats och Niklas gjorde våra sedvanliga ryck vid uppförsbackar och improviserade buskagebevattningspauser. På så vis blev det en rätt hård etapp ändå, och den sista milen hade jag lite krampkänningar i baksidan av låret. Det blev till att stå på pedalerna till största delen, för att kunna trampa utan att använda baksidorna alltför mycket.

179 km blev det totalt under ca 7 timmars effektivt cyklande för en medelhastighet på 25,8 km/h.

Jag har visst blivit bloggad om också:

LÄNK

Roxen igen

2009-08-05T17:37:00.001+02:00

Sjön utanför Linköping. Denna gång passerad på västra sidan om min orienteringsförmåga inte sviker mig helt så här efter totalt ca 18 mil.

Ride of Hope, dag 4

2009-08-05T00:26:00.000+02:00

Skövde - Örebro. Totalt 188 km inklusive sträckan mellan hotellet och starten. Jag gick med i den snabbare gruppen till en början. Vid matpausen bytte jag till den långsammare, men när snabbgruppen passerade oss några kilometer innan sista vätskedepån så hakade jag på dem igen. Vi körde en riktig spurtkörning med bitvis riktigt bra klungkörning fram till depån, och benen värkte skönt efter det. I depån anslöt den lugnare gruppen och jag körde de sista milen in i mål med dem. Rullsnittet blev 28,53 km/h och det var en riktigt trevlig etapp.

Imorgon blir det en avstickare söderut mot Linköping.

Ride of Hope i ett nötskal

2009-08-05T00:19:00.001+02:00

Såna här är arrangörerna på loppet. Stämningen är riktigt bra, man träffar fantastiska människor och får en upplevelse för hela livet. Videon är filmad mitt i dagens etapp.

Tyvärr, Rolf...

2009-08-05T00:11:00.001+02:00

Timmerbilen missade.

Matpaus

2009-08-04T13:16:00.001+02:00

Gullspång på vägen mot Örebro. Idag är det tänkt att vi ska cykla 18 mil, 8 avklarade.

Mediarapportering

2009-08-03T22:09:00.000+02:00

Jag själv i egen hög person figurerar i Uppsalas lokalpress:

LÄNK

Alldeles nyss satt vi i hotellobbyn här i Skövde och såg ett inslag om oss på TV4:s lokalnyheter. Och loppet har fått mycket publicitet i andra medier. Superkul!

Ride of Hope, dag 3

2009-08-03T20:35:00.001+02:00

Mats och Niklas med vår vägvisare som anslöt de sista milen till Skövde. Totalt blev det 19 mil idag, och det var regnrusk nästan hela tiden. Det gällde att hålla igång för att inte bli nedkyld. Tempot var lagom och man är skönt trött nu.

Ride of Hope, dag 2

2009-08-02T23:30:00.000+02:00

Tommy och en jättetrevlig tjej vid namn Hanna. Hon var bara med på dagens etapp men funderar på att ta sig upp till den sista också. Det hoppas vi på. Idag tog vi det lugnt, och dessutom hade vi perfekt väder och vind i ryggen. Vi nästan seglade de 16 milen till Göteborg. Benen mår finfint nu efter en dag med aktiv vila.

Åbytravet

2009-08-02T23:24:00.001+02:00

Inom promenadavstånd från hotellet.

Varbergs fästning

2009-08-02T23:22:00.001+02:00

Så här ser den ut när man susar förbi den och skjuter bilder från höften.

Halmstad

2009-08-01T19:22:00.001+02:00

Vilar trötta ben på en bänk mitt i folkvimlet.

Ride of Hope, dag 1

2009-08-01T18:18:00.001+02:00

Drygt 16 mil blev första etappen. Snittfart runt 28 tror jag. Mer sen, nu ut på stan och jaga mat.

Framme!

2009-08-01T08:47:00.001+02:00

Så, nu är vi på väg till starten för Ride of Hope. På bilden står cykeln i hotellets cykelrum. Min soloresa är slut efter 1583 km. Men nu börjar allvaret med 1250 km till.

Pliktöl i Malmö

2009-07-31T22:38:00.001+02:00

Min vän Kfluffie var i Malmö, så jag var tvungen att svinga en sejdel med honom. Nu mot Lund i den friska aftonluften!

Malmö!

2009-07-31T20:31:00.001+02:00

Vi gingo ned till Lommabukten

2009-07-31T19:33:00.001+02:00

Vi lågo i där minst en kvart. Ja minst en kvart! Men inte blev vi av med lukten. Men Lommabukten, den blev svart! Men utav akvavit... osv...

Där är Danmark!

2009-07-31T14:23:00.001+02:00

Landet där roligt inte alltid är kul.

