Igår körde jag ett minimalt styrkepass precis innan jag gick och la mig. Kropp, möt hantel. Hantel, möt kropp. Bara en kort presentation, för att kroppen inte ska reagera med misstänksamhet nästa gång de möts. Jag är hopplös när det gäller styrketräning. Ute på landsvägarna kan jag pressa mig tills jag spyr luft och jag mår rent av bra av illamående och mjölksyra. Men när musklerna börjar gnälla lite över att hantlarna är en smula tunga, då ger jag upp nästan direkt. Det är ju dock en vanesak. Jag har kommit igång med styrketräning förut, så jag kan göra det igen.
Dagens träning var också av det sparsamma slaget. Jag sparar på krafterna inför morgondagens långpass, samtidigt som benen fortfarande känner av det senaste långpasset. Så dagens runda var ett rent teknikpass. En ynka mil avverkades, med konstant fokus på hur jag genomförde trampet. Rundtramp och fotvinkel. Jag tror att foten ska hållas vågrät genom hela trampet (rätta mig gärna om jag har fel).
Och visst känns det som att teknikträningen både behövs och gör nytta. Jag får mycket mer kraft på pedalerna, men tröttar ut musklerna i och med att de inte är vana vid att trampa hela vägen runt. När jag får kläm på det så finns det mycket extra potential att hämta här!
Ska se om vi får med oss arbetskamraterna för 11-milaren imorrn då. Om jag blir själv så blir det lite kortare dock.
åh, jag förstår inte hur ni långdistansare hanterar mjölksyrastadiet! Det är lustigt hur olika olika folk kan lyckas motivera sig för olika saker. Vi hade fysiologilabb i höstas där jag fick vara subject för maxtestet (någon tänkte fel där). Jag behövde fyra gallskrikande klasskompisar som skrek att jag skulle fortsätta så att de kunde ta ETT laktastest till, men det var faktiskt omöjligt i mitt huvud. Jag såg ingenting utom horisonten av hell. Den värsta sortens labb om du frågar mig, labbråttan utan långdistansmotivation. Men i andra saker är jag sjukt envis och tjurskallig. Typ, styrketräning. Skumt.
SvaraRaderaLong story short; jag är imponerad av din mentala prestation. Keep up the good work
Just det mentala har jag funderat en del på på sistone. För mig funkar det att redan innan passet tänka på alla krämpor, illamåendet, tröttheten, känslan av att bara vilja ge upp. Negativt tänkande, kan man tycka vid en första anblick. Men nej då, jag tänker i samma veva att allt detta är det värt, och allt detta är förgängligt medan träningseffekten stannar kvar. Jag tänker också på att alla de där känslorna har jag pressat mig igenom förut, och det var inte så farligt.
SvaraRaderaSå jag förbereder mig för de problem som kommer att dyka upp istället för att bli tagen på sängen av dem. Är jag inte förberedd så måste jag handskas med dem när de uppstår. Är jag förberedd så har jag redan handskats med dem och kan bita ihop och köra på.
Men det är konstigt det där, att olika människor är envisa och ihärdiga på olika områden. Olika ansträngning är, just det, olika. =)
precis. Och väldigt smart att förbereda sig sådär.
SvaraRadera*laktaT-test, och inget annars förstås.
Det verkar som att jag hade fel här. Foten ska inte alls hållas vågrät genom hela trampet. *Tror jag*
SvaraRadera