Maxikaffe

2009-07-31T10:31:00.001+02:00

Frukost på ICA Maxi. I avdelningen övrigt lägger vi mitt möte med ett par killar i åldern 12-13 år igår. De frågade med panik i rösten efter tågstationen i Mörarp där vi var. Tydligen hade ett par killar i 22-årsåldern bråkat med dem och jagat dem med bil och nåt tillhygge. Jag kunde inte säga dem var stationen låg, men jag hjälpte dem få tag i sina vänner och stannade med dem tills vännerna kom dit. Och det kanske var tur, för när vi stod där så kom idioterna som bråkat med dem förbi med sin bil. De saktade ned och gav killarna det onda ögat, men åkte sen vidare. De vågade visst bråka med två småbarn, men inte en spinkig cyklist. Modiga killar. Dagens citat då: "Jag pallar inte få stryk. Inte av en 22-åring."

Mekstopp

2009-07-30T19:26:00.001+02:00

Växlarna krånglar igen.

Motvind

2009-07-30T17:57:00.001+02:00

Lämnade campingen i Ängelholm rätt sent pga först regnet och sedan problem med cykeln. Planen var att ta sig mot Lomma, där en vän skulle möta upp. Men den knappa tiden kommer inte räcka till, för idag tvingas jag kämpa mot en monstruös motvind. Tungt värre.

Kullaberg och Skäret

2009-07-30T11:10:00.001+02:00

Så fick jag äntligen min jordgubbssaft på Flickorna Lundgrens café på Skäret. Den smakade precis som jag minns den, och jag tycker synd om alla som kommer dit och bara dricker vanligt kaffe. Jag lämnade större delen av packningen i Ängelholm idag. På så vis blev klättringen upp till Kullens fyr en smula lättare. Det var ändå en ordentlig genomkörare. Det blev en heldag; jag gav mig av vid ett och kom hem till tältet vid halv elva på kvällen. Tur att man i strid med estetiska konventioner har införskaffat lysen till hojen. Dagstotalen blev 9 mil.

Kullens fyr

2009-07-29T18:33:00.001+02:00

Klättring vid Mölle

2009-07-29T18:16:00.001+02:00

Mölle är fantastiskt vackert och klättringen till Kullens fyr är en riktig utmaning.

Rekekroken

2009-07-29T14:31:00.001+02:00

Här gillar man inte sina grannar, så man söker skyla dem med en flodvåg av blommor.

Vejbystrand

2009-07-28T17:27:00.001+02:00

Tunnelbygge

2009-07-28T17:10:00.001+02:00

Det omtalade dito genom Hallandsåsen. Här syns blivande tunnelväggar, förmodar jag.

Dagens dubbel

2009-07-28T16:33:00.001+02:00

Det blev visst lite dubbelpostning av ett par bloginlägg. Tyvärr verkar jag inte kunna redigera och ta bort inlägg med mobilen. Vad jag däremot kan göra med mobilen är att redigera bilder. Därav denna fantastiskt konstnärliga gestaltning av två fimpar som jag hittade här på åsen. Allt för att slippa sista biten upp... :-) Men nu bär det av igen!

En till åsbild

2009-07-28T16:13:00.001+02:00

Hallandsåsen

2009-07-28T16:11:00.001+02:00

Får mig att tänka på mat... Denna ås, som var min reskamrat igår, var min sparringspartner idag. Bilden togs av en mycket sympatisk bilist. Jag glömde ställa in ljusstyrkan åt honom, så bilden blev väl sådär. Men det är jag i vart fall. På toppen av åsen. Tro mig. :-)

Båstad strand

2009-07-28T14:50:00.001+02:00

Jag kommer aldrig härifrån. Många minnen att återuppleva.

De med bilen

2009-07-28T14:48:00.001+02:00

I samband med punka nummer 4 på väg mot Oskarshamn så mötte jag dessa fyra hemvändande gotlandsresenärer. De stannade på andra sidan vägen, för deras fortskaffningsmedel hade också fått för sig att lägga av.

Punka nr 5

2009-07-28T14:41:00.001+02:00

Passade på att fixa krånglande växlar. Det verkar funka nu - jag lär mig!

En hälsning till Ride of Hope-cyklisterna

2009-07-27T22:29:00.001+02:00

Drygt 125 mil. Nu är jag uppvärmd. ;-)

Båstad

2009-07-27T22:12:00.001+02:00

Har angjort en campingplats strax utanför Båstad. Imorrn blir det till att göra stan och förhoppningsvis hinna till Kullaberg och dricka jordgubbssaft.

They can smell fear

2009-07-27T19:39:00.001+02:00

Så här ska en skog se ut

2009-07-27T19:28:00.001+02:00

Min villa

2009-07-27T12:27:00.001+02:00

Här bor bara jag, med vardagsrum och väl utrustat kök. Ska nog passa på och laga semistorkok. Med så många mil avklarade igår behöver jag inte ha bråttom idag.

Dag 16 del 4 - Lyckoruset

2009-07-27T01:00:00.002+02:00

Då och då får man frågan vad det är som är så roligt med att cykla, och motsvarande fråga dök ofta upp när jag höll på med löpning. Och visst kan man fråga sig om det egentligen är så givande att under flera timmar cirkulera lite med fötterna och vrida lite grann på ett styre. Men det handlar naturligtvis inte om det, utan om upplevelserna, vyerna, den sociala biten och det rent meditativa. Och sen har vi det där droglika ruset som kan infinna sig efter ett ordentligt pass. Trots att det gått lång tid sen jag klättrade ned från sadeln för denna dag, så är jag fortfarande hög på endorfinerna från dagens prestation. Därav allt blogbabbel nu när jag egentligen borde sova - jag måste helt enkelt hälla mig själv över tangenterna för att få dagens upplevelser ur mig. Känslan är en av fullständig tillfredsställelse, lycka och stolthet över sin prestation. Orden "fy £¥® vad jag är bra" vill aldrig riktigt ringa ut ur huvudet och kroppen är trött och avslappnad på ett extremt skönt sätt. Och inte minst kommer den förestående sömnen att vara värdig en prins. Det är det som är så roligt med att cykla.

Dag 16 del 3 - Avslutningen

2009-07-27T00:41:00.001+02:00

Efter att ha tagit avsked för dagen så var det dags för vidare färd i ensamt gemak. Siktet var inställt på en campingplats utanför Örkelljunga ca 3 mil framåt. Jag visste att jag var tvungen att trampa på ganska bra för att hinna fram innan de skulle stänga, så det blev ett riktigt träningspass. Nånstans utefter vägen bestämde jag mig för att ringa campingen för att försäkra mig om en plats, och just då råkade fru Fortuna ha vägarna förbi. Jag måste nämligen ha slagit fel nummer, för jag kom istället till ett vandrarhem på samma ort. Det visade sig både ligga bättre till, vara billigt och tillåta mig anlända hur sent som helst. Det tillfället nöp jag givetvis! Jag fortsatte ändå min illfärd a la Armstrong för att hinna fram innan beckmörkret sänkte sig över bygden. Väl framme var jag ordentligt genomtränad med en riktigt skön känsla i både kropp och knopp. Vilket för oss till den sista delen i denna långa utläggning om denna den 16:e dagen på min resa...

Dag 16 del 2 - Turen

2009-07-27T00:23:00.001+02:00

Det var en riktig kulturrunda som Tommy bjöd på. Bland annat gick färden genom snapphanemarker och förbi Harry Martinsons barndomshem (bilden). Vi gjorde inte många stopp, utan pinnade på rätt bra, och rätt vad det var så var vi rätt djupt in i skånemyllan, något jag inte räknat med att vara förrän efter morgondagens etapp. Dagens cykling slutade på 139 km med 6h 21 min effektiv cykling, alltså en snitthastighet på 21,9 km/h. Jag tror detta får räknas som mitt tuffaste träningspass med cykeln än så länge; det längsta jag cyklat tidigare är 15 mil, men det var utan packning. I avdelningen kuriosa kan nämnas att det var under det passet jag vurpade och slog knäet, vilket i förbifarten upplysningsvis ska sägas att det inte tycks bereda mig några bekymmer längre.

Dag 16 del 1 - Tommy

2009-07-26T23:58:00.001+02:00

Precis som jag hade tagit bilden i föregående bloginlägg så dök Tommy upp vid mitt tält. När jag inte kommit längre än till morgonkaffet så hade han redan värmt upp med att cykla de 4 milen hemifrån till Tingsryd för att möta upp mig. Tommy, som är en av oss som ska cykla hela Ride of Hope med början på lördag, visade sig vara en positiv och skojfrisk man med mycket god lokalkännedom. Han ledde resan utefter lite andra vägar än de jag från början planerat, och han tog vinden under större delen av färden, vilket innebar att jag trots packningen kunde hänga med i ett lite högre tempo än det jag hållit hittills under resan. Med Tommys hjälp blev det en riktigt ordentlig dagsetapp; vi skiljdes inte åt förrän strax efter Hässleholm, efter 11 mils trampande. Därefter fortsatte jag 3 mil till Örkelljunga på egen hand.

Frukost

2009-07-26T08:51:00.001+02:00

I förmaket med förrgårdagens tidning.

Träningsdagboken på Funbeat

2009-07-25T21:54:00.000+02:00

Nu har jag lagt in alla hittills avklarade dagsetapper i min träningsdagbok på Funbeat.se. Jag tror att den är publik, så kika in på denna sida:

http://www.funbeat.se/person/overview.aspx?PersonID=159945

Här ska jag bo

2009-07-25T19:28:00.001+02:00

Finfin camping vid sjön i Tingsryd. Imorrn får jag cykelsällskap härifrån.

Tingsrydstravet

2009-07-25T17:40:00.001+02:00

Här var det dött, men imorrn blir det springa av på Sveriges enda riktiga milebana för trav.